Kristina Sandberg ger hemmafrun huvudrollen

PorträttTro inte att det var lyxigt att ”bara vara hemma”. Livets mening kan rymmas i en perfekt sockerkaka. Författaren Kristina Sandberg vill ge hemmafrun revansch.

Det är snuskigt att låta det gå en vecka mellan torkningarna.

Maj ligger på alla fyra, gravid, och torkar golvet i sin nya lägenhet. Det värker i rygg och axlar. Hon väntar barn med en man hon knappt känner och som hon tvingas gifta sig med. Eller räddar han kanske henne? Hur som helst: Skammen. Snart ska hon fixa allt inför julen, syltan, havrekexen, pepparkakorna. Och så städa förstås. Städa och göra rent i varenda vrå. Ingen ska minsann komma och säga att hon har det smutsigt hemma.

Det är 1938. Hon är 20 år.

Maj är kvinnan som blir kvar. Som inte bryter sig loss, inte gör revolution mot sakernas tillstånd. Hon är kvar i lägenheten med sina brödbak. Det har funnits massor med sådana kvinnor. Men de får nästan aldrig vara huvudperson i någon bok. För vad är det att berätta? skulle Maj själv undra. Det är ju bara det vanliga.

Det är 2003. Kristina Sandberg är 32 år. Hon sitter i soffan hos mormor i Örnsköldsvik. Gravid, och full av tankar om livet, om släkten, om var hon kommer ifrån. Farmor har precis dött. Frågorna hon inte hann ställa.  Men nu sitter mormor här, bredvid henne i lägenheten. Hennes uttrycksfulla mormor, som levt sitt liv i hemmet.

Kristina har räknat. Från dagen då hennes mamma föddes och bakåt … Nej, mormor och morfar kan omöjligen ha varit gifta när mamma blev till. Hur var det där egentligen?

När hon frågar dör samtalet tvärt. Kanske reser sig mormor för att hämta kaffe. Kristina förstår: Det där ska vi inte tala om.

Den tysta skammen.

Sedan fortsätter samtalet, om annat.

Efteråt undrar Kristina om hon borde ha sagt något. Att det är väl inget att skämmas för, att bli med barn när man inte är gift. Samtidigt – kan man säga till någon att den där smärtan du burit hela livet, den var ju helt onödig?

I Kristina sås ett frö. Hon vill berätta.

Det börjar med att hon försöker skriva om sin mormors liv, och om sin farmors. Men det blir inte riktigt som hon vill. Det blir för personligt, och språket omvandlar det som verkligen hänt till skönlitteratur.

Men en dag står hon bara där: Maj.

Småkakorna ska vara exakt rätt gräddade. Köttet lagom mört. Diskbänken skinande ren. Inuti Maj ekar hela tiden tvivlet: Gör hon rätt? Tycker svägerskorna om henne? Blev maten god?

Maj har hamnat i en familj som anses finare än hennes egen. En klassresa hon aldrig avsett att göra, men som påverkar henne i allt hon gör. I den nya miljön saknar hon grundtrygghet och det självkritiska mumlet hörs i henne hela tiden.

I magen sparkar fostret. Maj gifter sig med Tomas, ett bröllop fjärran från hennes flickdrömmar om passionerad kärlek och lycka. Det här är på den tiden när ett enda samlag kan binda fast människor vid varandra för livet.

Kristina Sandberg visste tidigt att hon ville skriva om en graviditet. Hon ville också utforska det där självkritiska mumlet, som hon tror kan pågå i oss alla, ständigt. Nu har Maj dykt upp i hennes huvud, och det finns någon att skriva historien om. Maj är tydlig, en hel människa redan från början. Med ett liv som liknar Kristinas mormors, men det är inte alls mormor.  Maj är en alldeles egen person, med ett eget liv, egna erfarenheter. Och eftersom hon är en påhittad figur kan hon säga det en verklig hemmafru inte skulle säga: Berätta min historia.

Och äntligen ska hemmafrun få ta plats.

Det är hösten 2013. Kristina skriver intensivt på tredje och, som det är tänkt, sista boken om Maj. Hon har levt nära Maj i flera år. Böckerna har blivit tjocka, 500 sidor vardera, fulla med detaljer. Kvinnan i hemmet har fått breda ut sig ordentligt.

– Det finns ett krav att man ska skriva om starka kvinnor. Ett krav som inte finns när det gäller män. Jag ville skildra samhället från köket.

En del läsare säger att det inte händer så mycket i böckerna. Andra läser skildringen av hemmafrulivet i ett framväxande folkhem nästan som en thriller.

Själv blir Kristina arg när folk kallar det som sker inom hemmets väggar för ”det lilla livet”. Eller när en kvinnas liv beskrivs som att hon ”bara var hemma”. För det är väl viktigt det också? Utan matlagning och hemtrevnad skulle livet bli torftigt. Det är så lätt, menar hon, att se ned på traditionella kvinnogöromål, medan manliga intressen respekteras mer.

När Maj dök upp i Kristinas huvud började hon genast skriva. Berättelsen fanns ju redan där. Men hon behövde också veta mer om hur ett liv som Majs kunde se ut, i detalj. Så hon hittade sin mormors hushållsalmanacka och skaffade fler på antikvariat. Hon letade upp dagböcker, kokböcker, tidningsklipp och forskning om bostäder, mat och exakt hur en dag kunde se ut.

Hon fann ett veckotidningsklipp om att en arbetande kvinna måste lämna sitt trötta ansikte på kontoret när hon kom hem. Det fick vara med när Maj pratade med en väninna. Köttbullar kunde de äta – det blev modernt på 30-talet. Dopp i grytan, ja, men julbordet kom senare.

I hushållsalmanackan hade Maj kunnat läsa hur ett kafferep skulle gå till. Kom man nyinflyttad till en stad skulle man genast ta reda på hur många kakor som gällde just i den stan. Och var det tolv sorters kakor skulle man baka tolv sorters kakor. Det fanns strikta råd om golvskurning, men fönstren, dem behövde man ”bara” putsa var tredje vecka.

Å andra sidan kunde de kvinnor som följde påbuden till punkt och pricka få höra att de var hysteriska.

– Det är ofta så med kvinnor. Damned if you do, damned if you don’t. Det blir fel hur man än gör. Det är nästintill omöjligt att stå fri från samhällets påbud. Maj gör det inte.

För Maj har det blivit 1939.  Hon är hemma från BB med lilla Anita. Barnläkarna har makten, och deras påbud lyder att spädbarn ska ammas var fjärde timme. De ska sova i egen säng. Inte klemas bort med för mycket närhet. Lära sig tidigt att bli starka, självständiga individer som ska bygga det rationella samhället.

Maj lyssnar. Hon tar inte upp Anita när hon skriker. Älskar henne, visst, men att visa det?

Det finns läsare som sagt till Kristina Sandberg att böckerna om Maj har fått dem att bättre förstå sin egen mamma. ”Hon var hemsk – men nu förstår jag varför.”

I arbetet med böckerna slogs Kristina av hur mycket i synen på barn som styrs av samhället och tiden. Hon brukar, lite drastiskt, kalla det generationernas tragik. När man blir förälder är det en sak som gäller, sedan kommer nya teorier om hur man ska vara.

– Då anklagar barnet sin mamma eller pappa som individer – hur kunde du göra så? Men med perspektiv ser man att det var tidsandan som sa att det var så man skulle göra.

För henne själv som förälder var den insikten något av en lättnad. Det där mumlet av kritiska röster – egna och andras – tenderar att bli extra starkt när vi blir föräldrar. Då var det skönt att inse att trenderna om sovrutiner och uppfostran är just trender. Snart gäller något annat.

Själv är hon utbildad psykolog och har brottats med både den ena och andra teorin om vad barn behöver. Det har gjort det extra angeläget att skriva om Maj.

– Det finns så oerhört många teorier om hur en mamma ska vara, hur många fel en mamma kan göra. Det gör mig arg!

Läsare Kristina möter pratar om Maj som en levande person, någon de känner innan och utan. Kanske är det också därför en del önskar att Maj gjorde andra livsval, de unnar henne det. Att hon bröt upp, sa ifrån, revolterade.

Och det händer att en och annan läsare blivit irriterad på Maj. All denna oro! Varför går hon inte bara därifrån? Och varför är det så förbålt viktigt med småkakor, isterband, och rent i vartenda hörn?

– Maj gör det som förväntas av kvinnor och då kan man bli provocerad av henne. Man vill att hon ska vara en förebild.

Kristina säger att hon skulle önska att alla de där sakerna inte var viktiga, men hon tror att de är det.

Det var på den här tiden som kommersialismen gjorde sitt intåg i samhället, säger  hon, och med den de ständiga kraven på att vi ska förändra och förbättra oss själva. För den som är nöjd med det lilla köper inte lika mycket.

En kvinna som lever ett traditionellt kvinnoliv kan vara provocerande. Men kravet på att vara en förebild och bryta sig loss från invanda könsroller ställs inte alls i lika hög grad på män.

– Vi säger inte: Varför går du in i det traditionella manslivet, varför gillar du popmusik och sport? Fiske, jakt och motorer har inte mer värde i sig än kvinnors intressen. Men de bygger den manliga identiteten.

När bok två slutar har vi kommit till slutet av 50-talet och är på väg in i en ny tid.

Stora omvälvningar är på väg i svensk industri, och det kommer att drabba maken Tomas företag. Hemmafruidealet ifrågasätts, och hon som har ägnat sitt liv åt att göra rätt blir nu fel.

Den tredje boken är snart färdigskriven, och Kristina Sandberg njuter av att få fortsätta skapa det universum som är Majs. Och hon är obotligt lojal mot sin huvudperson. Maj ska minsann inte gå med i någon feministisk Grupp 8, även om det finns läsare som vill det.

Maj är så tydlig för Kristina, och hon vet att sånt gör Maj helt enkelt inte. Maj ska få vara Maj, och hon tycker att långbyxor på kvinnor är fula.

Anna Julius