”För många arbetare var det ingen hemester”

Debatt  ”Hemestern” är slut för alla som har så mycket pengar att det är exotiskt att inte resa utomlands. För de som ändå aldrig haft chansen att resa börjar i stället kampen mot noll lönehöjningar och allt sämre anställningsskydd, skriver truckföraren Zara Biske.

Så var årets semester slut. Eller hemester, skulle det visst heta i år.

Vadå hemester? Som om alla i hela Sverige vanligtvis åker utomlands under semestern, när det inte råder pandemi. För väldigt många arbetare ute i landet var inte skillnaden så stor i år jämfört med andra år.

För vad svenskt näringsliv än säger om överbetalda arbetare, så har inte alla där ute löner som ger utrymme för utlandsresor eller dylika utsvävningar. För väldigt många handlar det snarare om en ständig kamp för att få det att gå ihop.

Nu ska avtalsrörelsen förhoppningsvis dra igång igen och där med även las-förhandlingarna. Det ska gnabbas om hur de giriga arbetarna bara vill ha mer, hur det är omöjligt att göra sig av med sina dyra anställda och att det är näst intill omöjligt att driva företag i Sverige. Medan det i regeringens budget planeras för sänkta bolagsskatter och lägre arbetsgivaravgifter.

Samtidigt kräver samtliga partier och hela befolkningen att det måste bli slut på våldet och kriminaliteten. Invandrargängen som raserar förorterna och ungdomar som begår allvarliga våldsbrott.

Kanske borde vi börja inse att ”hungriga lejon” inte alls ”jagar bättre”, som den ökände nationalekonomen Radetzki sa. Hungriga lejon blir snarare arga.

Ett tryggt samhälle kräver trygga anställningar och trygga villkor på arbetsmarknaden. Det kräver löner man kan leva på och försörja sina barn på. Det kräver att man inte ska behöva ha två eller flera jobb för att gå runt. Det kräver att föräldrar får möjlighet att träffa, ta hand om, försörja och se efter sina barn och ungdomar.

Högre sysselsättning, tryggare anställningar och löner man kan leva på är en förutsättning för att skapa det trygga samhälle som alla säger sig sträva efter. För det handlar om social utsatthet och hur den ska bemötas och bekämpas. Det handlar inte om invandring eller strängare straff.

Att ta bort fokus från löneökningar och anställningstrygghet och i stället rikta det mot invandring och påstådda kulturmotsättningar är ett effektivt sätt att söndra och splittra arbetarklassen. För en enad arbetarklass ställer krav och i en enad arbetarklass har alla möjligheten att faktiskt ta makten över sina egna liv.

För arbetaren säljer en stor del av sin tid, inte för att fylla arbetsköparens fickor, utan för att kunna spendera resten av sin tid på ett drägligt sätt.

Det löser inga problem att ge mer till dem som redan har, att sockra på toppen när grunden faller sönder. En tydlig låglönesatsning och en tydlig markering mot otrygga anställningar ger hopp om minskade klyftor och då även ett stabilare samhälle.

Det är såklart inte så enkelt att en låglönesatsning löser alla samhällets problem men det är inte heller så att lägre löner gör det.

Det påstås att fler får jobb om lönerna är lägre men det som kommer hända är snarare att fler får ha flera jobb för att kunna försörja sig.

Det ska löna sig att jobba säger de borgerliga partierna och vill sänka skatten. Höj i stället lönerna, beskatta de som beskattas bör och ge fler människor en möjlighet att faktiskt åka på semester någon gång ibland.