”Pappas jobbolycka gjorde mig cynisk”

Publicerad 2013-09-19, 16:39 Uppdaterad 2020-09-17, 15:56

ProfilenHon har hängt på grekiska bordeller, bland nynazister och hos den  politiska gräddan. Allt för att kunna visa verkligheter som inte ryms på löpsedlar och i nyhetsprogram. Alexandra Pascalidou pratar om …

Namn: Alexandra Pascalidou.
Ålder: 43.
Bor: Stockholm.
Yrke: Journalist, programledare och författare.
Bakgrund: Föddes i Rumänien, dit hennes mor- och farföräldrar flydde under grekiska inbördeskriget när Alexandras mamma var liten. När Alexandra var ett år återvände familjen till Grekland, men fattigdomen drev dem till Sverige när hon var fem år. Växte upp i Rinkeby utanför Stockholm. Har studerat juridik, statsvetenskap, ekonomi, sociologi med mera vid universitet i Stockholm och på Kreta. Blev känd när hon sökte och fick jobbet som programledare för Mosaik på SVT 1995.

Att sticka  kniven i krisen

Vad som pågår i Grekland är inte en kris. Jag skulle beskriva det som ett krig utan vapen. Omvärlden lade snabbt hela skulden på grekerna. Det är samma nyliberala agenda som alltid tar plats och jag tycker att den är tröttsam. I min kommande bok Kaos tar jag med läsaren till platser som inte syns i medierna. Till möten hos Gyllene Gryning (nynazistiskt parti), till bordeller, till den politiska gräddan och till vanliga människor. Jag vill tränga bakom. Sticka kniven i krisen. Jag hoppas att många ska läsa den och börja fundera över vår samtid. För det som händer i Grekland stannar inte i Grekland. Jag hör samma historier i Spanien, Portugal, Italien och Frankrike. Utarmningen är ett faktum och den berör även oss här uppe.”

De bortglömda olyckorna

Jag skrev i tidningen Metro om min pappas arbetsplatsolycka. Han blev påkörd av en buss när han tömde den sista papperskorgen utanför köpcentret han städar om nätterna. Media rapporterar nästan aldrig om alla som skadas eller dör på jobbet. På tidningar, radio och tv jobbar vit medelklass. Våra erfarenheter och vår miljö påverkar oss. Vi utgår från att alla har det på samma sätt som vi. Jag har kämpat för att ta plats och beskriva en annan verklighet. Det kostade över 100 000 att laga pappas tänder efter olyckan. Han hade ont men sjukskrev sig inte. Han var rädd att bli av med jobbet. Han är 67 år, men har inte råd att sluta arbeta. Han klagar aldrig, men mina kollegor kan gnälla över  nageltrång i flera veckor.”

Gapet mellan  rika och fattiga

Det så kallade ”välfärdssamhället Sverige” har helt anammat den nya idén om hur ett samhälle ska fungera. Det viktigaste har blivit att maximera vinsterna. Gapet mellan rika och fattiga växer. Vissa – gissa själv vad de har för inkomst – anser att inkomstskillnaderna måste bli större. Men ingen av mina bekanta från Rinkeby säger: ”Åh, vi borde gå ner i lön för att rädda svensk ekonomi!”I Sverige litar vi på att staten gör vad som är bäst för oss. Men vad händer när alla våra tillgångar har sålts ut? När allt ska gå med vinst? Girigheten har inget hjärta. Den bryr sig bara om sin egen fickas välmående.”

Att se utanför  sin egen värld

Jag sitter i styrelsen för stiftelsen Läxhjälpen. Min uppgift är att pumpa näringslivet på pengar och socialt ansvarstagande, för det tycker jag att de ska ta. Och det finns en enorm vilja att göra det. Vissa säger att det inte borde behövas, men nu ser det ju ut som det gör i samhället. Vi anställer svenska högskolestudenter som varje vecka åker till utsatta områden och hjälper elever som riskerar att inte klara skolan. Förstå vilken resa det är även för dem! Det tar 15 minuter, men de kommer till en helt annan värld. Det påverkar dem. Och de får så mycket tillbaka från tacksamma elever. Alla borde någon gång lämna sin egen värld och andas in lite frisk luft.”

Marie Edholm