Kan jag räkna med extra påökt nu i vår?

PERSPEKTIV Häromveckan kom kallduschen: ett av de största varslen inom industrin på åratal. Hur deppig ska man vara inför stundande pottförhandlingar? En sak är säker – utan kollektivavtal hade det inte blivit några förhandlingar alls, skriver Harald Gatu.

Nu i april väntar nya löner inom stora delar av industrin. På det största avtalsområdet, inom verkstadsindustrin, finns en pott på 3,1 procent att förhandla om.

Visserligen innehåller Teknikavtalet denna gång inga tvingande formuleringar om löneöversyn. Men själva pottförhandlingen brukar ändå utgöra tillfället då man kan försöka plocka ut lite extrapengar – eller rätta till orättvisor i lönesättningen.

Att få ut mer pengar utöver potten brukar inte vara det lättaste. I synnerhet inte när industrikonjunkturen är på väg neråt.

När de lokala fackliga företrädarna sätter sig ner vid förhandlingsbordet kommer de sannolikt att mötas av arbetsgivare som målar framtiden i mörka färger.

Häromdagen kom kallduschen. Över 300 varslas från Nibe, de flesta i produktionen vid huvudfabriken i Markaryd.

Varslet är ett av de största inom industrin på åratal. Dessutom i något som brukar betecknas som en framtidsbransch – värmepumpar – där de svenska tillverkarna i Markaryd (Nibe), Tranås (IVT) och Arvika (Thermia) har en stark ställning internationellt.

Arbetsgivarnas konjunkturbarometrar pekar kraftigt nedåt. Färre beställningar, sämre orderingång och sjunkande lönsamhet. Stämningen i industrin är dämpad, konstaterar också statliga Konjunkturinstitutet i sin marsrapport. Rapporten spår en snar vändning i konjunkturen framöver. Men industriföretagen väntas minska personalstyrkan, i alla fall fram till sommaren. Därför varslas också dubbelt så många inom industrin nu jämfört med motsvarande period i fjol.

Visserligen slutar långtifrån alla varsel med uppsägningar. Men att varsla är i sig ändå ett kristecken.

Hur bekymrade behöver de lokala fackklubbarna vara? Är detta början på en rejäl dipp?

Bilden av avmattningen är minst sagt sammansatt. För samtidigt som varslen inom industrin fördubblats jämfört med i fjol så finns det många lediga jobb, över 11 000 inom tillverkningsindustrin. Så många vakanser hade arbetsgivarna nämligen anmält till Arbetsförmedlingen i februari. En hög siffra.

En förklaring till att det finns så gott om jobb är de stora investeringarna. Den gröna omställningen ger jobb oavsett om konjunkturen bromsar in eller inte. Satsningar i exempelvis batterifabriker är långsiktiga och hejdas inte nämnvärt av att ekonomin växlar ner.

Där industrin är stark, där har också konjunkturnedgången varit som mildast, enligt Arbetsförmedlingen. Industrin är robust när det blåser, i alla fall denna gång och mycket tack vare investeringarna.

Det hindrar inte att industrin ändå brottas med problem i år. Eftersom det mesta av vad som tillverkas i Sverige går på export till Europa är vi beroende av utvecklingen där. I synnerhet Tyskland. Och där är det måttligt muntert just nu. De höga räntorna har lagt en våt, dämpande hand över den ekonomiska aktiviteten inom EU och det märks på rätt många svenska verkstadsgolv.

Omvärlden har betydelse. När omvärlden krisar sätter det spår i den svenska ekonomin som är så beroende av att kunna exportera. Känsligheten för vad som sker i andra länder, ja i andra världsdelar, går att avläsa i varselstatistiken.

Att 1 316 personer förra månaden varslades inom den svenska tillverkningsindustrin hör i hög grad ihop med att Europa kärvar.

Antalet varslade må vara dubbelt så många som i fjol. Men nivån är ändå en västanfläkt mot hur det kan braka till när proppen går ur världsekonomin. När finanskrisen härjade som värst hösten 2008 kunde över 11 000 industrianställda varslas på en månad.

Omvärlden har verkligen betydelse. När finanskrisen gled över i den europeiska skuldkrisen för drygt tio år sedan låg varslen på runt 3 000 i månaden i den svenska industrin. Precis som när it-bubblan sprack vid millennieskiftet. Eller när de nya industriländerna i Asien krisade i samband med att deras valutor svajade 1998. Det gav utslag direkt på anställningstryggheten i svenska industrier.

Så, hur kaxiga kan lokala förhandlare vara när man nu sätter sig ner och förhandlar om potten?

En sak är säker. Om de lokala fackklubbarna inte haft ett riksavtal att stödja sig mot skulle det inte ha funnits några 3,1 procent att förhandla om nu i vår. Då hade dörren till förhandlingsbordet varit stängd.

På en arbetsmarknad utan avtal tvingas de anställda förlita sig på arbetsgivarens eventuella välvilja. I den tillvaron finns inga överenskomna pottpengar att fördela. På tal om Tesla alltså, och dess vägran att teckna kollektivavtal.

Harald Gatu