”Tiden, inte Ericsson, svek Sverige som industrination”

I ett samhälle måste alla göra rätt för sig. Det är ett givande och ett tagande som gäller både fysiska och juridiska personer.

Det är även den ståndpunkt som ger upphov till upprördhet vid nyheten om att någon svensk undvikit skatt med hjälp av Schweiziska banker. Detsamma gäller företag som väljer att flytta produktion utomlands.

Ericsson har aviserat att man tänker stänga fabriken i Katrineholm och minska produktionskapaciteten i Borås, Kumla och Stockholm vilket skulle innebära att bolaget nästan inte längre har någon produktion i Sverige. En hundraårig epok går mot sitt slut. Trots att Sverige bidragit till att skapa förutsättningar som gjort att Ericsson blivit ledande i sin bransch går en produktionsepok mot sitt slut. Är det ett svek mot Sverige som industrination, som IF Metalls ordförande Anders Ferbe kallade det?

Det kan tyckas så, men i ett större perspektiv ser man att det snarare är utvecklingen som svikit Sverige än ett enskilt bolag. Sveriges tid som ledande industrination tog slut för flera decennier sedan.

När Ericsson grundades 1876 och under de kommande hundra åren var vi duktiga på produktion. Inte nog med att vi hittade på skiftnycklar, klippfyrar, kullager och telefonväxlar – vi kunde också serietillverka uppfinningarna med hög kvalitet. Vi skaffade oss välstånd och självförtroende genom att tillverka prylar. För regering efter regering var det en självklarhet att fortsätta satsa på industrin trots att den sakta förlorade i konkurrenskraft, av gammal vana och i tron att vi fortfarande var bäst.

Det var därför dåvarande regeringen valde att stödja Saab – av gammal vana och i tron att Sverige fortfarande var ledande. Svenska folket hade redan gjort sitt val och övergått till att köpa bilar som kunde tillverkas lika bra, men billigare i andra länder. Produktionen har inte flyttat ut av skatteskäl, men kostnadsskäl. Marknaden fungerar så: produktion flyttas alltid till den plats där den kan ske billigast, på gott och ont.

Att dra slutsatsen att företag därmed struntar i att vara goda samhällsaktörer, som Helle Klein gör i sin ledare Företagens samhällsansvar måste diskuteras, är alltså förhastat. Företag tar ekonomiskt ansvar, bland annat för att kunna avlöna dem som även i fortsättningen arbetar för Ericsson. De ska göra rätt för sig, men svenska företag kan aldrig ta ansvar för att Sverige ska fortsätta vara en industrination när våra konkurrensfördelar försvunnit. Den eran är över och tog slut långt innan Ericsson fattade sitt beslut.

Riktar vi istället blicken mot de verksamheter Ericsson behåller ser vi också vad Sverige är: en kunskapsnation. Vinsten kommer inte längre i huvudsak från tillverkning av nätutrustning, men från att övervaka näten åt andra. Alltså tjänst, inte produkt.

När Malmö förlorade stora delar av sin industri under 1980- och 1990-talet när den förlorat i konkurrenskraft hoppades många på att ny industriproduktion skulle ersätta den gamla. Klokt nog valde man att satsa på kunskap och innovation istället för att sörja den tid som flytt. Istället för att se nedläggningarna som ett svek mot Malmös förgångna omfamnade man det kommande.

I jämförelsen med det bohemiska, intellektuella Lund som sågs som hjärnan betraktades arbetarstaden Malmö som kroppen. Men tack vare förmågan att inse var utvecklingen var på väg har Malmö blivit en kreativ plats idag som räknas som den fjärde mest innovativa, i världen (!).

Tillgången på billiga lokaler där experimenterande kan göras utan alltför stora kostnader har spelat en större roll än de statliga stödpaket för industrin som trots allt också Malmö fick. Samma fenomen har tidigare skett i stadsdelen Brooklyn i New York, SoMa i San Francisco och Shoreditch i London, för att nämna några exempel. Det bidrog till att göra Berlin kreativt igen efter murens fall och i Landskrona hoppas man på samma resultat när den stora, omgjorda Fröfabriken nu omdanas till ett växthus för kreativa näringar.

Mot den fonden är det stora sveket inte att anpassa sig efter verkligheten utan att hålla kvar vid föreställningen om Sverige som en industrination, eller att kräva att företag ska hålla liv i verksamheter som tappat i konkurrenskraft. Det är inte längre produkter som gör Sverige konkurrenskraftigt, men våra kunskaper.

Per Grankvist