En dödlig omvänd klasskamp

Det har under en längre tid pågått en process där man inte förändrar verkligheten utan i stället omdefinierar världen genom språket. Inte minst arbetsmarknadens villkor har i allt hastigare tempo förändrats. Och försämrats.

Den här nyspråkliga processen sker på flera olika samtida plan där inte minst rädsla och tystnad är effektiva vapen.

Den som äger berättelsen om samtiden, om det som pågår omkring oss, ja, han ges också tolkningsföreträdet. Han kan ta sig rätten att omskapa en diffus glidande lögn till en kategorisk sanning. Det är på det här sättet ord har annekterats och getts en ny innebörd. ”Valfrihet” är ett sådant nyckelbegrepp. ”Rörlighet” är ett annat sådant ord.

Ingen är väl motståndare till varken valfrihet 
eller rörlighet? Men, vad innebär det?

Om man kombinerar orden så kan man se att vad som egentligen sägs är att arbetsrätten har underminerats, från baksidan. Den har urholkats. Den yttersta konsekvensen av den här nyspråkliga processen är att vi aldrig når ner till själva grundfrågorna i vår samtid. I slutänden kan vi se att det blir ett antal dödsfall om året. På arbetsplatser. Någon äger. En annan blir ägd. För någon måste alltid betala. I valfrihetens namn? Eller i rörlighetens namn? Dödsfall, på arbetsplatser.

Bemanningsföretagen går i spetsen för den här nyordningen där vi till slut alla blir förvandlade till objekt, vi är helt objektifierade. Vi blir enheter på ett excelark där vi i slutänden inte längre ens är människor utan förvandlade till summor i en abstrakt ekonomisk värld. En kvartalsrapport där debet och kredit avgör vårt värde som människor. Jag säger det igen. Den som äger berättelsen om samtiden, om det som pågår omkring oss, ja, han äger också tolkningsföreträdet.

Det är mycket enkelt att se. Och vissa får också känna på denna dödliga omvända klasskamp. Arbetsmiljöverkets statistik är hårda kalla siffror som inte går att tolka fel. Människor dör på sina arbetsplatser. År 2008 sammanfattar Arbetsmiljöverket sina slutsatser i en rapport: ”Analys av utvecklingen av dödsfall till följd av olyckor på arbetsplatser.” Man identifierar ett antal problem, inte minst inom bygg och anläggning där arbetsmarknadens omförhandlade villkor har skapat en rättsosäker miljö, där underentreprenörer pressas i pris och tid. Och någon måste som sagt självfallet betala. År 2013 inträffade fyrtiofem dödsfall på arbetsplatser. Än så länge i år har tretton dödsfall rapporterats.

Jag bara undrar, när var vi överens om att det var rimligt? I valfrihetens namn? Rörlighetens namn?

Kristian Lundberg