”Det finns knappt några välbetalda arbetarjobb kvar”

Industrins trygga arbeten är borta. Lågbetalda serviceyrken eller arbetslöshet är alternativen. Vi åkte till USA och fann en medelklass i kris och radikala gruppers pånyttfödelse. Men också syndens stad där krigen räddat jobben.

Martin Ovalles tänker på sin far som nyligen gått bort när han vandrar längs Bowdion Street i Dorchester, söder om Boston. En irländsk arbetarklassförort som på senare år blandats upp med latinamerikaner och asiatiska invandrare. Författaren Dennis Lehane använder arbetarklassperspektivet flitigt i sina hårdkokta deckare som utspelar sig i Dorchester. Böcker som blivit storfilmerna Mystic river och Gone baby gone.

Vid trappan till Martin Ovalles hus sitter denna kväll ett gäng högljudda ungdomar. Han ber dem gå därifrån. Behöver sova bort sina tunga tankar. Efter faderns död tog han en vecka ledigt från jobbet som väktare på svenskägda Securitas. Arbetsledningen var kritisk. Tyckte han kunde jobba. Någon lön fick han inte. Och nu hänger arbetet löst.

Värdet på huset i tre våningar har halverats. Martin Ovalles hade två hyresgäster som inte betalade hyran på flera månader. Deutsche Bank kommer snart att stå vid dörren. Det finns ingen möjlighet att betala räntan utan hyresintäkter.

Ungdomarna som hänger vid trappen är frukten av den fattigdom och kriminalitet som Dorchester förknippas med. Något som förstärkts på grund av den skenande arbetslösheten efter finanskrisen.

När Martin Ovalles ytterligare några dagar senare kommer hem efter ett långt nattpass är dörren uppbruten. Någon har tagit sig in och slitit sönder vattenledningarna. Martin Ovalles misstänker ungdomsgänget. Några pengar att lägga på reparationer finns inte. Lyckan i misären är trädgårdsslangen med enbart kallvatten som 
fortfarande fungerar. I månader används
slangen till dusch, toalett och matlagning.
Sedan kom dagen då Martin Ovalles kallades
till rätten. Banken hade bestämt sig för att ta
huset.

– Tur att min lilla dotter bodde hos min förra fru.
Nu har jag gjort personlig konkurs och hyr en lägen-
het i ett tryggare område.

När uppgivenheten tagit över Martin Ovalles vardag fann han styrka hos City Life, en gräsrotsrörelse som växte fram på 1970-talet inspirerad av medborgarrätts- och Vietnamrörelsen. City Life hjälper människor att organisera sig för att förbättra sina bostadsområden. De senaste åren har en stor del av kampen ägnats åt att bekämpa bankerna. Många av City Lifes medlemmar har drabbats av arbetslöshet och skenande räntor. När familjer står inför faktumet att kastas ut på gatan sluter City Life upp och ordnar demonstrationer och aktioner.

Organisationen huserar i ett nedlagt bryggeri i stadsdelen Jamaica Plain en kvarts tunnelbaneresa från centrala Boston.

Samlingssalen i bryggeriet vibrerar av ilska. Ett hundratal personer trängs på stolar och stående utefter väggarna. Pizzalukt blandas med parfymdoft.  De flesta är svarta och latinamerikaner. Många är arbetslösa eller jobbar långa skift i låglönebranscher. Barnskratt ekar bakom en stängd dörr. Barnpassning och middag är en förutsättning för att många ska kunna komma.

Steve Meacham leder kvällens möte. En gång i tiden svetsare på ett av Bostons numera nedlagda varv. Han hoppade av skolan och lockades in i 70-talets radikala rörelser och blev kvar.

Mötet avbryts av att en man i rullstol ropar: ”What do we do when the banks attack?”

Deltagarna ställer sig upp och skanderar i kör: ”Stand up fight back.”

– Jag älskar de här människorna. Att se dem växa av gemenskapen och bli starka ledare är känslomässigt omtumlande, säger Steve Meacham när vi senare sätter oss ner för en pratstund.

City Life har kämpat i 40 år mot ekonomiska orättvisor och rasism som drabbat Bostons arbetarklass. De senaste åren har rörelsen växt. Människor som har förlorat eller håller på att förlora allt är beredda att kämpa. City Life är deras plattform.

Steve Meacham jämför med antikrigsrörelsen som hade ett starkt fäste i Massachusetts under 1970-talet. Många av de engagerade på den tiden var studenter som efter några års aktivism gick vidare till bra arbeten och fina bostäder. De människor som i dag sluter upp runt City Life finns längst ned på samhällsstegen.

– Dagens radikala vänsterrörelse slåss för sin egen sak. Potentialen är större nu.

Under mötet tidigare på kvällen bestämdes att en aktion ska anordnas vid ett hus som banken hotar att ta över. Risken är stor att aktivisterna grips av polisen.

– Jag har arresterats många gånger. Det skrämmer mig inte, säger Steve Meacham.

Polismannen skrattar när jag frågar om kriminaliteten ökat i spåren av ekonomins kollaps.

Han klappar handen mot sin hölstrade pistol och sätter sig vid bardisken på Dea:s Diner, granne med General Electrics fabrik i staden Lynn utanför Boston. Kommunikationsradion, fäst vid vänstra axeln, sprakar till. Han håller upp handen och sorlet i restaurangen avtar. Amerikanska poliser åtnjuter respekt. När radion tystnat och polisen beställt sin kycklingsallad återupptas konversationerna.

Lynn har sedan industrialiseringen dragits med ett rykte om hög kriminalitet. Här fanns många garverier och skofabriker och redan under frihetskriget bar soldaterna kängor från Lynn. Beroendet av krigsmakten har växt genom åren. Under andra världskriget fick General Electric i Lynn i uppdrag att bygga jetmotorer till stridsflygplan. I dag är GE stadens största arbetsgivare och fortfarande är flygvapnet en viktig kund.

– Vi är en satellit. Välbetalda arbetarjobb finns knappt kvar i landet, säger Jeffrey Crosby, ordförande för facket IUE-CWA:s lokala avdelning i Lynn.

Han lutar sig tillbaks i stolen och sveper pekfinger och tumme över skägget på hakan, på kontorets vägg hänger en gammal världskarta där Sovjetunionen fortfarande är intakt. Jeffrey Crosby är socialist och kallar republikanska marknadsförespråkare för ”psychos” samtidigt som han själv företräder konservativa vita män i medelåldern.

Enligt amerikansk modell är alla arbetare på GE-fabriken med i facket. När facket vill organisera en arbetsplats genomförs en omröstning och röstar en majoritet ja måste alla ansluta sig.

– Vi är oförutsägbara och militanta enligt GE:s ledning, säger Jeffrey Crosby.

Flygvapnets ständiga behov av jetmotorer har räddat jobben för de 2 000 anställda. Också framtiden ser ljus ut då nästa generation av flygplansmotorer ska byggas i Lynn.

Konkurrens från låglöneländer har slagit ut stora delar av amerikansk industri. Bilarbetare som förr hade trygga välbetalda jobb har i dag ingångslöner på under hundralappen. Montörerna på GE tjänar det tredubbla, kör fina bilar och bor i hus. Arbetarna med längst anställningstid har sex veckors betald semester, en avlägsen verklighet för många amerikaner.

– Vårt land är brutalt. Det finns knappt en organiserad vänster-
rörelse. Ingen som presenterar ett alternativ till den fria marknaden och individualismen, säger Jeffrey Crosby.

Vi återvänder till Dea:s Diner där polismannen ätit upp sin kycklingsallad och lämnat barstolen. Restaurangen har klarat finanskrisen enbart tack vare sitt läge, granne med den stora GE-fabriken. Lunchruschen klingar av. 22-åriga servitrisen Eordea ”Dea” Sherifi tar fram en sopkvast som används som förlängd arm för att byta kanal på tv:n under taket. Fjärrkontrollen har försvunnit. Vid andra änden av bardisken hörs en hes röst. Stammisen Roxanne Croce vill ha iskaffe.

– Många ”diners” i Lynn har fått stänga under krisen. Våra intäkter är hälften av vad de var tidigare, säger Dea.

Hon har gått på högskola och drömmer om ett jobb på GE. De flesta gästerna jobbar på fabriken. Hon känner väl till löner och villkor. Lagerarbetaren Paul äter soppa och dricker Pepsi. Han kommer till Dea:s Diner varje dag. Före eller efter skiftet. Maten lockar. En blandning av albansk och amerikansk husmanskost. Dea:s föräldrar som invandrat från Albanien tog över restaurangen för några år sedan.

Paul har jobbat på fabriken hela sitt liv. För några år sedan lämnade han Lynn. Numer veckopendlar han till jobbet. Kriminalitet och droger fick honom att bosätta sig i grannstaten New Hampshires skogar.

– Men du får ingen bild på mig. Jag är väldigt privat.

Hans motsats dricker sitt iskaffe en bit bort. Roxanne Croce är aldrig tyst och blir gärna fotograferad. Hon började som städerska på GE för 20 år sedan. Då var lönen 18 dollar i timmen.

– Tar jag ett städjobb någon annanstans i dag tjänar jag hälften.

Välbetalda arbetarjobb i amerikansk industri är utdöende. Kvar finns en växande serviceindustri med låga löner, en sektor där nästan hälften av dem som är anställda jobbar.  De som en gång var medelklassamerikaner tvingas till att ta flera olika jobb för att upprätthålla sin levnadsstandard.

Vi tar bilen söderut och träffar den hårdhudade Joe Stravinskas. Dunkin Donuts-restaurangen ligger ett stenkast från motorvägen. Bord och stolar är fastbultade i golvet och flottyrmunkar och andra sliskiga bakverk trängs bakom disken.

Joe Stravinskas behåller solglasögonen på när han slår sig ner. Han är en man i 50-årsåldern som förlorat sitt jobb när fabriken som tillverkade gipsskivor flyttade från Boston till Pennsylvania. En man som knäar under pressen från banken. En man som alldeles nyss tillhörde en hyfsat välbärgad medelklass. Huset belånades och byggdes ut. Ett biljardbord rullades in. Joe Stravinskas tog ut familjen på restaurang flera gånger i veckan. Med övertid hämtade Joe Stravinskas hem 25 dollar i timmen. Sen kom krisen. Han fick ett jobb som väktare och lönen halverades.

Boston är en av många hårt drabbade amerikanska städer. Värdet på bostäder har sjunkit och räntorna stigit. Många får sina hus utmätta.

– Jag försöker få banken att sänka räntan. De vägrar. De säger att jag ska dra in på kostnader. Jag kan inte dra in mer.

Joe Stravinskas betalar mer än han tjänar till banken. Ekvationen går inte ihop. Trots att frun också jobbar. Han klarar fyra månader till.

– Jag ångrar att jag byggde ut huset. Men jag hade ett bra jobb. Tänkte inte på vad som kunde hända.

Besparingarna är slut. Och han är inte ensam. Förra året gick nästan en och en halv miljon amerikaner i personlig konkurs, en ökning med 32 procent jämfört med året innan.

– Jag har varit ledig några dagar. Söker fler jobb hela tiden, berättar Joe Stravinskas.

Han har ringt ett bageri. Men arbetstiderna fungerade inte med skiftgången som väktare.

– Jag tar vad som helst.

Händerna skakar av ilska. Han vill göra något. Han vill bekämpa de banker han kallar elaka. De en gång positiva tankarna om framtiden handlar nu om rädsla för vad som händer om någon i familjen blir sjuk.

Jeffrey Crosby på det lokala facket i Lynn skakar på huvudet och suger i sig den sista kaffeskvätten.

– Det blir tufft i framtiden.

Den vita medelklass han representerar känner ingen större solidaritet med de många invandrargrupper som flyttar in i Lynn. De tidigare stora och starka industrifacken anklagas för protektionism, att de bara värnar villkoren för de egna medlemmarna.

– Vi försöker skapa koalitioner med andra radikala grupper, säger Jeffrey Crosby.

Utmaningen är gigantisk, tolv procent av amerikanerna tillhör i dag ett fackförbund.

– Våra medlemmar gillar inte skattehöjningar. Många tror på den fria marknadens ideologi trots den kris landet fortfarande går igenom.

Jeffrey Crosby tittar ut på Lynns huvudgata. Spåren av historiens industrier är borta. Stora bränder förstörde de sista garverierna för trettio år sedan. I stället fäster blicken vid GE:s stora fabriksområde ute vid kusten. En sista utpost som med krigets hjälp fortfarande står för trygga arbeten.

– Om du är fattig i USA är det rätt åt dig. Är du fattig i Europa har du haft otur. Det är skillnaden, säger han. •