”Tar vi inte strid för löner och rättigheter är facket förlorat”

Debatt Om arbetarna ska betala för samhällets kriser medan facken tittar på är rörelsen förlorad. Då måste vi bygga något nytt, skriver industrarbetaren Andreas Köhler.

Andreas Köhler är medlem i IF Metalls avdelning 14 och var en av initiativtagarna till namninsamlingen
Skrota Industriavtalet – Höj lönerna!

Tillsammans kan vi berätta i en sång om drömmen, om hur arbetshanden fredligt slog sig fri, hur du vid studielampan reste och gjorde rön som förändrade din mänsklighet, hur med styrka hämtad ur hjärtats jordskalv, och tankar, renade från självisk slagg, du vräkte avgudabilder omkull och skapade frihet åt din röst, växtplats åt dina drömmar. Fanan bländade dig och visade vägen. Du skingrar mystik om du sätter an din skuldra och berättar för alla i syd och i nord om sångens djupa innebörd, om solidariteten.

Så lyder en del av Stig Sjödins dikt ”Det lyser en framtid” på Metalls kongress 1961. Det var en tid då det sprudlade av optimism inom arbetarrörelsen och industriell demokrati, medbestämmande på arbetsplatsen och socialisering av industrin stod på agendan. Det är långt ifrån den pessimism vi lever med i dag.

Analytikern Viktor Munkhammar på Näringslivets tidning Dagens Industri är munter i podden Makrorådet och basunerar ut att nu är det rabatt på arbetskraft. Det är inte svårt att känna sig blåst med ”märkets” 7,4 procent. Sverige klassas snart som ett låglöneland. Medlemmarna flyr facken.

Våra fackliga ledare lovar oss ändå att det ska bli reallöneökningar nästa år. Hur vet man det? Frågan blir utan ett svar. KPI ligger fortfarande stadigt över 9 procent. Såtillvida det inte blir en ytterst mild vinter, kriget i Ukraina inte förvärras, olika störningar i produktionen inte sker och Riksbanken sänker räntan, så ser vi fram emot två år av uteblivna reallöneökningar. Swedbank spår snarare ytterligare räntehöjningar i år, medan vi är schackrade till en fredsplikt som gubbarna på golvet historiskt sett förkastat. 

Nu läser vi att bankerna och storföretagen, kanske även våra enskilda arbetsköpare, tjänar storkovan just nu. Direktörerna hovar in pengar och ägare får miljardregn. Men det är vi arbetare som ska känna ansvar för att inflationen inte ska skena i väg. Vi ska hedra den förhandlingsmodell som fungerat så bra historiskt. Våra klasskollegor i Kommunal och andra branscher möts ständigt med nollbud i sina löneförhandlingar.

Alla pratar om lågkonjunkturen och räntorna, men ingen om idéerna bakom Friedmans och Phillips teori om jämviktsarbetslöshet. Men vi som arbetar vet vad en lågkonjunktur innebär. Det innebär stämpling, bo i husvagn och ett umbärande vi inte sett på 30 år. Det är en sådan lågkonjunktur som kan besegra inflationen. Till priset att vi blir utan jobb.

Det är när vi formulerar gemensamma krav och skapar en mening med att vara med i facket som vi kan fånga upp tappet av medlemmarna.

Medlemmarna flyr nu facket. Det som finns kvar av den gamla arbetarrörelsen går i en kräftgång bakåt och näringslivet tar tillbaka mark som tidigare gått förlorad. Detta är ett resultat av anpassningen till den nyliberala agendan som påbörjades på 80-talet och än i dag smittar oss med ett liberalt virus. Idén om att skapa sin egen lycka, att gemene man kan bli miljonär på börsen och är man bara driftig så kommer man långt, har splittrat arbetarrörelsen. I dag syns inte skymten av Sjödins solidaritet hos ungdomarna. 

Om fackföreningen och arbetarrörelsen åter ska bli en kraft att räkna med så måste vi som arbetar kliva ner från åskådarläktaren. Den ideologiska nedgången bland våra förtroendevalda och ombudsmännen, men även medlemmarna, har lämnat ett fritt spelrum för kapitalet.

I vårt förbunds stadgar står det att vi ska arbeta för ”att stärka arbetarnas makt i förhållande till kapitalets makt”. Det gör vi inte när vi agerar alibi för försämringar av vår arbetsrätt. Det är när vi sätter oss ner och säger att vi inte tänker skapa mer vinster förrän vi fått det vi kräver, som vi stärker vår makt. Det är när vi formulerar gemensamma krav och skapar en mening med att vara med i facket som vi kan fånga upp tappet av medlemmarna. När vi gemensamt skapar förutsättningar för vårt arbetsliv. 

Det måste finnas en vision och det saknas visioner i den nuvarande ledningen. Den verkar hellre nöja sig med en åskådarplats i den gröna omställningen än att aktivt driva på den, och föredra komptimmar framför sex timmars arbetsdag. Eller sänkta löner för arbetarkollektivet.

Om inte IF Metall, LO och vi medlemmar inser det här, så är fackföreningsrörelsen förmodligen förlorad. Då behöver vi något nytt.

Det är när vi hittar solidariteten igen vi kan flytta berg. Då lyser det återigen en framtid.