I går sökte jag ett jobb, som jag avgjort borde passa för. Kravbilden på den som söks är på modernt vis väl tilltagen, men jag kan utan tvekan säga att jag har de meriter som fordras.
Den här våren har varit värre än på många år vad gäller uppdrag i min frilanssektor, alltså journalistik och utbildning. Även om jag är rustad med en ovanligt stark motor, relativt gott självförtroende och en överlevnadsförmåga, så skulle det kunna vara gott att ha någon sorts fastare inkomst någonstans. Det skulle också vara roligt att ingå i ett kollektivt sammanhang, en arbetsgemenskap som man onekligen saknar emellanåt som ensamarbetande. Därtill har jag mycket att komma med.
Men på senare år har allt oftare infunnit sig ett visst missmod när jag fyllt i och sänt iväg ansökningshandlingarna för ett jobb. Jo, jag har genom åren sökt lite alla möjliga jobb som jag tänker att jag skulle klara av, och då också utanför journalist- och skolvärlden som jag tillhört i 40 år. Men under den senaste tioårsperioden har jag inte fått ett enda jobb. Oavsett vad jag sökt.
Kanske fel på min personlighet, kan man då tänka, eftersom meriterna räcker gott och väl. Men kring min personlighet lär arbetsgivarna veta rätt lite, eftersom jag endast blivit kallad till intervju en gång på tio år, och veterligen har aldrig någon kollat mina olika uppgivna referenser och referenter.
Min senaste sambo tyckte till en början att jag lät negativ när jag plitade på någon jobbansökan. Måla inte i svart i förväg, Kurt, sade hon i bästa välmening. Få se, sade hon, vad du skrivit. Ge hit.
Hon läste och utropade sedan: Herregud, va bra. Klart du får jobbet. Du är ju som gjord för det. Sedan kollade hon min levnadteckning (CV) och utbrast: Jävlar, vad mycket du har gjort. Det och det. Och, det där har du aldrig nämnt. Intressant.
Men hon lärde sig sedan att ens kvalifikationer långt ifrån styr om man får ett jobb eller inte. Efterhand kom nog också hon att känna en viss misströstan – i förväg, liksom jag. Särskilt som hon själv hade oerhörda svårigheter med att ta sig ut på arbetsmarknaden. Men jag, sade hon, har inte så mycket formella meriter att visa upp. Men för dig, Kurt, borde det vara mycket enklare, eftersom du har så mycket i bagaget av dokumenterade erfarenheter. Konstigt att inte ens det funkar.
När jag några enstaka gånger kontrollerade vilka som fått jobben istället för mig, kunde det lätt konstateras att de gått till duktigt folk, men i de allra flesta fall till personer som hade kvalifikationer understigande mina. Och en sak var gemensam: de var alla yngre än jag.
Jag tillhör dem som inte tycker om att prata om åldrar, och jag missunnar på inget vis yngre att få arbeten. Men jag måste erkänna att jag ändå, när jag ger tanken lite tid, är förbryllad över hur det fungerar. Att det förefaller vara som så, att det talar emot en, om man har kommit en bit upp i åren.
En sak jag har särskilt svårt för är att det parallellt i vårt samhälle pågår en diskussion om att höja pensionsåldern till döden, samtidigt som äldre erfaret folk kastas eller köps ut av företag. Alltså på samma gång som det är mycket svårt för rätt många äldre att få sysselsättningar.
Jag vet liksom inte hur det är tänkt. Det rimliga borde logiskt sett vara att sänka pensionsåldern om arbetsmarknaden inte räcker till för somliga äldre, men nu pågår alltså det motsatta resonemanget.
Själv verkar jag ha hamnat i läget att jag är för ung, fyller 60 i sommar, för pension och för gammal för att få jobb. När jag ser mig omkring i min omgivning verkar jag inte vara den enda i den situationen. För inte bara en handlar det om att stämpla till dess att pensionsdagen infaller.
Vill passa på att säga att jag har den största respekt för att andra människor skulle behöva slå av på takten, efter exempelvis hårda och långa arbetsliv som tärt på kroppen och orken. Att då få gå i pension i vettig ålder är inte mera än rätt. Både min morsa och farsa borde ha fått pensionera sig tidigare än vid lagstadgad tid, efter krävande arbeten som städerska och industriarbetare. Att som en del tala om pension från 75 är groteskt. Men det är också eländigt när människor utrangeras i förtid.
Men det som stör mig mest vad gäller mig själv är att jag aldrig har varit bättre än jag är nu, på det jag har sysslat huvudsakligen med i mitt liv. Jag brinner alltjämt, kanske starkare än någonsin. Ändå är det svårt att finna platser att använda mig av detta.
Nädå, jag är inte bitter. Inte alls. Jag tycker det är roligt att leva och att finnas till. För jag är grundmurat entusiastisk, drivande och nyfiken. Det utesluter dock inte att jag i stunder alltså svackar och blir betänksam och förundrad. Förmodligen undrar jag i en närmast existentiell mening: hur hanteras människor och människors förmågor, kunskaper och behov i denna vår tillvaro? Hur tas erfarenheterna om hand?
Varför finns det till exempel ingen organiserad samhällelig ”äldrepool” med medborgarlön. I stor skala. Där äldre utanför den reguljära arbetsmarknaden skulle kunna ha ett uppdrag. Inte då ersättande annan arbetskraft, utan varande en samhällelig medveten resursförstärkning.
Ja, som när det en mycket kort period under mediernas glansdagar i vårt land förekom seniorredaktörer, alltså äldre journalister vars uppgift inte var att ta jobb från de unga, utan underlätta för yngre att inhämta kunskaper och erfarenheter yrkesmässigt. Samma tanke skulle kunna omsättas i princip överallt. Ja, för att nämna ett exempel.
Skada är att intresset för den äldres erfarenheter är så litet. Och det gäller inte bara för sådant som jag personligen har erövrat under mina kanske lite speciella frilansår. Grejen är att jag tycks dela min situation med många andra som gjort precis som man skulle ha gjort. Alltså levt mera ”vanliga” liv med mångårig fast anställning på en och samma plats, och som långt ifrån har givit sig ut på vådliga äventyrliga vägar här i livet. Också bland dessa verkar det finnas de som anses vara övertaliga, förbrukade och oanvändbara. Vars kunskaper inte längre riktigt räknas.
I förhållande till dem har jag en sorts försprång, i det att jag vant mig vid att inte vara given i så många sammanhang. Kanske kan man säga att jag lärt mig att leva med bredvidskapet.
Jag har senaste dygnet tänkt på rätt många olika saker. Något som flera gånger skymtat förbi är det där uttrycket som en del slänger sig med: Det är väl för fan bara att ta ett jobb! När jag tänker efter så uttalas dessa ord påfallande ofta av människor som har sitt på det torra – och som verkar sakna förmågan att inse hur det är ställt i vårt samhälle. Som inte förstått att det inte är på det viset arbetsmarknaden fungerar. Den är långt mera komplicerad.
Och orden uttalas av människor som i flertalet fall själva kan hamna utanför precis när som helst, men det är som om man inte vill inse detta. Det påminner starkt om när fortfarande gifta tvärsäkert kan uttala sig om andra som skiljer sig, och då säga: ”det är ju bara att hålla ihop, för fan!” Att de kanske borde vara aningen ödmjukare, tänker de inte. För de kan vara hur nära som helst en egen relationskrasch, utan att veta om det.
Nu tillbaka till det jag började med. Jag har alltså sökt ett jobb, som jag borde passa för. Samma tycks för övrigt några i min omgivning tycka, eftersom de tipsat om just detta arbete. ”Det skulle passa dig som hand i handske”, är ungefär deras uppfattning. Den supporten skall man vara glad över.
Men är det så viktigt vad andra tycker om en? Jo, men det är det ju. Det är uppmuntrande med människor som tror på en. Utan sådant stöd, ja då funnes man knappast till.
Får jag jobbet, blir jag mycket glad. Får jag det inte, så blir jag inte förvånad. För så har det blivit i vår tid, att man förhärdas i den här sortens sammanhang. Man lär sig att göra sin ansökan så bra man kan, därefter är det bara att glömma bort saken. Och inte gå med en massa förväntningar. För att inte bli besviken om man får ett negativt besked.
Om man nu alls får något besked. För så är det också, vilka åtskilliga kan vittna om: det är förvånansvärt många arbetsgivare som inte hör av sig med en upplysning alls om hur det har gått.
Det tycker jag är skamlöst dåligt. En sak är att inte alla kan få jobbet ifråga. Men alla har självklart rätt att få ett svar. Allt annat vittnar om total nonchalans. Mot människan.
