När orden blev handling

Jag kan inte sätta fingret på det exakta datum då det tog sin början. Jag vet inte heller vilken dag som det blev tydligt för mig. Det kom kanske först som en slags häpnad när jag för första gången läste en till synes helt vanlig insändare i dagspressen.

Det var en manlig skribent som tyckte att anhopningen av tiggande människor utanför butikerna störde stadsbilden. Det smutsade ner. Det var slutsatsen. Det var första gången som jag läste om människor som smuts, sopor.

Ett drygt år senare kunde Carina Nilsson, kommunalråd för socialtjänst, vård och omsorg, säga till Sydsvenskan att ”EU-migranterna inte kunde bo kvar i sitt tältläger i parken.
”Det är ohållbart att de bor där, Pildammsparken är ju en del av Malmöbornas vardagsrum.”

Det problem som finns med fattigdom, utanförskap och hemlöshet är inte en kosmetisk fråga som vi skall försöka hålla utanför vårt vardagsrum.

Men det är just så det formuleras, som om någon gått in med skorna på den finaste vardagsrumsmattan.

Det är också symptomatiskt att ingen tycks ha reagerat på hennes uttalande. Malmöbornas vardagsrum? Vem är malmöbo? Och vårt ”vardagsrum” är nu uppenbarligen i öppen konflikt med ett femtontal hemlösa personer – som med hjälp av tältdelar, kartonger, kvistar och presenningar har byggt sig ett mycket osäkert nattläger?

Jag kan varken i tid eller rum avgöra när allt det här började. Det fanns bara en dag då det plötsligt blev rimligt att spotta en annan människa i ansiktet, en dag vilken som helst då det gick att benämna människor som djur. Den yttersta konsekvensen av alla ord blir naturligtvis att det till slut blir rimligt att tända eld på dessa tillfälliga nattläger. Det brinner i Landskrona. Det brinner i Malmö. Det brinner i Stockholm.

Ord föder handling. Det vet alla. Om vi tillräckligt många gånger säger ”Tjuvligor” eller ”Massinvandring” så blir det en sanning. Vi är ansatta av massinvandring, av tjuvligor.

Är det här den naturliga konsekvensen av det nyliberala skifte som vi har sett äga rum? Ja. Det är i alla fall ett skifte som fortfarande består. Det är också en ideologisk rörelse som har annekterat vårt språk.
Det är som om vi plötsligt levde i ett moraliskt vaccum där vi kan tillåta oss själva att säga och göra vad som helst. Råttor. Kriminella. Parasiter.

Vi väljer att inte se människor. Bilden blir nämligen aldrig hel. Den består bara av fragment. Vi ser en människa sträcka ut en tom kaffemugg för allmosor. Vi väljer att lägga ett par mynt eller inte. Det är vad vi ser, i bästa fall. Vi ser däremot sällan de mekanismer som tvingade ner kroppen på knä framför oss, det djävulska maskineri som likt kuggar i kuggar tvingade fram handen för att be om pengar. Väljer man att tigga? Nej. Det är den sista utvägen. Väljer man att inte ge? Ja. Vi har ett val som vi samtidigt förvägrar andra att vara fria att göra egna val. Min valfrihet bygger delvis på andras ofrihet. Det är nyliberalismens iskalla hånskratt. Nyliberalismens skruvstäd. Vi sitter fast. Vi sitter ordentligt fast, inte minst för att vi tycks föreställa oss att vi inte gör det.

Det här är en speciell form av rovdjurskapitalism som tvingar människor att bli till föremål. Ansiktslösa, med blicken i marken. På knä. Någonting som smutsar ner vårt ”vardagsrum”.
Det handlar till viss del om blicken. Om att se och bli sedd.

Det finns egentligen flera ingångar till den här berättelsen. En ingång är sex män som blir utkörda i bil på den skånska landsbygden. De skall arbeta. De skall plocka grönsaker från ett växthus. Ett drivhus. Efter fem sex timmar körs de tillbaka till sitt nattläger i Pildammsparken. De lever där, i ett allt mer permanent läger. Mannen som körde ut dem på landsbygden sade: ”50 kronor i timmen. Det är bra betalt.”

Han sade också: ”Om någon kör förbi medan ni arbetar så bara lägg er ner på marken.” Han hade hämtat arbetarna i lägret, han körde dem tillbaka till lägret. Det blev aldrig några pengar. Han hade lika gärna kunnat utlova tusen kronor i timmen, för det blev ändå ingenting. Men också en lögnare måste hålla sig inom det rimligas gränser. Och en rumän för en femtiolapp i timmen är det rimliga, nu när man ändå skall blåsa någon på ett trovärdigt sätt.

Man kan också inleda den här berättelsen med att berätta om en 18-årig flicka som ofrivilligt sover två nätter i rad intill centralstationen. Hon är gravid. Hennes pojkvän har lämnat henne. Hon har ingenstans att gå. Ingenting är hem. Allt är borta. Vad erbjuds hon? Vart går hon?

Det går också att berätta om personalen vid den bättre livsmedelsaffären som kör ut en tiggande kvinna i ösregnet. Hon får inte söka skydd under utskjutande yttertaket. ”Det måste ju finnas gränser” – som han sade, den butiksanställde som körde ut henne i regnet. Tre meter. Det var skillnaden mellan att vara torr eller dyblöt. Hon fick inte sitta i skydd vid sidan om dörren. Hon skulle ut i regnet, intill den anvisade lyktstolpen. När blev det rimligt att anvisa människor till en lyktstolpe? Bunden av ett osynligt koppel, som en hund?

Hon skall sitta där, utanför på gatan, intill en lyktstolpe. Det finns en anledning till det. ”Hon generar kunderna” säger en i personalen, när jag frågar. ”Men det kan väl inte göra någonting om hon sitter här, hon tar ju inte mer plats här?”

Han svarar: ”Nej. Men kommer en kommer fler. Vi måste ha gränser.”

Man hade också kunnat inleda den här korta berättelsen om det nya Sverige med att ge ansikte åt den äldre kvinnan som spottar en tiggande kvinna mitt i ansiktet.

”Res hem, råttor.”

Detta sker. Detta pågår. Det sker utanför ICA i Stockholm och det sker utanför Hansa Companiet i Malmö. Detta är en samtid som bär ekon från ett förflutet.

En tid när människor beskrevs som skadedjur, som råttor.

Guy Standing är utvecklingsekonom. I hans bok ”Prekariatet” får vi en värdefull ingång till detta relativt nyetablerade begrepp. Prekariat. Den helt egendomslösa klassen, den helt rättslösa klassen. Standing menar nämligen att vi nu har en helt ny samhällsklass. Det handlar om en växande skara människor som tvingas underkasta sig osäkra anställningsvillkor, grupper som tvingas stå ut med kortvariga och dåligt betalda arbeten. De blir ofrivilliga brickor på en osäker arbetsmarknad där flexibilitet och anpassningsvilja hos arbetstagaren har upphöjts till en informell lag.

Det finns numera ett outtalat krav om konstant flexibilitet och tillgänglighet, en rörlighet som i själva verket är en total osäkerhet. Kapitalet kräver, prekariatet verkställer.
Det är en del av Prekariatet.

Standing säger också, i en intervju i anslutning till en föreläsning som han höll vid Malmö Högskola: ” Han menar bland annat att det handlar om ”Den gamla arbetarklassens barn, vars föräldrar hade jobb och en yrkesidentitet, men som själva inte tar sig in på arbetsmarknaden och vars frustration får dem att rösta på högerpopulistiska partier. Och migranterna, som ofta har de sämsta arbetsförhållandena och får bära skulden för problemen.” (SDS 12/1 2014)

Migranterna, som ofta har de sämsta arbetsförhållandena och får bära skulden för problemen?
Det har uppkommit en helvetisk situation där en utsatt grupp ställs emot en annan. Det finns exempelvis numera både lag och praxis på att papperslösa skall få tillgång till vård. Den som däremot är EU-migrant erbjuds enbart akutvård. En graviditet är exempelvis inte akutvård. Att avbryta en graviditet är inte akutvård.

I vad som kan se ut som en slags kontorsmiljö från sjuttiotalet finns numera ”Crossroads” i Malmö som är en knutpunkt för bistånd till just EU-migranter. Det är en dagverksamhet som dels består av rådgivning, dels av en öppen caféverksamhet där besökarna varje dag kan äta frukost, tvätta sina kläder, byta kläder, duscha. Det är en verksamhet som på ett sätt lever i det undangömda – i ett slags ingenmansland där ingen vill ta ett ekonomiskt ansvar.

Malmö kommun bidrager med 500 000. Lunds stift bidrager med 800 000. Svenska Kyrkan i Malmö bidrager med 300 000. Det skall räcka till verksamheten samt till tre projektanställdas löner. När blev mänsklig värdighet en fråga om allmosor från kyrkan? Huvudman för projektet är Stadsmissionen. Vem annars? Men. Är det inte en skam att Sveriges tredje största stad låter kyrkan ta detta större ekonomiska ansvar?

En människa kostar. En människa tar plats. Det finns en föreställning om att EU-migranterna kommer hit för att tigga. Där inte fallet. De är här för att söka arbete. Resultatet? De utnyttjas på en rad olika arbetsplatser – inte minst finns det berättelser från mindre seriösa byggarbetsplatser. Det måste alltid finnas en underklass som verkställer medelklassens behov av lägre priser, snyggare kök, modernare badrum. Medelklassen kräver, prekariatet verkställer. Skruvstädet sitter där, hårdare och hårdare. Det är bara att lyssna så hör ni hur det dras åt, varv efter varv. Vi har idag en kommun som låter sitt sociala omsorgsarbete bygga på kyrkans resurser. När kom vi överens om det?

Kristian Lundberg

Kristian Lundberg