Modets drottning abdikerar

Hon är modeskaparen från Stuvsta som klätt Sverige. Gett Madonna en ny garderob och själv blivit en ikon – Margareta van den Bosch.

För några år sedan träffade jag Lars Engman, dåvarande designchef på Ikea. När vi skildes åt stack han en liten bok i min hand, Demokratisk design – en bok om form, funktion och pris.

– Den har jag också fått av honom, säger Margareta förtjust. Och jag känner honom väl.

Som före detta designchef på Hennes & Mauritz har hon, precis som Lars Engman, kunnat vara med och påverka.

Han hur folk möblerat hemmavid. Hon hur folk klätt sig. De har jobbat på två företag som båda gjort en fantastisk resa från 1940-talet och framåt.

Två svenska giganter med butiker i länder världen över. Det ena har gjort billiga och bra möbler. Det andra billiga och bra kläder.

– Folk skulle få valuta för pengarna, säger Margareta, med lätt stolthet i rösten.

”Numera är det inte så mycket man passar i”

Vi sitter i hennes lägenhet. På femte våningen. I ett helt vanligt rött, femtiotalshus på Lidingö. Det är lagom stökigt.

På intet sätt minimalistiskt eller estetiskt inrett, som kanske kunde förväntas av en designersjäl. Själv är hon klädd i brunprickig utanpåskjorta, blåjeans och brandgula strumpor.

Avspänd vardag om man så säger.

– Men jag har svårt att hitta kläder till mig själv nu för tiden. Jag får fortfarande en del från H&M som jag gärna bär. Men numera är det inte så mycket man passar i.

Det började med klippdockor. Äldre läsare minns säkert de där papparken, som främst det tidiga 1950-talets småflickor ägnade sig åt.

Figurer som klipptes ut. Liksom deras kläder. Som sedan fästes runt pappersdockorna. Margareta fick låna papper och pennor av sin pappa.

– Först ritade jag en docka. Sedan kläderna, allt från fest- till brudklänningar.

Pappa var mästertecknaren Ewert Karlsson, mer känd som EWK.
Politisk karikatyrtecknare i den svenska Bondeförbundspressen, som vann världsberömmelse för sina bilder på världens stora män och kvinnor.

Margareta fick sin inspiration från söndagarnas matinéfilmer. Hon och lillsyrran Aino skickades på bio för att föräldrarna skulle få en stunds ro.

Dessutom hade hon en klädintresserad mamma som sydde kläder åt sina döttrar. Så inspiration fanns på nära håll.

Margareta ritade och tecknade sig igenom sin barndom. När det var dags för realskolan – någon sådan fanns inte i Huddinge på den tiden – fick hon ta bussen in till stan.

Som tioåring!

Ofta var det broöppning på Liljeholmsbron.

– Ett år hade jag betyget ”B” i ordning för att jag så ofta kom för sent, säger hon med lätt förtjusning i rösten.

Redan då hade hon ett alldeles bestämt mål i livet.

Beckmans Designhögskola.

Margareta stack emellan med en skräddarutbildning. Tog gesällprov och när hon sedan sökte till Beckmans kom hon in på första försöket.

– Jag var extremt målmedveten och hade inga som helst andra yrkesdrömmar!

Margareta var en mönsterelev. Skolan tyckte att hon var så begåvad att hon fick gå ett extraår och avgångsbetyget bestod bara av de högsta betygen.
Men skolan är en sak. Yrkeslivet ett annan. Det blev en del vikariat som slöjdlärare och extrajobb på Postgirot.

Året var 1967 då allas blickar var riktade mot England och ett London som svängde.

– Jag hann med ett besök. Var där med min kurskamrat Sighsten Herrgård.

Men sedan blev det dags för första fasta jobbet på Hettemarks klädfabrik i Bari i Syditalien.Det var en resa in i en annan, mer ålderdomlig, tid.

– Det var skapande och produktion på samma plats. Dräkter och klänningar, skräddat och kappor.

Av hög kvalitet är bäst att tillägga.

Efter ett par år fick hon nog. Baris manliga befolkning var ”lite gammaldags” i synen på kvinnor. Inte nog med att det visslades på gatan.

– De kom även hem och ringde på min dörr. Jag var ganska snygg på den tiden, det kanske bidrog. Men det blev jobbigt i längden.

Flytten gick till Milano och hon började frilansa även för andra företag. Träffade sin make, en holländsk skodesigner, fick sonen Martei, separerade och skaffade barnflicka.

Efter elva år i Italien flyttade hon hem till Stockholm för ett jobb på modeföretaget Dehå. Specialister på aftonkläder, spetsar och paljetter. Med sig i bagaget hade hon, förutom gedigna yrkeskunskaper, också rejäla språkkunskaper.

– Jag pratar italienska och engelska. Klarar mig bra på tyska och franska och förstår mycket holländska.

Hon hade ögonen på H&M som ”verkade kul”. Margareta skickade in en ansökan och vd:n Stefan Persson blev eld och lågor. Ville anställa henne på stående fot.

– Jag måste väl få gå hem och tänka på saken, sade jag.

– Det är väl ingenting att tänka på, bara skriv under, sade han.

”Om trenden säger mönstrade kläder, får man allt hitta på sina egna mönster”

Den 3 augusti 1986 klev hon in på H&M, som chef för företagets designavdelning, då bestående av sju personer. Sedan drog hon i gång ett intensivt förändringsarbete. H&M:s väg mot designtoppen hade påbörjats.

– Jag integrerade olika funktioner och fick folk att jobba ihop – inköpare, designer, ekonom och mönsterkonstruktör.

Rekryterade. Skapade ordning och reda. Sju designers blev över 200 under
hennes ledning. Precis som Ikea beskylldes även H&M för plagiat i början av sin expansion.

– Det var också sant, medger Margareta. Det var en del sånt då, men det blev för dyrbart. Det hände att vi fick ta bort kläder och bränna dem. Sedan betala skadestånd och rättegångskostnader.

– Finns man som nu i 57 länder och har 3 700 butiker … Du förstår vilken skada det kan handla om.

Hon skakar avvärjande på huvudet.

– Sånt är absolut förbjudet. Om trenden säger mönstrade kläder, får man allt hitta på sina egna mönster.

När det talas om det svenska modeundret handlar det sällan om H&M. I stället om Hope, Whyred, Dagmar, Tiger med flera.

– Många, om inte de flesta, av modeskaparna på dessa företag kommer från H&M, säger hon med ett snett leende.

Det är på H&M de lärts upp, fått utvecklas.

Samtidigt växte designavdelningen till en multikulturell avdelning med tjugofem olika nationaliteter.

– Ibland vill folk tillskriva mig all ära för att det gått bra. Men det handlar ju om ett teamarbete. Det vore därför konstigt om bara jag skulle ta åt mig äran.

Då och då har det hänt att satsningar slagit fel.

– Som den gången vi stod med enbart ett pastellfärgat sortiment som kunderna inte var så glada åt.

– Det var dumt att tänka bort de färger som alltid går och som folk alltid köper.
Sedan händer det att man kommer för tidigt med en kollektion som först senare blir till en trend.

Under Margaretas tid som designchef trängde omvärlden på. Det räckte inte längre att producera billiga kläder för en stor publik.

Det gällde också hur och att det gjordes på ett miljövänligt sätt. Plötsligt satt H&M med ett ansvar också för sina underleverantörer.

I höstas skrev tredje generationens H&M-chef Karl-Johan Persson under ett avtal med IF Metall och Industri All. Det ska garantera fackliga rättigheter och schyssta löner för de 1,6 miljoner anställda som finns hos H&M:s cirka 850
underleverantörer. Det tycker Margareta är bra.

– Jag vet att Karl-Johan värnar om de här frågorna och H&M har faktiskt gått i bräschen. Men vi införde en slags uppförandekod redan på 90-talet och det finns också en lista över olika kemikalier som inte får användas i produktionen.

Margareta berättar också att företaget var tidigt ute med att köpa in ekologiskt godkänd bomull. Där det en gång bara handlade om att ge kunderna mode till bästa pris och kvalitet, har nu ord som ekologiskt och hållbart gjort sitt inträde.

Det är nu åtta år sedan hon lämnade jobbet som designchef. Men ännu kan hon inte släppa taget om det som blivit hennes favoritarbetsplats genom alla år.
Eller om det nu är företaget som vägrar släppa henne.

– 2016 blir definitivt året som jag trappar ner på allvar, säger den numera 73-åriga modeikonen, behäftad med titeln ”kreativ rådgivare”.

Hon har genom åren ständigt funnits med på listor över de mäktigaste inom
mode. Hon har fått regeringens medalj ”Illis quorum” för att hon ”lyft svenskt
mode internationellt och stimulerat återväxten av nya designers”.

Damernas Värld har belönat henne med ”Guldknappen” för hennes insatser och in- och utländsk media har stått i kö för att intervjua henne.

Hon sitter med i olika juryer och designtävlingar som smakdomare. Inte minst H&M:s egen, där förstapriset är 500 000 kronor och möjlighet att få en del av kollektionen uppsydd av H&M.

– Vi har delat ut priset en handfull gånger, men ännu har ingen svensk vunnit.

”Hon är en sån där artist man kan titta men inte lyssna på. Jag gillar inte alls hennes musik”

Som ”pensionär” är Margareta fortfarande med i arbetet med att välja ut H&M:s gästdesigners.

Första samarbetet, med Karl Lagerfeld 2004, blev en PR-mässig succé av stora mått. Sedan har världens stora stått på kö. Stella McCartney, Jimmy Choo, Sonya Rykiel och inte minst Madonna.

Inför hennes ”The Confession Tour” 2006, tog H&M fram en träningsoverall och året efter kom kollektionen ”M by Madonna”.

– Jag träffade Madonna sex gånger och gick igenom hennes garderob för att se vilken typ av kläder hon normalt brukade använda, färger och så.

Margareta berättar att Madonna var mycket engagerad i den kollektion som växte fram. Men särskilt förtjust i Madonnas musik är hon inte.

– Jag har inga skivor med henne. Hon är en sån där artist man kan titta men inte lyssna på. Jag gillar inte alls hennes musik.

För Margareta är det Stones, Dylan, Sibelius och framför allt det nya som hon kan få på Spotify som gäller.

Margareta har aldrig sneglat bakåt. Hon har hela tiden försökt pejla samtiden och nästa trend. Hon har hämtat inspiration från film och ”röda mattan”, eller ”celebrity”-kulturen som hon säger. Från musikens värld, rockstjärnornas sätt att klä sig. TV-serier.

Och självklart har hon som designer tittat lite extra på kreatörerna på de stora modehusen.

Men sparat på det som gjorts – nej aldrig.

– När jag började på H&M ville jag faktiskt att vi skulle spara en del kläder. Men vi hade helt enkelt ingen plats. Alla utrymmen behövdes för vår expansion.

Nu är hon med i en liten grupp som ska försöka spåra gamla H&M-plagg och bevara dem åt eftervärlden.

Bygga ett museum typ det som det Ikea har?

– Nej, nej. Det finns inga sådana planer, säger hon avvärjande.

– Vi har ju vår historik som företag, men inga plagg. Det är synd för det har ju varit vår kärnverksamhet. Men det är betydligt enklare att hitta gamla bord än kläder, erkänner hon.

Det har varit en fantastisk resa med H&M. Ett företag som vuxit ur kostymen gång på gång. Nu ska hon ge sig själv lite tid. Träna bort artrosen i knäna, gå ner i vikt, träna och börja äta rätt.

– Jag körde en proteinsmoothie nu på morgonen, säger hon utan särskild entusiasm i rösten.

Och sedan blir det förhoppningsvis lite mer drag i farmorsrollen. Sonen har en tvååring och ytterligare tillökning är på gång.

Kanske en barnkollektion kläder på gång?
Margareta skakar nekande på huvudet.

– Absolut inte. Men köper kläder, det gör jag. Jag tror inte jag vill rita mer kläder än det jag har gjort, säger hon begrundande.

– Men rita av barnbarnen – det kommer jag alldeles säkert att göra!

50 år med mode

Dagens Arbete bad Margareta van den Bosch att ge en snabbskiss av modets växlingar under sin tid:

60-talet:  ”1920-tal. Mods-stuk och skräddat. Optiska och geometriska mönster.
Enkelt, korta kjolar, stadiga tyger.”

70-talet: ”1800-tal. Romantiska kreationer för tjejer, jeans och utsvängt. Fler stilar. Långkjolar med spetsin­fällningar, utsläppt hår, tuffare, råa kanter, punk.”

80-talet: ”Damigt. Välklätt. Dallas. Gympakultur och Ralph Lauren, livsstilskoncept.”

90-talet: ”Minimalistiskt. Rave-inspirerat, 60-talets psykedelia tillbaka.”

00-talet: ”Väldigt blandat. Saker som inte passar ihop. Styling och looks,
mycket mönster hämtade från modern konst.”

Foton: Todd Ehlers, tiffany terry och TT Nyhetsbyrån

Göran Widerberg