Krönika Arbetsmarknaden har drabbats på olika sätt av pandemin. Det blir svårt att hitta en lönenivå som fungerar för alla.
Nu rullar förhandlingarna om nya avtal inom industrin in i sitt slutskede. Den 31 oktober löper avtalen ut och då ska också förhoppningsvis nya avtal vara på plats.
Det är inte helt enkelt att hantera dessa förhandlingar i skuggan av en pandemi och dess konsekvenser. Avtalen skulle ha löpt ut redan i slutet av mars men blev förlängda på grund av den då eskalerande coronakrisen. Då trodde vi att läget borde ha klarnat framåt hösten. Frågan är om dimmorna skingrats?
I förspelet till höstens förhandlingar har vi på den fackliga sidan kommit fram till att vi står fast vid de krav vi enades om i slutet av förra året. Arbetsgivarna har å sin sida hotat med noll i löneökningar.
När konsekvenserna av en kris fördelar sig så här olika på arbetsmarknaden blir det inte enkelt att hitta en lönenivå som ska accepteras av alla.
Det är naturligt att vi och arbetsgivarna har olika syn på hur man ska bedöma vilket löneutrymme som finns. Vi företräder helt enkelt olika intressen. Det som sätter lite extra krydda på förhandlingarna inom industrin är att de avtal vi träffar också ska bli norm för resten av arbetsmarknaden. Tanken är att tillgängligt löneutrymme ska bestämmas i de sektorer som konkurrerar på en internationell marknad.
Det är aldrig lätt, men den här gången lär det bli svårare än någonsin. Orsaken är att konsekvenserna av coronarestriktionerna påverkat svensk arbetsmarknad väldigt olika.
Alla kriser vi genomlidit i modern tid har drabbat industrin först och hårdast. Det vi ser nu är att andra branscher tagit den största smällen. Exempelvis besöksnäringen har drabbats väldigt hårt.
Å andra sidan har vi alla anställda inom vården som har fått ta ett väldigt stort ansvar i coronakrisen och nu förväntar sig att det också ska återspegla sig i lönekuvertet.
När konsekvenserna av en kris fördelar sig så här olika på arbetsmarknaden blir det inte enkelt att hitta en lönenivå som ska accepteras av alla. Detta blir nog en av de största utmaningarna i de förhandlingar som nu ska leda fram till nya avtal i oktober.
Det finns också andra komplikationer. Avtalsperiodens längd är en sådan fråga. Långa avtal brukar förutsätta hyfsad förutsägbarhet. Ur facklig synvinkel är det viktigt att ett avtal kan fyllas med ett innehåll som motiverar en längre avtalsperiod.
Dessutom måste vi komma överens om hur vi ska betrakta perioden april– oktober. Våra lönekrav utgår från att löneökningarna ska gälla från den 1 april medan arbetsgivarna har sagt att vi måste betrakta 2020 som ett förlorat år.
Hur man definierar ett förlorat år ligger väl i betraktarens öga. Klart är att många av GS medlemmar haft en väldigt pressad arbetssituation under året. Hur det kvitteras i ett nytt avtal avgör frågan om 2020 är förlorat eller inte.
