De fick hjälp att hitta drömjobbet

Efter nedläggningenFabriken försvann. Efter nedläggningen av möbelfabriken i Tibro hade ledningen två mål: Att minst 80 procent skulle hitta ny sysselsättning, och att ”kunna se folk i ögonen”.

Efter 26 år på Swedwood stod Ann-Sofie Fredriksson på golvet och hörde ledningen berätta att fabriken skulle läggas ned. Hörde dem förklara att de var 15 procent dyrare än leverantören i östra Tyskland, 18 procent dyrare än tillverkaren i Litauen. Den Ikeaägda möbelfabriken i Tibro var inte konkurrenskraftig nog när priset på de platta paketen skulle pressas.

Det var september 2012 och Ann-Sofie landade så småningom efter chocken.

– Jag tänkte att livet inte fick rasa för det här. Och jag tänkte att nu! Nu ska jag göra något nytt!

Hennes sambo hade redan sagt det till henne tidigare: ”Att du inte tar tjänstledigt och tar det där busskortet”. Men när man har tryggheten i ett fast jobb är det svårt att släppa taget. Nu blev hon tvungen att ta det klivet ändå.

Att köra buss, det var en dröm hon burit inom sig länge. Kanske för att hennes pappa körde skolbarn. 

– Och så tycker jag att det är häftigt med stora fordon. Det är sällan man ser tjejer som kör. Jag tror att det är jättebra med en blandning, att det inte bara är män bakom bussratten.

Busschaufförer är det brist på. Trots det fick Ann-Sofie veta att hon inte hade en chans att få en bussförarutbildning.

– Jag hade redan en gymnasieutbildning och hade inte varit arbetslös länge nog.

Det fanns andra som stod före henne i kön till arbetsmarknadsutbildningarna. Då gick Ann-Sofie till Swedwoods vd i Tibro.

– Jag sa att nu får du fixa så att jag kan ta busskörkort. 

Han svarade att hon skulle samla ihop minst fem intresserade. Ann-Sofie fick ihop tio och Swedwood köpte en utbildning åt dem.

Det var inte bara hon och de andra i bussförarklassen som fick hjälp. När Swedwood fattade beslutet att lägga ner i Tibro, bestämde de sig också för att ta ansvar för vad som hände med de anställda. Och det är väl här berättelsen skiljer sig från många andra nedläggningshistorier.

221 anställda hade just fått veta att de skulle förlora sina jobb. De levde i en region där möbelindustrin en gång blomstrat, men hade upplevt lite för många nedläggningar de senaste åren för att tro på ett nytt jobb i industrin. 

Humöret bland många i fabriken dagarna efter beskedet var inte på topp. Där fanns hela familjer som hade sin inkomst från Swedwood. Folk som jobbat hela livet för företaget. Människor som inte trodde att de skulle få någonting alls för alla år de producerat platta paket och vinster åt sin arbetsgivare.

Och så fanns det de som krävde och förväntade sig att moderbolaget Ikea – med sina miljardvinster – skulle ta sitt ansvar.

Förhandlingarna mellan fack och företag pågick i två månader. Jonas Nordmark, 

ombudsman i GS avdelning i Skaraborg som bistod fackklubben i förhandlingarna, märkte snart att företaget ville göra rätt för sig. 

När de var klara presenterades ett paket med bland annat pensionsavgång för de äldsta, ekonomiskt stöd för utbildning, flyttbidrag, inskolningsstöd till nya jobb och ekonomiskt stöd om någon ville starta eget. 

De hade kommit överens om ramarna, men sedan anpassades stödet i takt med att det uppstod situationer eller behov som hamnade lite utanför paketets ramar, berättar Jonas.

– Vi har haft väldigt bra förhandlingar. Överenskommelsen har nog gett våra medlemmar mer än vad vi trodde från början.

Swedwood hade inte behövt göra någonting. De hade kunnat säga upp personalen och lägga ner fabriken utan att betala mer än den vanliga månadslönen fram till att maskinerna stoppades. Lagen kräver inget mer och ofta är det inte mycket mer än så företag gör när de lägger ner.

Varför ta mer ansvar än så?

– De anställda har varit hos oss väldigt länge och har varit otroligt lojala. Samtidigt är Tibro en region där det är svårt att hitta sysselsättning, säger Ikea Industry’s högsta personalchef Anders Schönström.

Han pratar om företagets värderingar och om två olika mål. Ett mätbart och ett kännbart. Att 80 procent av de anställda ska få ny sysselsättning. Och att de själva vill kunna se folk i ögonen.

Det blev ingen pengapåse till var och en, inga extra månadslöner som plåster på såren. Kanske väckte det en viss besvikelse. Fokus låg i stället på att hjälpa folk till nytt jobb. Anna-Karin Yngwe anlitades som HR-konsult för att leda arbetet.

– Vi började med att ordna en datautbildning för det var inte alla som kunde hantera en dator. Det måste man kunna om man ska söka jobb i dag, säger hon.

Sen började arbetet att tillsammans med omställningsföretaget och arbetsförmedlingen hitta vägar mot nya jobb.

– Ingen plan var den andra lik. Det har varit helt individuella lösningar beroende på vilka behov och förutsättningar man har haft.

En del sökte jobb och gick vidare direkt. Andra bestämde sig för att studera på högskola. Vissa hade inte ens en gymnasieutbildning, andra hade drömmar om ett helt nytt yrke. Då behövs utbildning, men det var inte alltid självklart att kommunen eller Arbetsförmedlingen kunde hjälpa till med det. I stället har Swedwood bekostat flera utbildningar. Men de sa också nej ibland.

– Vid några tillfällen har vi sagt nej, då någon ville utbilda sig till något som inte är ett bristyrke. Vi kunde inte utbilda till arbetslöshet, säger Anna-Karin Yngwe.

Men hon räknar upp omsorgsyrken, busschaufförer, förare av tunga fordon och entreprenadmaskiner, florist och jobb inom handeln som exempel på utbildningar som företaget har betalat för.

Hon nämner också inskolningsstödet till de företag som anställde tidigare Swedwoodpersonal som behövde handledning eller utbildning den första tiden på den nya arbetsplatsen.

– Då har vi betalat upp till tre månadslöner, men bara om de har fått fast jobb. Det var viktigt för oss att det handlade om riktiga anställningar.

Swedwood och Ikea vill inte säga vad hela paketet har kostat. Enligt Anders Schönström har de nått sitt mätbara mål. Av de 221 som blev av med jobbet är det 44 som fortfarande är arbetslösa. 80 procent har alltså någon form av sysselsättning eller har gått i pension. Han är medveten om att inte alla är nöjda, men tycker att han kan se folk i ögonen i dag.  

Han kan däremot inte lova att företaget gör exakt på samma sätt om de lägger ner någon annan enhet. Allt beror på situationen.

Ann-Sofie Fredriksson har just parkerat bussen vid depån i Skövde och anslutit sladdar och slangar med gas, luft och vatten. Klockan är 12:55 och hon har jobbat färdigt. I morse steg hon upp kvart i fyra. Hon har fast jobb, men går på timme. Tjänsterna med fast schema är attraktiva, och hon söker dem när de blir lediga. Fick hon en sån skulle det bli lättare att planera livet.

Arbetstiderna och jobbarkompisarna är vad hon saknar mest från Swedwood.

– 26 år är ingenting man bara lägger åt sidan. Vi var som en stomme, en familj. Men jag har det jättebra nu med.

Hennes favoritlinje är ettan. Den är lång och det är mycket folk som åker med i bussen. Hon tycker om att träffa människor.

– Men man får se rätt mycket också. Folk som far illa. Ungdomar som dricker. Sånt som man inte har sett när man stått på en industri i 26 år.

Att Swedwood lade ner är tråkigt, men hon tycker att företaget har ställt upp bra och tagit ett ansvar.

– Jag tycker att de har lyssnat på vad man har behövt och velat göra. Min utbildning var rätt dyr har jag förstått, och de betalade en del av min lön under utbildningstiden.

– Jag såg en chans och jag har fått det jag har velat.

Stormtrivs med nya arbetet

Mirjam Johansson Mohlin, 41 år: ”Både min man och jag jobbade på Swedwood. Jag hade ingen gymnasieutbildning, så när de berättade att fabriken skulle läggas ner sa jag till min man att han måste skaffa sig ett jobb, för jag kommer behöva utbilda mig för att ha en chans.

Jag hade jobbat på fabrik sedan jag var 16 år. Visst hade jag tänkt genom åren att jag skulle göra något annat, men nu blev jag tvungen att bestämma mig och ta tag i det.

Tacksamhet och kramar. De känner igen mig och blir glada när jag kommer. ”

Jag funderade på var det behövs folk, och det är ju inom vården. Tibro kommun hjälpte mig med utbildningen till undersköterska. 

Under första året betalade Swedwood en del av min lön, så jag behövde bara låna pengar den sista terminen. Det var jättebra att få den lönen för det tog bort en del av pressen. 

Jag hade bestämt mig ändå för att jag skulle studera, men pengarna gjorde det lättare.

Nu är jag är timanställd inom kommunens hemtjänst, äldreboende och dagvård. Jag trivs jättebra! Det här ångrar jag att jag inte gjorde tidigare. Ingen dag är den andra lik och jag känner mig uppskattad av mina arbetskamrater och får så mycket tillbaka från de äldre. Tacksamhet och kramar. De känner igen mig och blir glada när jag kommer. 

Det är tråkigt att Swedwood lade ner, men jag måste säga att för min del har det blivit jättebra. Jag tvingades ta tag i det jag hade tänkt på så länge. 

Jag saknar jobbarkompisarna så klart. Rasterna. Lönen var ju bättre på Swedwood och så saknar jag arbetstiderna.

Förr jobbade jag mellan sju och fyra. Nu vet jag en eller två veckor i förväg hur jag ska jobba. Ibland börjar jag sju, ibland tre eller fyra. Och vi har delade turer. 

I helgen jobbade jag från halv åtta på morgonen till nio på kvällen med en och en halv timme ledigt mitt på dagen. Men jag stormtrivs med jobbet.”
 

Daniel fick fast jobb direkt 

Daniel Wessberg, 33 år: ”Jag bestämde mig för att inte stressa. Jag ville hinna fundera på vad jag ville göra och hitta ett bra jobb. Alla som jobbade med underhåll har fått jobb. För oss är arbetsmarknaden rätt bra. Till slut hittade jag det här jobbet på Hjo Energi som lät intressant. Jag sökte och fick fast jobb direkt. I min ansökan kunde jag skriva att Swedwood skulle stå för upp till tre månaders introduktionslön om jag behövde utbildning. Jag tror inte att det spelade någon roll för min chans att få jobbet, även om min chef säger att det tar flera år att bli fullärd.

På Swedwood var jag industrielektriker och jobbade med felsökning, reparationer och programmering. Nu jobbar jag med elinstallationer på industrier och hos privatpersoner. Jag hoppas
få jobba med elnätet också, det vore spännande att lära sig något nytt.

Det är klart att det är tråkigt med nedläggningen. Jag kommer ihåg när vi fick beskedet. En massa höga chefer kom dit och jag tyckte att det var konstigt med ett sådant pådrag bara för att presentera en ny vd. Efteråt kunde jag fortfarande inte tro på att de skulle lägga ner. Men jag hämtade mig rätt snabbt och var inte så orolig för min egen del. Jag tänkte att det var en möjlighet att göra något annat.

Det var ett bra paket som Swedwood erbjöd. Det var generöst mot många som behövde utbildning. Jag som fixade jobb själv fick en extra månadslön och det var väl något av det billigaste de kom undan med.”

Berättat för Marie Edholm