Här skördas 
det gröna guldet

ReportageDu köper palmolja nästan varje dag. Den finns i allt från glass till tvättmedel.Det ”gröna guldet” har gett många indonesier ett bättre liv – men är ett stort hot mot miljön. Byborna i Dosan på Sumatra har hittat ett sätt att odla utan att behöva skövla regnskogen.

Klockan är åtta och det är redan full aktivitet bland de långa raderna av palmer. Varje morgon när solen har gått upp beger sig Dosans småbrukare ut till oljepalmsplantagerna, och denna söndag är inget undantag.

På smala stigar syns motorcyklar med stora korgar på sidorna, fullastade med klasar av de värdefulla frukterna. Gångvägarna löper längs med kanaler som har grävts för att förhindra översvämningar, och leder sedan ut till en grusväg där män jobbar febrilt med att väga klasarna innan de lastas ombord på de väntande lastbilarna.

Sedan byns småbrukare började äga sina egna plantager har lönsamheten gått spikrakt uppåt. 10 dollar är en vanlig dagslön för mellan fyra och tio timmars arbete, och det ses som bra betalt i ett land som Indonesien där en stor del av befolkningen lever på 1 eller 2 dollar om dagen.

Småbrukaren Rahman är förman och övervakar vägningen. Byborna samarbetar på plantagerna, berättar han:

– Vi skördar markernas frukter tillsammans och säljer dem till fabriken. Sedan delar alla på förtjänsten.

Eftersom plantagerna är RSPO-certifierade (Roundtable on Sustainable Palm Oil) får inga bekämpningsmedel användas, enbart gödning. Tidigare använde småbrukarna insektsgifter som läckte ut i grundvattnet och sedan fördes vidare ut till floden, där fisken dog.

Larmen om palmoljans negativa miljöeffekter avlöser varandra i världens medier.  Dosans småbrukare kan sätta en grön stämpel på sin palmolja, och den är guld värd eftersom certifierad palmolja har ett högre marknadspris.

– Människor här har fått ett bättre liv tack vare inkomsterna som palmoljan ger oss, säger Rahman. Nu kan vi ge våra barn en bra utbildning.

Många miljöorganisationer arbetar intensivt i området och vill lyfta fram Dosan som gott exempel, med odlingsmetoder som resten av Indonesien borde följa. Värdefull natur försvinner när människan tränger allt längre in regnskogen i jakt på nya marker att bruka, men 2011 visade miljöorganisationerna Elang och Greenpeace Dosans småbrukare hur de skulle kunna utöka skördarna av palmolja på de marker de redan hade, utan att skövla nya.

Den lokala miljöorganisationen Elang undervisar byborna i bra odlingsteknik, att ta fram bättre palmfrön och använda rätt bevattningsteknik i plantagerna. Det har gett resultat.

– Markerna ger dubbelt så stor skörd nu jämfört med tidigare och inga bekämpningsmedel används, berättar Elangs grundare Riko Kurniawan. Ingen orörd djungel huggs ner, och vi har börjat återplantera träd, som är sponsrade av regeringen.

Byn Dosan ligger långt ute på landsbygden i Riauprovinsen mitt på Sumatra, i slutet av en dammig och hålig grusväg som är en avstickare från den välskötta huvudvägen.

Den kantas av plantager med oljepalmer, gummiträd och akacia. Lastbilar fullastade med timmer eller oljepalmens lysande orange-färgade klasar kör i skytteltrafik, grävmaskiner gröper ur stycken ur den röda jorden längs med vägen. Ingenstans syns den regnskog som för bara ett par årtionden sedan täckte största delen av Sumatra. 
I stället breder ett landskap med sly och stora ormbunkar ut sig, i väntan på att det ska bli dags att plantera nya oljepalmer.  

260 familjer i ett småbrukarkooperativ har fått tre hektar mark var av regeringen. Det är lokalbefolkningen som bestämmer vad de odlar på sin mark och hur de gör det.

Dahlan är femtio år och har bott i Dosan hela sitt liv. Han är förutom småbrukare även kooperativets manager och leder arbetet på byns oljepalmsplantager. Dahlan berättar att mycket har förändrats sedan 1970-talet, när det inte fanns några vägar i området och alla transporter skedde på floden.

De stora företagen som till stor del ligger bakom skövlingen av regnskogen har mycket makt i Indonesien. Det är inte ovanligt att regeringsmedlemmar har andelar i företagen, och det gör det svårt att driva hållbart miljöarbete eftersom fokus för många inblandade ligger på hur mycket pengar man kan dra in.

Indonesiens blomstrande ekonomi beror till stor del på palmoljan. Och samtidigt som landets finanser har förbättrats har Dahlans situation förändrats. Han bor sedan några år tillbaka i ett möblerat hus, och tjänar ”bra med pengar” sedan marknadspriset på oljan från ”sawit”, eller oljepalmen, har gått upp med över 100 procent de senaste åren.

Av den forna regnskogen återstår i dag bara 400 hektar. Dahlan blickar ut över den mytomspunna Naga Sakti-sjön som breder ut sig där skogen tar vid. Han minns att han som ung fick allt han behövde från den orörda regnskogen. Då försörjde sig de fyrtio familjerna i Dosan på fiske och jakt.

På frågan hur han helst vill ha det, som förr eller nu, tvekar han med svaret.

– Miljön har förändrats helt, jag blir ledsen när jag tänker på det. Då hämtade vi allt vi behövde i skogen; mat, mediciner och byggmaterial …

– Men vi fick arbeta hårt för att överleva. Nu kan vi köpa saker och livet är lättare. Jag föredrar att ha pengar.

För att få människor i Indonesien att vilja bevara regnskogen krävs en möjlighet för dem att tjäna pengar på det. Även om den största delen av den ursprungliga skogen runt Dosan är borta, så bevisar de 400 hektar som finns kvar att det går att odla marken på ett lönsamt sätt och samtidigt värna om skogen. Och det finns idéer för hur regnskogen kan komma byn till godo.

– Vi planerar att starta med ekoturism, här ska vi bygga ett vandrarhem, säger Dahlan och pekar på en dunge intill sjön.

Illegal avverkning är ett av de största hoten mot Sumatras nationalparker och de regnskogar som är kvar, men Dahlan är övertygad om att det inte kommer att drabba Dosan.

– Folk lyssnar på mig. Så länge jag lever kommer ingen hugga ner den här skogen.     

Kan skördas två gånger i månaden

• De orangefärgade frukterna sitter i klasar i toppen av oljepalmen. Två sorters olja kan utvinnas: palmkärnolja från palmkärnan, och palmolja från fruktköttet. Biprodukten används som djurfoder.
• En oljepalm kan bli upp till 30 meter hög och producerar palmfrukt som kan skördas två gånger i månaden – sammanlagt cirka 150 kilo per palm i månaden. En oljepalm producerar olja i 25 år, sedan huggs plantagerna ner och återplanteras.
• Redan på 1800-talet tog köpmän med sig oljepalmen till Sydostasien från tropiska Västafrika, där den växer naturligt.
• På 1970-talet tog dåvarande indonesiske presidenten Suharto med sig palmoljefrön hem efter ett besök i Afrika, och ett re-searchprojekt med odlingar 
sattes i gång på norra Sumatra.
• Indonesien förlorar 1,5 procent av sin skogsareal varje år – enbart 20 procent av den ursprungliga regnskogen återstår på Sumatra, och på Borneo har hälften av regnskogen huggits ner.
• Omvandlingen av skog till plantager och användningen av bekämpningsmedel har gjort att många djurarter försvunnit helt, och andra balanserar på gränsen till utrotning som till exempel sumatratiger, sumatranoshörning, elefant och orangutang.
• Det finns än så länge bara två ekologiska oljepalmsplantager på Sumatra – den i Dosan, och en i Jambiprovinsen. Dessa är certifierade genom Indonesian Sustainable Palm Oil foundation, vilket ger högre marknadspris och större inkomster till småbönderna.
• Den konsument som vill handla klimatsmart och undvika palmolja har det inte lätt. Oljan finns nämligen i en mängd produkter, i allt ifrån matolja, glass och kex till hudkräm och tvättmedel. Oftast står det bara ”vegetabiliskt fett” i ingredienslistan.
• Allt fler livsmedelsproducenter säger sig vilja satsa på att ersätta den konventionellt odlade oljan i varorna med miljöcertifierad, men arbetet går långsamt. 2012 importerade Sverige cirka 97 000 ton palmolja.

26,5 miljoner ton palmolja produceras varje år i Indonesien. Det gör landet till 
den största producenten i världen. Målet är 40 miljoner ton år 2020.

Johan Augustin