Så byggs det nya Bangladesh

ReportageTioåriga Robia håller tag i tegelstenarna hon staplat på huvudet och skuttar vant uppför den lilla slätten, med rött damm virvlande runt fötterna.

Vi är strax utanför staden Khulna i södra Bangladesh, på ett av landets tio tusen tegelbruk. En del är små, inrymda bland grönskan på landsbygden; andra ligger tätt i städernas ytterkanter.

– Vi har dubbelt så många tegelbruk idag som för bara femton år sedan, säger Shamim Iftekhar som arbetar för FNs utvecklingsfond UNDP.

– Tegel har en lång historia som byggmaterial i Bangladesh, alla våra historiska monument är byggda av tegel. Men idag är bruken farliga arbetsplatser.

Varje moment av tegeltillverkningen görs fortfarande för hand. Jord grävs upp och blandas med vatten. Leran formas i avlånga träformar – ofta av barn och tonåringar, sittande på huk i långa rader – och får torka i solen. Stenarna bärs sedan iväg för att brännas i stora ugnar, byggda av staplat tegel.

På bruket utanför Khulna står solen högt. En grupp män med tygskynken runt höfterna gräver jord med tunga spadar. Deras armar, tunna men starka, är täckta av sprucken lera. Längre bort står cykelkärror med travar av stenar. Kvinnor och män med sjalar virade runt huvudet – som skydd mot solen, och för att hålla teglet på plats – bär dem till bränningen. En del, som Robia, är bara i skolåldern. Andra är äldre, med grånat hår och fårade ansikten.

22-åriga Dolly, som likt många på landsbygden bara använder sitt förnamn, balanserar tio tegelstenar på en träbit på huvudet.

– Jag jobbar här för att försörja mig och min tvåårige son. Men det är tungt. Varje kväll har jag värk i ryggen, axlarna och fötterna.

Dolly, som bara gått två år i skolan, tjänar mellan 1000 och 1200 taka (80–90 kronor) i veckan. En låg lön, men ungefär vad en lärare i Bangladesh tjänar. Och klart bättre än jobb inom jordbruket, som ofta är det enda alternativet på landsbygden.

Bangladesh är ett av världens mest tätbefolkade länder, och urbaniseringen sker i rasande takt. Det är främst tegel som bygger de nya husen. Shamim Iftekhar förklarar varför.

– Det är enkelt att starta tegeltillverkning. Du behöver bara en liten bit land och 40 lakh taka (strax över 300 000 kronor), sex månader senare har du tjänat det femdubbla.

Men priset för de som arbetar på bruken är högt. Skyddsutrustning saknas, lyften är tunga och monotona. Dammet irriterar luftvägarna, kvinnorna får underlivsbesvär av timmar på huk. Bränningen är ett farligt jobb. De glödheta ugnarna sköts från ovansidan, ett enda felsteg innebär livsfara.

Aniful är i femtioårsåldern och har arbetat på bruket i över tio år. I en tunn rödblommig sari och plastsandaler jobbar hon med att forma stenarna. På några sekunder har hennes snabba händer packat träformen full med lera, vänt upp den och knackat ut en mjuk tegelsten på marken.

– Jag är glad att ha ett jobb. Men dammet ger mig hosta och arbetet sliter mycket, säger hon och gestikulerar mot sin rygg och sina ben.

Robia har ännu inte några sådana besvär. Hon tar sjalen av huvudet och börjar dansa, barfota, till en bengalisk poplåt som spelas på en mobiltelefon.

– Nej, jag ska inte jobba här när jag blir stor, säger hon.

– Jag ska bli dansare.

Jenny Gustafsson