”Demokratin styrs av det som klickar bra”

Gästkrönika Jan Scherman efterlyser fler tråkiga och seriösa politiker och mindre yta. Men då måste vi väljare också ta vårt ansvar och lyssna, skriver han.

Det var en gång för mycket längesedan. Det var på den tiden då presidentkandidater som Abraham Lincoln kunde debattera i timmar med halvtimmeslånga repliker. Begreppet ”image” fanns inte. Det var orden som gällde, innehållet.

Tänker på detta alltmedan 51: a omgången av Almedalsveckan närmar sig. I bakhuvudet ett riksdagsval och ett EU-val.

Den som är tråkig förlorar alla mätningar om vem som vann debatterna. Förlorare är naturligtvis också vi väljare, som sällan får veta något. Och i förlängningen förlorar även demokratin på detta höghastighetsprat där stilpoliser, retorikexperter och spelteoretiker har blivit viktigare än själva politiken.

Jag tänker också på Stefan Löfven, den ständige förloraren i tävlingarna som gäller karisma.

Jag hoppas Stefan Löfven håller ett tråkigt tal i Almedalen. Liksom alla de andra. Känn igen press att vara roliga, eller sjunga. Kör seriöst och visionärt.

Framtoning verkar vara livsavgörande i vår tid. Löfven talar långsamt. Är inte snabb i repliken. Återför ofta sina tankar till Hägglund & Söner i Örnsköldsvik där han jobbat som svetsare. Han talar om rättvisa och trygghet. Suck.

Löfven är som en udda fågel när Ebba Busch Thor slår till. Hon som vred upp ordtempot och höjde volymen för att kunna klättra över 4-procentspärren. Ebba Busch Thor har gjort succé i tv-programmet ”Så ska det låta”. Sjungit i Let´s Dance och hos Skavlan. Hon är inte ensam om att prata ut om livet i tv:s många myssoffor, samtal långt bortom de politiska idéernas värld. Förra riksdagsvalet lät SVT psykologen Poul Perris göra partiledar-intervjuer.

Jag minns valdebatterna förra året. Mastodontsändningar i Expressen och Aftonbladet. Imponerande satsningar. Men…

Först en timmes försnack. Partiledarna anländer och får frågar om formen och uppladdningen. Sedan själva matchen i ett par timmar. I Expressen fick inga inlägg vara längre än en enda minut. Är det inte ett radioprogram i underhållningskategorin som heter just ”På minuten”? Just det – inga upprepningar och avvikelser från ämnet, och framförallt ingen tvekan. Pang på, rakt in i kaklet. Så ska det politiska samtalet också vara enligt tidens regelbok. Demokratin styrs av det som klickar bra. Så enkel är klickokratins grundlag.

I valdebatterna blev det sedan eftersnack om de hetaste attackerna. Precis som vore det en Barcelonas Messi som tråcklat sig genom Real Madrids försvar. Sist – avslutning med mätningar om vem som vunnit. Och det vet vi ju – att Löfven är en loser. Busch Thor växlar vinnarplatsen med Jonas Sjöstedt och Annie Lööf. Jimmie Åkesson är ofta i toppen. Alla de andra blir mellan-mjölk.

Just det, den där Abraham Lincoln. Hans politiska motståndare i kampen om presidentposten hette Stephen A Douglas. Året var 1858. Det är författaren Neil Postman som skriver om detta i sin bok ”Underhållning till döds”. Dessa debatter inleddes med en timmes anförande. Sedan repliker. Sent på eftermiddagen paus då åhörarna gick hem och åt middag. De återvände för slutreplikerna som var timslånga. Bakvänd science fiction. Helt j-a overkligt. Eller, varför inte i vår tid?

Tanken hoppar mellan århundraden. Vem minns inte ”Foten”. Också en av de tråkigaste. Jag följde Ingvar Carlsson under många valrörelser. Carlsson var inte tv-mässig. Men jag kan jag säga med erfarenhet från många möten med honom – han var seriös. Allvarsam och alltid påläst. Bengt Westerberg, som jag också träffat när han var partiledare tillhör samma kategori av seriösa politiker, som stod emot modets nycker.

I Almedalen dominerar media – det är fler journalister än politiker på plats. Fler pressekreterare, rådgivare och konsulter. Här ska framtoning och klädedräkt bedömas. Partiledarna framträder med väl avvägda ord. Talskrivare har tvättat texterna så att talen ofta tappat sin själ.

Det finns anledning till oro då dessa perfektioner är något av politikens egen avhumanisering för att erhålla den åtråvärda stilpoängen. Allting låter till slut likadant och ser lika bländande blankt ut. Det bidrar till att öppna vägen för sådana som Donald Trump. Han twittrar på sitt eget vulgära språk – men han pratar mycket politik: sänka skatter, stänga gränser, bygga murar och införa tullar för att göra USA starkare och mer intolerant. Den likriktade imagefixeringen riskerar bygga fler Trump.

Det behövs självklart inlevelse och förmåga att övertyga – konsten att nå ut. Men det behövs ännu mer av innehåll och visioner. Mindre smink. Mer äkta vara. Mindre medialt fokus på yta och mer innehåll på djupet.

Jag längtar till partiledartalen i Almedalen. Jag längtar efter politiker som vågar tänka bort hur tala, och istället fokuserar på vad säga. Jag hoppas Stefan Löfven håller ett tråkigt tal i Almedalen. Liksom alla de andra. Känn igen press att vara roliga, eller sjunga. Kör seriöst och visionärt. Det vore bra för politiken om framförandekonsten inte blir allena saliggörande.

Vi väljare har så klart ett eget ansvar – att lyssna!

Kanske värt att testa – att blunda och lyssna. Vem vinner då?

Och som ett tidens tecken. Stefan Löfven väljer bort Almedalen. Han gör besök hos vanliga väljare istället. Men hans ersättare, finansminister Magdalena Andersson, håller säkert också ett tråkigt tal.

Jan Scherman, diversearbetare i media

Glömskan är satt i system