”Det började som ren självterapi”
Industriarbetaren Tommy Jeansson har skrivit självbiografin ”Ett myteri inifrån”, om att leva med psykisk ohälsa i 56 år utan att veta om det.
Industriarbetarnas tidning
11 september, 2020
Skrivet av Anne-Marie Höglund
Böcker. Författaren Patrik Lundberg läste Édouard Louis uppgörelse med klassamhället Vem dödade min far och skrev en bok om sin mamma. DA:s Anne-Marie Höglund läser den och minns sin egen pappas självmord.
”Det är så deppigt”, säger mamma i telefon. Vi har förbjudit henne att åka och handla, en sån vardaglig grej hon älskar. Hon har inte kramat sina barnbarn på hela våren. Att vara pensionär och bo på landet blir ensamt i en pandemi.
I juli kan vi äntligen ses. Vi plockar blåbär. I skogen blir allt bra, ljuvlig samvaro med naturlig distans. Vi skrattar åt det långa handtaget som pappa byggde på bärplockaren. Fyller hinkar och korgar. Älskade mamma. Hon plockar mest men jag får allt.
Hemma igen städar jag förrådet och lyssnar på journalisten och författaren Patrik Lundbergs Sommar i P1. Jag hör berättelsen – samma som i hans nya bok Fjärilsvägen – om en mamma som sakta bryts ner av stress, utmattning, fattigdom och depression, och dör alldeles för tidigt.
Samtidigt, i lådorna längst in i förrådet, hittar jag mina egna bilder från en katastrof: En pappa som plötsligt dör. Liksom Patrik Lundbergs mamma född in i folkhemmets och möjligheternas Sverige på femtiotalet.
Åtta år i folkskola och rakt ut i arbetslivet.
En varm, solig söndag i augusti 1999. Jag ska snart fylla 25 år och halvligger på trottoaren utanför mitt barndomshem. Den första ambulansen har åkt iväg med pappa efter att min bror och vår granne försökt återuppliva honom. Det är första gången jag sett vår granne springa – han sprang så fort över gatan. Pappa i röd t-shirt om jag inte minns fel, 48 år gammal.
Första delen av vårt liv är slut och vi väntar på den andra ambulansen.
Det tar sån tid och det är så svårt att finnas.
Så kommer den.
Ambulansföraren har så mycket tårar i ögonen. Den medkänslan betyder så mycket då och efteråt och fortfarande – och jag har tänkt att någon gång vill jag säga det till honom, men det kräver efterforskningar och har inte blivit av.
I ambulansen ber jag om att få somna men det får jag inte. Min lillebror som precis blivit vuxen sitter hukande över båren där jag ligger. Trädtoppar utanför fönstret längs motorvägen.
Andra delen i livet. Första tiden bara smärta och skuld. Varför såg jag inte? Varför var jag så otacksam när han hade dubbla jobb och gjorde allt för att vi skulle ha det bra?
Varför skämdes jag över skitsaker – som våra gamla bilar, att han skulle bygga allt själv och alltid hade garagesmutsiga händer och skrattade så högt – när jag egentligen mest var stolt?
Frågade jag ens om hans nya jobb och hur det var att veckopendla till Oslo och bo ensam – han som knappt varit utomlands?
Varför visade jag inte mer hur mycket jag älskade och uppskattade honom?
Ringde jag ens till Norge?
Med tiden och all hjälp: Smärta och skuld bleknar, sorg och saknad får mer plats. Det är två rundare S, lättare att leva med.
I slutet av sommaren låter mamma gladare. Hon har varit hos frissan för första gången på ett halvår. ”Hon hade visir ner till magen och tog bara in en kund i taget.”
Patrik Lundberg skriver i boken till sin mamma: ”Sista gången jag såg dig i livet förstod jag att du var död. Det var sommar.” Hennes ögonvitor hade gulnat och buken svullnat upp. Hon led av torgskräck och panikångest.
Jag tänker på pappa: ”Sista gången jag såg dig i livet förstod jag ingenting. Det var sommar.” Han hade köpt nya byxor och jag sa att de var fina.
Jag tror vi kramades.
Patrik Lundberg
(Albert Bonniers förlag)
Birgitta Lundberg levde ett gott liv med familj, Volvo och villa på Fjärilsvägen i Sölvesborg. Sedan kom 1990-talet med finanskris, skilsmässa och stress, och allt rasade. Boken är en kärleksförklaring till en mor som offrade allt för sina barn och själv gick under.
Akut
Vid akuta lägen eller vid tankar på självmord, ring alltid 112.
1177
Vårdguiden har en samlingssida med råd och kontaktuppgifter till psykiatriska akutmottagningar. Tel: 1177