Facebook hjälper inte vid förståelse

Krönika juni 2011

Inte glömma bort mig. Fast jag inte är med på dina bilder på facebook, så mycket.

Jag finns också. Du är gullig på bild. Ibland vågar jag inte titta på din profil för det blir så mycket du, och du är inte här. Det är inte så lätt.

Det blir som en officiell kompisbild av vem du är, men kanske inte min bild av vem du är. Det finns så många bilder. Då kan jag bli lite försiktig med att titta för jag vet inte om det är sant som det ser ut. Eller att det är för långt bort för att jag ska se.

För mig ser du ut som du gör när jag ser dig levande.

Vi måste jobba på oss. Träffas. Har kanske hängt upp mig för mycket på annat, i stället för att se vem jag är. Vart jag är på väg.

Det är löjligt privilegierat att gå runt och känna efter så mycket hela tiden hur man mår. I sin status. Vi människor är sådana. När kvällen går i skymning, har vi våra frågor, vårt liv och våra undringar och tillrättalägganden. Vare sig vi vill eller ej.

Livet är kaos. Vi sitter alla i en båt som sjunker. En ballong som lyfter. Vi blir en mås som flyger, en tanke, ett pratsvar i en raspig mobil, ett sms som skickas i sista stund efter en glömd gratulation på en födelsedag, ett mejl om att vi ställer in mötet som vi redan bestämt, ett mobsvar att lämna meddelande, meddelandet är för långt, det krävs tre samtal för att säga det som ska sägas.

Inte orkar någon lyssna. Blir så meningslöst. Fast fantastiska möjligheter att nå fram runt jorden till andra sidan.

Tack för internet, skype, sms och facebook. Det gör avståndet kortare. Lättare att vara ifrån den man bryr sig om i en absurd, bakvänd, ekvation. Tack vare all multimedia för att kunna nå varann, kan vi vara ifrån varann … ännu mer …

Vissa dar betyder saker ingenting. Andra allting. Den oroande längtanskänslan kan få dig att göra vad som helst för att nå fram. Som mig själv sittandes i trappen på tredje våningen och väntar på henne för att be om förlåtelse. Vad mer kan jag göra än att känna det jag känner för någon i en livslabyrint av olika vägar?

Då hjälper inte facebook när man ska säga förlåt på riktigt.

Du!

Då måste man se personen i ögonen på riktigt. Inga sms, mejl eller meddelanden kan ersätta det.

Jag säger det långsamt. Så jag hinner tänka.

Det går så fort. Världen är så stor. Vi måste göra någonting.

Vi behöver kommunikation. Vi behöver kärlek.

Vi behöver människor som du och jag.

Vi behöver alla er andra också. Kärleken har inga gränser. Vi är alla mat för krokodilerna i naturens lag. Vi behöver mänskliga rättigheter i hjärnans lag. Vi behöver oss, vi behöver alla. Vi måste börja nu. Så jag frågar: är vi beredda? Är vi beredda på kärleken för varann?

Ur livets varieté
Ibland känner jag ingenting, men är med ändå, som att titta på, när alla andra springer. Jag är bara soft.
Undrande över människors önskningar.
Det är jag på riktigt. Detta är mig. Den riktige.
Jag är inte någon annan nu. Det var jag som skrev detta.

CARL-EINAR HÄCKNER