”Här är orden som vridit om vårt samhälle”
”Andrum.” ”Flexibilitet.” Författaren Kristian Lundberg läser boken ”En nyliberal ordlista” och förfasas över hur orden har förvridit vårt sätt att tänka.
Industriarbetarnas tidning
Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.
23 juni, 2015
Skrivet av Kristian Lundberg
Det är en av sommarlovets första veckor. Skolorna står tomma och mörka. Ingen syns till, inga röster genomborrar den här tidiga regniga sommardagen. Staden tycks isolerad, övergiven.
På sociala forum kan jag se semesterbilder, sommarlovsbilder. Jag kan se människor som tycks vara fria, redo att erövra både världen och sig själva.
Jag är idag fri på ett sätt som jag aldrig har varit tidigare. Jag står inte på huk i klassmörkret. Jag knäcks inte bit för bit av en på samma gång synlig och osynlig tyngd från barndom, ungdom, skola eller arbetsliv. Jag är älskad och jag älskar.
Det är en av sommarlovets första veckor och regnet bara öser ner. Skolgårdarna är övergivna som plötsliga krigsområden där både förlorare och segrare har dragit vidare. Enligt ”Rädda barnens” rapport från 2014 konstateras det bland annat: ”Det är fortfarande 230 000 barn i Sverige – eller 12 procent barn – som lever i familjer under svåra ekonomiska omständigheter.”
Deras sommarlov blixtrar sällan till på sociala medier. Deras föräldrar lägger sällan upp semesterbilder på Instagram. Det är 230 000 barn som inte bara är osynliggjorda utan som också tvingas in i en speciell form av skam – en känsla av otillräcklighet som följer en upp i vuxen ålder. Tanken svindlar om man skall räkna ut hur många skolklasser det blir av 230 000 barn?
Jag kan skriva att jag idag är fri. Jag vet att en del av mig aldrig kommer att vara just fri. En del av mig kommer alltid bära omkring på ett djupt svart hål som när som helst kan öppna sig och sluka allt som jag har trott mig ha byggt upp. Barnfattigdom är inte bara ett övergående tillstånd. Det är en brist som annekterar en från insidan. Man blir en annan. En man aldrig skulle ha blivit. Egentligen. En man tvingades att vara för att kunna överleva.
Det är en av sommarlovets första veckor. Överallt ser jag det. Klass mot klass. Medelklassens arrogans, medelklassens tolkningsföreträde. Och barnen som likt skuggor och spöken försöker finna olika sätt att uthärda och överleva ännu ett sommarlov, ännu en regnig vecka när alla andra tycks vara bortresta och lyckliga.
Den som skriver blir en dubbelgångare. Han blir ibland rent av en gengångare. Du skriver och återvänder till platser, människor och händelser.
Du lever som en skugga i ditt eget liv. Vidrör föremål som för länge sedan imploderat. Vidrör människor som knappt ens länge är minnen.
Du skriver för att namnge det som är namnlöst; förstå det som sker omkring dig. Så blir denna tidiga morgon i Malmö genomkorsad av mina minnen. Den som skriver återkallar världen.
Det som sker förvandlas också till det som skedde. Nu är det strax efter fyra. Det är tidig morgon. Ja. Det är så enkelt. Det regnar, jag skriver. Jag säger som ett mantra inom mig själv att jag är älskad, att jag får lov att älska.
Det finns idag ingen som jagar mig. Det finns ingenting som jag jagar. Andas ut. Friheten är i rörelse. Trots det: den här känslan av främlingskap omger mig. Det är så sant. Hemma ingenstans. Hemma bara i rörelsen.
Ljuset kommer glidande in över Öresund. Havet blir långsamt varmare. Utanför fönstret: fåglar genomborrar verkligheten. Huset sover. Pojken rör sig, pratar. Det är stilla, självklart och det är en skugga som hinner ikapp mig, igen och på nytt. Det är morgon och jag kommer aldrig längre bort från mig själv, än att jag hinner ikapp den som jag har blivit – minnet av den som jag tvingades vara.
Nu är det sommarlov; en dörr som slår upp på vid gavel. Frihet. Frihet? Frihet till vad? Frihet från vad? Den som är fattig är inte fri. Den som är fattig begränsas hela tiden.
En sommardag kom Kronofogden för att mäta ut inventarierna i vår bostad. Jag minns det fortfarande. »Nej, ni har ju ingenting«. Detta var en erfarenhet jag delade med mina vänner. Ingenting jag pratade om i skolan. En annan sommardag sade min mor att det inte längre fungerade, att jag skulle låsas in på en ungdomsvårdsskola.
Låt mig få förklara. Nej, vi följde aldrig med på skolläger eller klassresor. Nej, för oss var sommarlovet allt som oftast en oändlig rad av meningslösa dagar; ett slags irritation som låg under huden, ett hat ingen av oss kunde artikulera. Inte då. Det tog sig andra uttryck. Och gör så fortfarande, även om min frihet nu rymmer ett större område.
Nej, det blev inget seglarläger, ingen utflykt med fältbiologerna, ingen resa till Medelhavet. Vårt område var aldrig större än att det nådde bort till utkanten av Rörsjöparken, Värnhemstorget.
Sommarlov. Låt mig sammanfatta. Busskorten var inte längre giltiga och det fanns ingen skollunch att äta. Man var hungrig och ensam, omgiven av andra som var hungriga och ensamma. Aldrig kände vi fattigdomen så tydligt som just då – när alla lämnade staden och bara vi fattiga barn fanns kvar och befolkade torgen, parkerna, portuppgångarna. Så också nu när jag ser klasarna av spensliga tonåringar kretsa omkring i city, oroliga som fladdermöss.
Så var vi förutbestämda att föra fattigdomen vidare, ofriheten. Det var först när jag hade förlorat allt som jag kunde börja återskapa mitt liv. Så. Det vilar en skugga över denna dag när sommarlovet öppnar sig på vid gavel. Vi rör oss under samma måne och når olika stränder.
Och nu när regnen kommer in över staden och tycks blåsa allt rent och friskt så vet jag att det idag finns 230 000 barn i Sverige som aldrig kommer att synas på semesterbilder som det går att visa upp i sociala medier.
Den skam som vi tvingar dessa barn att uthärda i sin fattigdom borde vi bära som låter de vara osynliggjorda.
Ett barn kan inte förändra världen.
Vi kan. Vi låter bara bli.
Vi lever vidare i ett slags ”gated community” av semesterbilder.
Gripande skrivet. Kan verkligen känna en stor sorg över de barn som ser sommarlovet som en plåga, något som andra längtar till och njuter i fulla drag av. Inser återigen hur lyckligt lottad jag och många med mig är. Ska göra allt jag kan för att hjälpa någon, om så bara någon enda, sommarlovslängtande unge.
Tack än en gång för din text.
Fint skrivet. Tillhör den fattiga delen.. Önskar mina barn hade nåt skoj i sommar men blir bara och vara hemma. Barnen brukar få skriva en berättelse om sin sommar sen när skolan börjar. Mina vill inte skriva något för dom har ju bara fått vara hemma. Sen läses deras berättelser upp inför hela klassen. Thailand, Spanien, Skara sommarland, Liseberg med mera är ställen klasskompisarna varit på. Svårt att förklara för barn varför det är så…
Fint skrivet, för mig som har det bra undrar jag hur jag kan hjälpa folk som inte har det så, Eliza, hur kan ex du få hjälp? Organisation eller dyl? Caroline
Eliza, i vilken stad bor du?
Ja vi har galor och insamlingar till allt, vilket är bra.Men kan man inte få bli”sverigeförälder”☺
Att man inte hittar någon ny form för sommarens återberättande i skolan? Detta pratades det om för 20 år sen med! Skolor är skyldiga att ha en likabehandlingsplan och att se till att den efterföljs. Det borde inte få hända.
Tack för en fin text!
Vi hade ändå råd att åka iväg med liten gammal husvagn/tält, fick titta på de billigaste alternativen men hade sen inte råd med den dagliga glassen eller de radiostyrda bilarna. Det årliga besöket till Skansen, Grönalund eller Liseberg har aldrig existerat. Jag är lycklig för det vi ändå kunde ge våra barn, aldrig en utlandsresa utom till Åland eller Gotland ett par gånger. Det slukade allt. Idag är mina barn vuxna.
Önskar att flera barn kunde få må bra på sommarlovet!
Som vuxen idag, känner jag detta utanförskap efter en allvarlig arbetsskadeolycka. Så på pricken lik den berättelse som jag precis läst om dessa barn som inte tillåts vara delaktiga i sommarlovets fröjd. Fattig blir man ibland i vuxen ålder också och missar mycket trevligt på grund av detta.
Om man vill göra skillnad och hjälpa till, hur når man ut till de familjerna?