Molnen tröstar och skrämmer
Sommarens skogsbrand togs över av regntunga moln – och barnens sträckkollande på Transformers, skriver författaren Sven Olov Karlsson.
Industriarbetarnas tidning
Debattartiklar är texter som tar ställning. Åsikterna är skribenternas egna.
Debatt Ojämlikheten är tillbaka på 1930-talets nivå och skär rakt igenom den svenska arbetarklassen, skriver tre yrkesarbetare inom LO-kollektivet.
Bertil Mårtensson är grafiker.
Bengt-Göran Svensson är byggnadsarbetare.
Mats Sjölin är terminalarbetare.
Avtalen inom industrin blev klara i tid och ännu en gång har LO-kollektivet tagit det största ansvaret och hållit tillbaka våra löneanspråk. Det är lovvärt med låglönesatsningar där lägstalönen höjs men det blev bara 7,4 procent på två år. Sannolikt fortsätter därför reallönesänkningen från pandemiåren då inflationen länge varit tvåsiffrig.
Kunde vi inte kompenserats utöver de 7,4 procenten med något som inte är inflationsdrivande? Exempelvis högre avsättning till pensionen och arbetstidsförkortning?
Regeringen ställde inte motkrav på pristak eller vinststopp för våra stora kartellbildande matvarujättar, storfinansen eller banker? De driver sannerligen på inflationen med rekordvinster medan arbetarna fullt ut tar sitt ansvar.
Varför rättar vi lydigt in oss i ledet samtidigt som vi har en arbetarfientlig regering som stjäl från vår välfärd, när de fortsätter att sänka skatterna för de rika?
Skatteuttagets minskning från millennieskiftet till år 2022 är per år mer än en årskostnad för hela sjukvården. Vi fattas minst 323 miljarder i år jämfört med år 2000. Bakom denna minskning ligger avskaffandet av arvs-, gåvo-, förmögenhets-, fastighets- och värnskatten. (Se uträkningarna för det här, här och här.)
Kunde vi inte kompenserats utöver de 7,4 procenten med något som inte är inflationsdrivande? Exempelvis högre avsättning till pensionen och arbetstidsförkortning.
Samtidigt är ojämlikheten tillbaka på 1930-talets nivå. Det visar Ginikoefficienten, som mäter inkomstspridningen. En ojämlikhet som skär rakt igenom den svenska arbetarklassen. Ytterligare läsning om det här finns i Göran Therborns bok Kapitalet, överheten och alla vi andra – Klassamhället i Sverige, som beskriver återkomsten av 1800-talets klassamhälle.
Att hoppa från jobb till jobb utan att få en fast anställning. Att få vänta vid telefonen på att bli inringd eller med sin korta anställningstid alltid vara närmast risken att förlora jobbet. Denna tillvaro utvecklar ohälsa och otrygghet för många. Skattesänkningarna urholkar sjukvård, omsorg och vårt trygghetssystem som den arbetande befolkningen verkligen behöver idag.
Cyniska vinstintressen skapar en pressad och omänsklig arbetssituation för offentliganställda. Vi måste stödja Kommunal fackligt och politiskt för att förbättra arbetsförhållanden för undersköterskor, barnskötare och hemtjänstpersonal.
Vi måste återföra skattemedel till den offentliga sektorn, den gemensamma välfärden och trygghetssystemet.
Att samla våra unga, nyanlända och ena den svenska arbetarklassen är den största utmaningen vi står inför i dag. En trovärdig och rättvis fördelningspolitik skulle vara en bra början. Vid nästa avtalsförhandling har slottsregeringen drivit sin fack- och arbetarfientliga politik två år längre. Det är hög tid vi sätter ner foten och tar striden för rättvisa villkor.
Bertil Mårtensson, grafiker
Bengt-Göran Svensson, byggnadsarbetare
Mats Sjölin, terminalarbetare
Avståndet mellan våra ”förtroendevalda” och alla oss som jobbar på golvet är stort som ett helt hav. Ingen kan väl ha undgått hur illa det är med våra försäkringar och hur lite stöd som ges från centralorganisationer och LO vid konflikter och oenighet vid avtalstecknande vid centrala förhandlingar, som är en chimär av stora mått.