Industriarbetarnas tidning

Nu ska Martin bli Andrea

20 april, 2015

Skrivet av

En 41-årig metallarbetare i en liten svensk stad kan inte ljuga längre. Martin vill berätta sin historia för er.

Den nionde februari får jag ett mejl. Det är skickat från en svetsare i Nässjö, och han ber om hjälp.

”Jag hoppas att innan jag ’come out’ till alla, att de kan läsa lite om mig och mitt liv. (…) Och förhoppningsvis så kan de ändå acceptera mig och fortsätta att arbeta tillsammans med mig.”

Några dagar senare tar jag tåget. Väntar i en tyst reception några få sekunder innan dörren till fabriken går upp. Mot mig kommer en lång människa med snälla ögon. Han hälsar på brittisk accent och leder mig genom fabriken in i det lilla rum där fackklubben brukar ha sina möten.

– Vi hade kontaktombud tidigare. Men jag tyckte klart vi ska ha en klubb så jag startade en. Och vi har lyckats få lönepåslag flera år i rad …

Vi sätter oss. Han drar efter andan och blicken glimmar till. Den historia han ska berätta för mig har han dragit flera gånger förut. Inför läkare, experter, psykologer. Ändå. Det här är annorlunda. Snart ska alla veta.

Han visar sina händer, naglarna blänker till i en nästan osynligt rosa nyans. Gör en snabb gest mot örsnibbarna med pyttesmå guldprickar i och pekar på sin bylsiga jacka.

– Jag äter hormoner sedan några månader tillbaka. Med den här jackan syns det inte att, well, jag börjar få bröst. Först band jag gaslinda om för att det inte skulle synas men det gjorde för ont. Jag vill vara ”discreet”, jag har lovat mina chefer att det här inte ska påverka mitt jobb eller min roll som klubbordförande.

Cheferna känner till beslutet. Klubbstyrelsen och några få andra arbetskamrater också. De vet vad som hände för ett år sedan, och att det var då han bestämde sig.

Förra gången vinter övergick till vår höll Martin på att dö. Det var inte första gången han utsatt sig för fara.

Andrew Martin Hayes föddes 1973 i Reading några mil väst om London. Han tog värvning direkt efter grundskolan i den närliggande staden Aldershot, även känd som ”Home of the British Army”. Där fick han lära sig att spränga broar och röja minor i det brittiska rikets tjänst. Under några febriga år var döden en ständigt närvarande kamrat. Hon fanns i Saudiarabien och Bosnien. Bland vapnen, dynamiten, sprängdegen och bomberna.

Som 17-åring följde han med för att hjälpa minröjarna under Gulfkriget, och efter elva månader höll han på att stryka med under ett uppdrag i Irak. En mina de skulle desarmera gick av i förtid. Han stod fem-tio meter från platsen men arbetskamraten stod närmare och vad som blev kvar av honom har Martin fått berättat för sig i efterhand.

Själv förlorade han bara medvetandet och halva hörseln den gången. Skadan var nog för att bli frikallad, den tvingade honom att återvända till den vardagliga världen. Men den stoppade honom inte från att leta upp nya faror: I det civila hoppade han fallskärm, klättrade på fasader och dök med tuber i djupa vatten.

Det var just dykningen som gick snett den där helgen för ett år sedan, han var med en kompis vid Vättern. 17 meter ner i sjön fick vännen panik. Martin försökte hålla honom tillbaka. En dykare som stiger för snabbt kan få gasbubblor i kroppen, dykarsjuka.  Det slutade rätt illa, båda for som ballonger till ytan, kompisen klarade sig bra, men i ambulansen mot Göteborg slutade Martin att andas.

Efter att ha satts igång av en maskin och tillbringat åtta och en halv timme i tryckkammare låg han där på sjukhuset, kände livet återvända och tänkte ”jag höll på att dö.” Och sedan:

”Jag höll på att dö i fel kropp.”

Han var 40 år fyllda vid den här tidpunkten, Martin, och hade bott tio år i Sverige. Han gillade inte sjukhus.

Inte heller gillade han sig själv, eller vad han höll på med. Han visste så väl vilket spöke det var som drev honom att balansera på existensens yttersta kant, och mot vad för sorts hat han kämpade.

Martin låg i sin säng på Sahlgrenska universitetssjukhuset medan tankarna började cirkla bakåt. De rörde sig runt ett helt annat uppvaknande, ett helt annat sjukhus och en helt annan stad. Och han kände att han inte ville ljuga mer. Han var fruktansvärt trött på att försöka visa att han var en man.

martin-rep-gammalt
Martin är 15 år gammal och ska snart fly hemifrån.

Bilden är fastfrusen i minnet: 30 år tidigare, en liknande sjuksal i barndomens Reading. Mamma stel på en stol bredvid honom och pappa stående en bit från fotändan med blicken hårt fäst vid hans egen. Ögonen som kräver: ”Du säger ingenting för då jävlar.”

Det hade börjat tidigare samma dag, med Jane. Hon var en kompis i skolan, de åt ofta lunch ihop, och hon hade sagt: ”Det är konstigt, när man pratar med dig känns det som att prata med en tjej”. Jane satte igång någonting med de orden. Något han själv tänkt men viftat undan. När han kom hem efter skoldagens slut blev han liggande på sin säng med vidöppen blick.

Javisst. Man kunde födas med en kropp som inte stämde med hur man egentligen var. Han hade hört om det. Läst, sett på tv. Allt som gjorde honom till kille tyckte Martin illa om, det skavde, det kändes fel. Det hade känts fel så länge han kunde minnas. I pojkrummet i Reading steg insikten klar och enkel, han förstod plötsligt sig själv, och eftersom hela sammanhanget framstod med så tydlig skärpa sprang han ner till köket.

”Mamma, jag tror jag är i fel kropp”. När han förklarat färdigt började hon att gråta. ”Gå upp på ditt rum och gör läxorna.”

”Du säger ingenting för då jävlar.”

Det tog ett tag innan han hörde slamret som betydde att pappa kom hem. Mamma pratade i köket, och pappa började skrika. Hon skrek tillbaka, de gapade på varandra en stund. Sedan pappas steg uppför trappan, dörren som öppnades. Martin kröp ihop på sängen. Över honom ett ansikte, svarta ögon, knutna nävar. Slag och sparkar tills medvetslösheten tog över och han fördes till den där sjukhussalen.

”Du säger ingenting för då jävlar.”

martin-rep-militaren
Från tiden i armén. Martin 17 år, i mitten på raden näst längst bak.

Även om han vågat trotsa sin pappas blick på sjukhuset i Reading skulle han inte ha kunnat berätta något för käkbenet var av. Han var elva år gammal. Kunde inte forma ett enda ord, kunde knappt röra sig ens, kunde bara tänka. Varför pappa. Vad har jag gjort fel?

Två veckor blev han inlagd den gången och han litade inte längre på någon. Pappa sa ”du har ett fel i huvudet” och skickade honom till en läkare som talade lite om puberteten och sände hem honom igen. Under de kommande fyra åren blev livet bara en fråga om att klara den ena dagen efter den andra. ”I will knock the woman out of you.” ”Jag ska slå kvinnan ur din kropp.” Pappa gav honom stryk varje vecka och till sin fru sa han: ”Om du lämnar mig tar jag barnen, jag är polis och du vet vem de kommer att lyssna på.”

Det var efter de fyra åren som Martin, 15 år gammal, flydde hemmet genom att bli rekryt i den brittiska armén. På militärbasen kände han gemenskap för första gången i sitt liv. En ny familj bland skjutvapen, pansar och dynamit. Han träffade sin pappa, men bara en enda gång till. Det var direkt efter de sex veckornas grundträning, veckor där han byggde muskler genom att rasa runt i hinderbanor, lyfta vikter, springa längre och snabbare än någonsin förut. Efter de veckorna tog han tåget hem till Reading med en väska full av tvätt. I soffan satt pappa, och Martin kände igen minen, blicken, ansatsen, spänningen i axlar och ansikte som visade att nu var det på tiden, nu var det dags att bli slagen sönder och samman.

Då ställde han ner väskan och slog först. Med all den kraft som en grundutbildning i the Home of the British Army kunde uppbåda gav han igen. Sedan lämnade han hemmet med siktet på minfälten.

– Nu tror jag att jag har berättat det mesta som är viktigt, säger Martin.

Arbetsdagen är slut, vi har förflyttat oss till ett café i staden.

Hans pappa är död men spåren av misshandeln finns kvar. En bit av en framtand är avslagen och han för handen mot skallbenet och berättar att där finns ett jack.

– Det här är varför beslutet har tagit så lång tid för mig. Om min pappa hade förstått, om han försökt hjälpa mig i stället, då hade jag påbörjat behandling för att bli kvinna så fort jag fyllt 18 år. Hans svek har påverkat mig mycket, under hela mitt liv. Men inte nu längre.

Efter åren i armén träffade han sitt ex, en svensktalande finsk tjej och hamnade så småningom i Nässjö.

– Jag hade lärt mig svetsa i armén, utbildningen gick snabbt att klara. Jag har jobbat som svetsare och robottekniker på företaget i 8 år nu.

martin-rep5
Foto: Sofia Ernerot

Martin lutar sig tillbaka i fåtöljen, stryker över hakan. Säger att han har köpt en maskin med laser så att han kan behandla bort skäggväxten själv. Berättar att jeansen han har på sig är av tjejmodell, men att folk kanske inte tänker på skillnaden och kanske ser de inte guldprickarna i örsnibbarna.

Han är vid gränsen, på väg att gå över. Utredd och konstaterat transsexuell av Jönköpings läns landsting. Nu återstår det kanske svåraste. Att komma ut, byta namn och visa vem han är. Andrea Martine. Han måste leva i identiteten som kvinna under ett år innan han kan få tillstånd för operation och bli henne fullt ut.

Han tycker att jobbarkompisarna borde börja ana. Men de arbetskamrater som redan vet säger att det inte är så.

Oron han skrev om i mejlet den nionde februari handlar om hur arbetsplatsen ska reagera nu, när den här texten publiceras. Hela stan förresten, den är ju ganska liten. Sittande på caféet ser Martin ändå lättad ut, blicken är lugn och nervositeten borta.

– Det kanske blir jobbigt, men det känns rätt för mig. Jag mår bättre av hormonerna, jag kan tänka bättre, känner mig lugnare. Jag kan fortfarande bli arg men det är på ett helt annat sätt.

Dykningen fortsätter han nog med, som hobby. Men han ska sluta utsätta sig för fara och känner inget behov av att kasta sig ut i galenskap. Han förklarar det som att östrogenet som skickats in i kroppens kanaler ger hjärnan en sorts balans. En känsla av att närma sig jämvikt.

– Jag vill inte att folk ska känna sig lurade. Jag är inte den där hypermannen. Jag är inte han. Men jag tänker att om jag kan förklara varför det här har tagit så lång tid för mig så hoppas jag de förstår. Jag hoppas att de inte glömmer att jag fortfarande är samma person.

Fotnot: Vid det tillfälle som den här texten skrevs och publicerades ville Martine (tidigare Martin) beskrivas med pronomenet ”han”.

Läs också.

Vår. Då ska Louise Andersson ut på vägarna. Hon har lagt många timmar på att fixa till den röda Cadillacen. På den tiden när Louise fortfarande hette Bosse var mekandet i garaget en flykt från verkligheten i fel kropp. Numera mekar hon för att skapa. Foto: MAGNUS BERGSTRÖMNär Bosse blev Louise

Du kanske också vill läsa…

När Roger blev Regina

När Roger blev Regina

I hela sitt liv har skogsarbetaren Regina Hoberg samlat mod till att berätta vem hon är.

Han var i gruvan när det rasade

Han var i gruvan när det rasade

Skalvet den 18 maj är det största i svensk gruvhistoria och fick många Kirunabor att vakna skräckslagna. 13 personer befann sig nere i gruvan. Två timmar senare skulle de ha varit flera hundra.

10 rekordår med Kina – men finns en plan B?

10 rekordår med Kina – men finns en plan B?

Volvo Cars har tillhört Geely i tio år och bilförsäljningen har slagit rekord på rekord. Det borde vara klang och jubel över jubileet.

I väntan på skygg gris

I väntan på skygg gris

Två fjolårsgrisar äter av bondens grödor och skyddsjägaren Rasmus Wedin höjer sin bössa. Ett skott går av.

Sätter stopp för smittan

Sätter stopp för smittan

Tredje året som skyddsombud ställs Jesper Johansson inför en oväntad fråga: Vad kan han göra för att hjälpa arbetskamraterna under en pågående pandemi?

”Kul att göra något tillsammans”

”Kul att göra något tillsammans”

På pappersbruket i Husum kan de anställda baka tunnbröd om de vill. En gammal bagarstuga står öppen för dem året om.

Tryggare med jobb hos bolagen

Tryggare med jobb hos bolagen

Länge har många maskinförare varit anställda av entreprenörer som kör för skogsbolagen. Nu startar bolagen återigen egna maskinlag. 

Ångesten tog över Tommys liv

Ångesten tog över Tommys liv

Människor är olika, och det är bra, har Volvoarbetaren Tommy Jeansson alltid tyckt. Ändå tvekade han att berätta varför han hela livet känt sig annorlunda.

Skiftschemat delar Grycksbo

Skiftschemat delar Grycksbo

Nattarbete är tufft och tär på sömnen. Därför vill Pappers avdelning i Grycksbo dra ner på arbetstiden och ändra på skiftschemat. Men alla medlemmar tycker inte att det är en bra idé.

Han vill starta ett miljövänligt garveri

Han vill starta ett miljövänligt garveri

Mitt i miljökatastrofen finns en strimma av hopp. Tulin Hossain drömmer om att skapa världens miljö­vänligaste garveri i sin hemby, med maskiner från svenska Bölebyn.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Lönen är alltid i fokus i en avtalsrörelse, men det är mycket mer än så uppe på förhandlingsbordet. Frågor om makt och trygghet.

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

På Skärblacka förväntar man sig att lönepåslagen ska gälla från den 1 april, då avtalet egentligen gick ut.

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Harald Gatu är en av DA:s mest erfarna reportrar. Men hur många avtalsrörelser har han egentligen bevakat? Och vilken var den mest dramatiska? Lyssna på DA:s poddspecial om avtalsrörelsen.

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Facken inom industrin säger nej till första lönebudet för anställda inom industrin. De anser att opo:s förslag är ”oacceptabelt lågt”. Den första hemställan från opo, opartiska ordföranden, nådde fack och arbetsgivare igår. I den föreslogs ett så kallat ”avtalsvärde” på 4,5 procent över en avtalsperiod på 29 månader. Samtliga fackförbund inom industrin säger nej till […]

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Den bräckliga världsekonomin har legat som en våt filt över årets avtalsrörelse. Men i förra veckan hände det något.

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Medan vårdpersonal gör heroiska insatser för människors hälsa ser industriarbetare till att landet fortsätter att fungera samhällsekonomiskt, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Tuff väg till ett rättvist avtal

Tuff väg till ett rättvist avtal

Arbetsmarknaden har drabbats på olika sätt av pandemin. Det blir svårt att hitta en lönenivå som fungerar för alla, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Industrin svarar på första avtalsskissen

De opartiska ordförandena föreslår ett 29 månader långt riksavtal för industrin. För att gå med på det kräver facken inom industrin en rad förbättringar.

Arbetsmiljöveckan

Tre ombudsmän om Skydds­ombudens dag

Tre ombudsmän om Skydds­ombudens dag

21 oktober är det Skyddsombudens dag. DA frågade tre ombudsmän från tre fackförbund hur de tänker uppmärksamma dagen.

”Skydds­ombuden kan vara avgörande i mitt arbete”

”Skydds­ombuden kan vara avgörande i mitt arbete”

I över 15 år har Lotten Loberg varit den enda åklagaren i landet som arbetat heltid med arbetsmiljöbrott.
Nu när hon gått i pension tar ingen över hennes arbete på heltid.

Han har gått 75 fackliga utbildningar

Han har gått 75 fackliga utbildningar

Skyddsombudet Momodou Lamin Sanneh har 75 fackliga utbildningar i bagaget. Men han är fortfarande hungrig på kunskap.

Dagarna då livet förändrades

Dagarna då livet förändrades

”Jag upprepar allt ännu en gång i huvudet. Har vi missat något?” Regionala skyddsombudet Linda Forså skriver om när uppdraget att arbeta med vår säkerhet tog en ny vändning, och om att äntligen få fika i samma rum som andra människor.

Slitigt men meningsfullt – så mår skyddsombud i industrin

Slitigt men meningsfullt – så mår skyddsombud i industrin

Tre av tio skyddsombud har funderat på att avsäga sig sitt uppdrag på grund av svårigheter med att utföra det. Det visar en undersökning som Dagens Arbetsmiljö har gjort bland skyddsombud i industrin.

Psykosociala arbetsmiljöproblem bakom mer än var tredje 6:6a-anmälan

Psykosociala arbetsmiljöproblem bakom mer än var tredje 6:6a-anmälan

Fyra år efter att lagen skärptes – nu handlar mer än var tredje larm från skyddsombud om den psykosociala arbetsmiljön, visar en unik kartläggning från Dagens Arbetsmiljö.

Sätter stopp för smittan

Tredje året som skyddsombud ställs Jesper Johansson inför en oväntad fråga: Vad kan han göra för att hjälpa arbetskamraterna under en pågående pandemi?

Arbetsrätt Striden om las

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Fredagens besked från Svenskt näringsliv och PTK ställer frågan: Kan regeringen driva igenom en ny arbetsrätt trots att LO har sagt nej till förslaget? skriver DA:s reporter Rasmus Lygner.

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

En enig LO-styrelse säger nej till las-förslaget. ”Det gav allt för mycket makt åt arbetsgivarna”, säger GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Dra tillbaka utredningsförslaget och låt parterna förhandla igen efter avtalsrörelsen utan politiska hot, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

Industriarbetare styr ju inte marknaden, dollarkursen eller virusspridningen, skriver Håkan Wågvi.

Las-förhandlingarna återupptas

Las-förhandlingarna återupptas

För två veckor sedan kraschade las-förhandlingarna – nu återupptas de. Tidigast på fredag ska fack och arbetsgivare lämna besked.

Släpp laghotet – förhandla vidare om las

Helle Klein: ”Både fack och arbetsgivare har varit tydliga med att det inte är mer tid de behöver utan mindre av politiskt tvång.”

”Är inte politisk strejk en aktuell kampmetod?”

”Är inte politisk strejk en aktuell kampmetod?”

Utredningsförslaget kan inte tillåtas bli lag. I den kampen måste hela arbetarrörelsen ställa sig på rätt sida, skriver IF Metall-klubbens styrelse på AB Volvo i Umeå.

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Risk att en redan krånglig avtalsrörelse blir nu ännu krångligare, tror Medlingsinstitutets Irene Wennemo.