Inte utan min häst

ReportageEn av Sveriges 85 000 travhästar heter Grevens Liam och går i en hage utanför Heby. Han är inget stjärnskott, men ägaren Dick Holm älskar honom. För Dick handlar det inte om framgång. Det finns helt enkelt inget alternativ – det är hästen eller döden.

Det var tidigt 50-tal och en ännu rätt så liten pojkhand strök över kossans varma flank. Han minns ännu känslan av att lägga örat mot sidan på en ko.

Allt började med korna. Det är så Dick Holm själv beskriver det. Han var sju åtta år och hängde med den lite äldre grannkillen som jobbade extra på en bondgård utanför Morgongåva. Dick var för liten för att köra traktor, men i lagården väcktes ett djurintresse. Där gick han och pratade med korna, klappade dem och gav dem mat medan mjölkmaskinen sög och tickade.

När andra killar lirade fotboll tog Dick cykeln till bonden. Och bonde ville också han bli som stor. Då visste han inte att en olycka skulle krossa drömmen precis när den var på väg att slå in. Men det återkommer vi till lite senare.

Tjopp, tjopp, tjopp, tjopp. De nyskodda hovarna lämnar avtryck i marken. När ekipaget kommer ur kurvan och går in i raksträckan vill hästen öka farten. Dick håller emot. De susar förbi med ett dammoln i baken och Dick hinner ropa att ”han är pigg i dag” innan de är utom hörhåll igen.

Grevens Liam är en femårig nordsvensk. Ett kallblod som älskar att trava med en sulky bakom rumpan. Där sitter Dick och pratar.

– Lugn Liam! Neeeej, du behöver inte ha så bråttom. Sååå ja. Bra! Du är duktig du Liam!

Den här dagen ska de bara ta några lugna varv runt banan vid stallet där Dick hyr en plats. Trots att Liam har energi och vill springa håller Dick igen. I dag är inte någon hård träningsdag. När de åker för att träna på en 1 000-metersbana i närheten får det gå fortare.

Men att trava runt en bana räcker inte som träning. Någon gång i veckan lånas han ut till en tjej som rider dressyr med honom.

– Då blir han mjuk i kroppen, förklarar Dick.

Någon gång i veckan rids han i backarna i skogen, för att få upp styrkan. Fanns det bara en riktig sandbana skulle Dick låta honom galoppträna också.

Utan tvivel gillar Liam när det går undan.

– Ibland är han så ivrig här i kurvorna att jag hamnat ute i dynghögen med kärran.

Träningen är över och Dick leder Liam mot stallet för att sela av. I hagen står Liams halvbror.

– Brorsan där har sprungit in 600 000. Liam har sprungit in 17 000.

Trav är en sport där prispengar betyder mycket för den som håller på. Det kostar att ha häst. Försäkring, veterinär, stallplats, foder, utrustning. Och visst kan det bli både sex- och sjusiffriga belopp för den häst som springer hem en V75-final, eller tar segern i Elitloppet. De allra flesta springer dock för betydligt mindre pengar än så.

Dick visar ett prospekt – ett program över kommande månads travlopp i hela Sverige. Han har kryssat för ett fåtal som kan passa Liam. Det gäller att matcha de poäng som han sprungit in under de senaste fem loppen med det poängintervall som varje lopp är avsett för. Då får han möta rätt motstånd.

– I min serie ger en seger 15 000–20 000 kronor, visar Dick.

Men det är inte för pengarna som Dick har ägnat nästan hela sitt liv åt hästar.

Han lossar på Liams knäkappor, senskydd och gamascher. Öppnar spännet på huvudlaget och låter grimman falla ur hästens mun. Liam lägger sitt huvud mot Dick och gosar. Ömheten besvaras med en puss på mulen.

– När man har bara en häst, då har man honom som en kompis. Det är inte för att slå han i arslet och fara runt, säger Dick och stryker Liam över halsen.

Nu när du läst så här långt kanske du undrar hur det kunde bli travhästar av korna, som allt började med. Jo, när Dick gick sista året i skolan skickade fotoläraren ut klassen på en uppgift. Dicks djurintresse gjorde att han valde att gå till ett stall för att plåta hästar.

– Jag hängde runt där och till slut frågade han som hade gården om jag som var så stor och stark inte kunde komma och hjälpa honom att köra hästarna på eftermiddagarna. Ja, och så var det, sammanfattar Dick helt kort.

De kommande tio åren jobbade han på stuterier runt Stockholmsområdet. Han har sett fler än hundra föl komma till världen. Hur många han har vant vid sele och vagn har han tappat räkningen på.

Ändå. I början av 70-talet flyttade han hem till Morgongåva igen. Han skulle sluta med hästar. Leva ett vanligt liv. Men jobbet som maskinförare på ett entreprenadföretag blev inte långvarigt.

Arbetslös och uttråkad gick han på dans i Folkets hus. Där träffade han Gert-Ove Karlsson, en hästuppfödare som jobbade dygnet runt. Dick saknade hästlivet och frågade om han kanske kunde få komma och köra nån häst nu när han inte hade något att göra. Svaret kom snabbt:

”Ja för fan, du får köra alla om du vill!”

Det dröjde inte länge innan Dick köpte sin första egna travhäst. Sedan dess har det blivit 30–40 stycken. Att leva ett vanligt liv utan hästar var inte hans grej.

– Det är som en sjukdom. Blir man smittad är den svår att bli av med.

Hästarna hörde nu till fritiden. Försörjningen hade han genom jobbet som avlösare på bondgårdar. Dick levde nästan sin barndomsdröm. Det var bara en egen gård som fattades. Tillfället dök upp när ett äldre par som han jobbade hos ville lägga av och sälja till honom.

Tur i oturen hann han aldrig köpa innan olyckan.

Dick slängde benen över kanten på en höskulle och satte fötterna mot stegen som gled undan. Kroppen landade i betonggolvet. När Dick vaknade upp släpade han sig in till huset och ringde hem. Han behövde hjälp. Att mjölka 17 kor.

– Jag var tvungen. Det fanns ingen annan där. Jag kunde inte lämna korna.

Hustrun kom och höll honom under armarna när han fäste sugkopparna på ko efter ko. Likadant när han tog bort dem. Sen kunde han åka till sjukhuset.

Egentligen är det här en lång historia, men vi tar det kort. Sammanfattar med att smällen i betonggolvet spräckte en kota och delade den 19 millimeter. Dick blev så småningom stelopererad och bondelivet en omöjlighet.

– Då var jag lite ledsen. Men i dag grämer jag mig inte.

Dick rehabiliterades och letade nytt jobb. Hallwigs tryckeri i Morgongåva sa först nej när Arbetsförmedlingen frågade om de kunde anställa en person med ryggbesvär. Men Dick for dit, pratade med ägaren och fick jobbet.

– Jag hade ju skott hans hästar tidigare och murat en lagård. Så han visste att jag kunde jobba.

Det blev 28 år på tryckeriet. Sista åren på halvtid på grund av ryggen. Men i stallet har han alltid kunnat vara.

– Är det så att det inte fungerar nå’ vidare en dag, då tar man det lite lugnt bara. Det går ju inte när man lönearbetar.

På väg ut ur stallet passerar Dick ett gäng unghästar som nyss har skiljts från sina mammor. Han stannar och stryker en av dem på nosryggen och pratar lite.

– Hon är lite skygg. Men nu står hon kvar när man pratar med henne och klappar. De blir lite mer sociala när man pysslar om dem så här. Då blir de lättare att hantera sen också när de ska vänja sig vid vagnen.

Grevens Liam står i hagen och verkar lika lugn som sin ägare. Han har tio år kvar som travhäst, tror Dick. Då har han själv hunnit bli 75, så kanske är det här den sista hästen för honom. Men fan vet.

– Hade jag inte hästen så vet jag inte vad jag skulle göra. Jag kan inte sätta mig ner. Att bara gå från soffan till matbordet – inom ett halvår vore jag död.

Han lägger ut lite ensilage på marken, något av det bästa Liam vet. Dick stryker honom över ryggen och säger att det är tacksamt att vara vän med ett djur. Ibland mer tacksamt än med människor.

– Jag kan inte sluta med hästar. Jag har inget alternativ.

Marie Edholm