Därför är avtalsrörelsen laddad som ingen annan

Perspektiv Priserna stiger och ibland handlar det bara om att lönen ska räcka månaden ut. Kommer förhandlarna att ta hänsyn till det, undrar Dagens Arbetes reporter Anna Julius.

Arbetsgivarna målar upp en nattsvart bild av framtiden och förfäras över fackens höga krav. Facken å sin sida pekar på allt som går bra i företagen. Samtidigt är många vanliga arbetare besvikna och tycker att facken borde vara tuffare och begära mer.

Mönstret känns igen från, ja, de flesta avtalsrörelser. Alla är arga, det är delvis en del av spelet.

Men nej. Inget är sig likt. Inflationen ställer allt på ända. Om något tidigare kunde avfärdas som spel är det nu blodigt allvar. Det gäller nämligen att komma ihåg att det är stor skillnad på att få lite mer att röra sig med, och att få mycket mindre.

Nästan varje år sedan 1997 har anställda fått mer att leva på. Lönerna har höjts mer än inflationen. Så blev det inte i år, och det kommer inte att bli så nästa år heller, även om facken skulle få igenom sina krav. Inflationen äter upp den löneökning som finns, och knaprar dessutom i sig flera tidigare års löneökningar. Människor i allmänhet har fått det sämre ställt.

Många arbetare jag pratat med önskar sig kompensation för inflationen, och det är inget konstigt. Det handlar om att man ska kunna leva. Sen kan andra ha argument om varför det inte ska bli så, som att höga löneökningar skulle elda på inflationen eller att företagen inte klarar det.

Enligt Konjunkturinstitutet kan det ta 4-5 år innan reallönerna är tillbaka på samma nivå som 2021. Inflationen beräknas avta, men priserna ligger kvar på en ny, högre nivå.

Det är ingen liten sak. Alla känner av inflationen. Människor med hyfsade marginaler drar ner på dyrare köp och resor. För den som däremot redan ligger på gränsen blir det en fråga om att klara månaden.

Oavsett vad man tycker om kraven som växlats i dag mellan fack och arbetsgivare – detta är något alla måste ha med sig. Inflationen känns. Många får det väldigt tufft. Att diskutera löner utan att visa att man är medveten om det kommer att göra många väldigt, väldigt upprörda. Det betyder något att människor får mindre att röra sig med.

Även om de inte säger det kan det ha spelat in när Teknikföretagen för ovanlighetens skull faktiskt satte en siffra när de presenterade sina krav. 2 procent i löneökningar. Långt under fackens krav, och miltals ifrån en kompensation för inflationen. Men det var ändå en siffra, de vill höja lönerna och de vill ge ett engångsbelopp på 3 000 kronor.

Teknikföretagens biträdande förhandlingschef Anna Nordin understryker att de förhandlar för företagen, och att det inte ingår i deras roll att ta hänsyn till hur det påverkar reallönerna. Men det ska ändå bli intressant att se hur mycket de anställdas försämrade ekonomiska villkor nämns när förhandlingarna väl kommer igång i januari.

Företagen drabbas förstås också av inflationen, och inte minst av elpriserna. Även här spelar det förstås roll vilka marginaler man har. Medan vissa stora företag gör miljardvinster (!) så pressas andra av högre kostnader. Teknikföretagen målade i dag upp en mörk bild av läget. Självklart en del i förhandlingsspelet, men många företag har det tufft, och det finns risk för varsel nästa år. Företagens konkurrenskraft är en central fråga både för fack och arbetsgivare.

Så ok, säg att näringslivet får gehör för sina krav på att inte höja lönerna i samma takt som facket vill. Det kommer antagligen skapa missnöje, men finns det sätt att minska det missnöjet? Med i LO:s krav finns att alla ska ta ansvar, det gäller även direktörer. Och det finns trots allt signaler om att vissa ägare har förståelse för det.

Att lönerna för storföretags vd:ar skiljer sig markant från vanliga arbetares är en fråga som dyker upp då och då. I år är frågan ännu mer laddad. För en sak är om chefens lön är hög om jag också får lite mer att röra mig med. En annan sak är om jag får mindre och chefen mer.

Och så kan det faktiskt bli. Som Andreas Cervenka skriver i en kolumn i Aftonbladet, så kan direktörernas bonusar till och med gynnas av inflationen, eftersom den får företagets omsättning att öka i kronor och ören. Cervenka uppskattar att AB Volvos vd kommer kunna kvittera ut 30 miljoner i bonus i år, utöver lön, pension och förmåner på drygt 20 miljoner. En kraftig höjning.

Några andra som kan dra nytta av inflationen – i alla fall skattemässigt – är höginkomsttagare. Statlig skatt betalar man i år om man tjänar mer än drygt 46 000 kronor i månaden. Nästa år höjs det till drygt 51 000 kronor. Denna så kallade brytpunkt höjs i takt med prisökningarna i samhället. Och eftersom prisökningarna är ovanligt höga, så höjs brytpunkten ovanligt mycket. Färre betalar statlig skatt, och de som gör det får betala mindre – som mest sänks skatten med 17 000 kronor på ett år. (Det var detta som skulle ge Ebba Busch 250 falukorvar, enligt Magdalena Andersson – som för övrigt nog har råd med rätt många korvar själv.) 

Politikerna hänvisar till att detta sker automatiskt, och det är förstås delvis sant. Samma argument kan man höra om bonusar, det finns system att räkna ut dem som gör att de blir som de blir.

Men det kan vara bra att vara vaksam när någon försvarar sig med att en sak sker automatiskt. En pc eller en cnc-svarv gör saker automatiskt. Men det är för att någon programmerat den till det. Programmerar man om får man ett annat resultat. På samma sätt är skatter, löner och bonusar resultat av beslut som någon någon gång fattat – eller låtit bli att att ändra på.

”Reta inte upp facken i onödan”, sa Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo i DA:s avtalspodd tidigare i höstas. Det var ett medskick i de pågående regeringsförhandlingarna. Facken hade enligt henne tillräckligt svårt att förklara för medlemmarna varför de inte skulle kräva kompensation för inflationen. De behövde inte politiska beslut som missgynnade löntagarna.

Om skattesänkningen för höginkomsttagare är ett sådant beslut vet jag inte. Men efter samtal med läsare vet jag att det finns många som är uppretade där ute: på facket, på politikerna, på arbetsgivarorganisationerna, på direktörerna. Befogat eller inte får någon annan avgöra, men svårt att förstå är det inte. Det gäller bara att inse att det är skillnad på att få mindre i plånboken och att få mer.