Industriarbetarnas tidning
Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.
18 januari, 2016
Skrivet av Lars Henriksson
Gästkrönika ”Alex jobbar i underrättelsetjänsten medan Danny är slacker”. Så presenterade SVT nyligen huvudpersonerna i serien London Spy – och gör återigen arbetaren osynlig.
När filmen rullar syns den mystiske Alex aldrig jobba medan Danny långtifrån är någon arbetsundvikande slashas utan har ett lågbetalt lagerjobb som dessutom har betydelse för handlingen. Jag tror inte att detta var en slump, att vara arbetare är i dag att vara ingenting.
När jag var liten, alltså för mycket länge sedan, hände det att min far tog med mig på promenad längs kajen i Göteborg, bland söndagsstilla kranar, järnvägsvagnar och förtöjda skepp var det ingen tvekan om vilken verksamhet som normalt pågick: arbete. På vardagsmorgnar fraktade färjor arbetare från centrum till varven på Hisingssidan där det, för inte alls länge sedan, gick att se svetsbågeblänk och skärbrännarstjärnfall glittra över älvens kvällsmörker.
I dag syns vi inte, åtminstone inte för den som inte inser att servitriser, städare, bussförare, affärsbiträden och alla andra som håller igång staden är arbetare. Hamnen kan möjligen skönjas mot horisonten, varven har givit plats åt samma sorts vattennära bostäder som byggts åt ”den kreativa klassen” världen över och jag har genom åren inte så få gånger sett folk hissa upp ögonbrynen när jag talar om mitt jobb vid det löpande bandet: ”Finns sådant verkligen kvar?”
Att vara arbetare har sällan varit något att skryta med men det har ändå funnits tider när vi tagit utrymme i samhället. Till exempel under några år på 70-talet när gruvarbetare, skogsarbetare, städerskor och sömmerskor blev förstasidesstoff genom fackliga aktioner som ibland gick över det lagligas gräns, ett bångstyrigt hot underifrån och en viktig drivkraft för de arbetsmarknadslagar som ännu finns.
Snabbt blev dock arbetare ointressanta, praktexempel var S-affischen i valet -85, den med en kostymklädd ung man i öppen bil som, med vattenskidor i baksätet och dalmatiner vid sin sida, ville ”ha ordning på ekonomin”. Med 90-talets arbetslöshet tystnade arbetsplatserna och högervågen sköljde bort de sista resterna av arbetarnärvaro. Många fattade inte ens att de var arbetare utan inbillade sig att de tillhörde ”medelklassen” bara för att de inte gick i blåställ.
Så upptäckte moderata reklambyråpolitiker att ordet var ledigt och förvandlade alla som hade lön till arbetare, börsmäklare som undersköterska. Men liksom det mesta som säljs som ”nytt” miste ”det nya arbetarpartiet” snabbt sin glans. Nu är a-ordet åter glömt.
Ingen flirtar med oss. Ingen vill vara som vi, knappt vi själva ens och en del som skulle föra vår talan passar på att leva grosshandlarliv om de får chansen. Men vi behöver alla vara del av ett sammanhang, något större än vi själva. Idag är det identiteter formade kring religion, idrott eller nation som erbjuds, klasslösa identiteter, ofarliga för den ekonomiska makten.
En gång gav vi oss själv denna känsla av att vara något mer än bara maskinslav och konsument, men i takt med att vi lämnat organisationerna åt experter har vi också tappat denna gemensamma identitet. Om vi kan få den tillbaka, identiteten, utrymmet och platsen i samhället? Ja, det beror nog på hur mycket plats vi tar oss i våra egna organisationer.
Medlem i IF Metall har arbetat på Volvo Torslandaverken sedan 1978 och varit fackligt aktiv sedan dess, idag som skyddsombud.
Skriver regelbundet i olika tidningar och är redaktör för den oberoende fabrikstidningen Kvasten. Även författare till boken Slutkört, om bilarna jobbet och klimatet.
”Löntagarmakt, demokratisk planering och jämlikhet. Det som nu behövs, akut och för framtiden, är varken nya eller märkvärdiga idéer.” Volvoarbetaren Lars Henriksson skriver om vägen framåt efter coronakrisen.
Volvo Cars har tillhört Geely i tio år och bilförsäljningen har slagit rekord på rekord. Det borde vara klang och jubel över jubileet.
Om vi inte åtminstone försöker använda fackets enda motmakt när grundläggande intressen hotas så kommer allt fler att ställa sig frågan varför de alls ska vara organiserade, skriver Volvoarbetaren och skribenten Lars Henriksson.
Om du skickar in en ansökan om a-kassa måste du på heder och samvete intyga att du verkligen är arbetslös. Precis som företag som söker krisstöd intygar att de är i en djup ekonomisk kris, skriver industriarbetaren Kennet Bergqvist.
Jag saknar fortfarande en tydlighet från LO:s styrelse om turordningsreglerna i las, skriver Jan-Olov Carlsson, IF Metallklubben på Volvo Lastvagnar Umeå.
Har verkligen företagsledningarna och bolagsstyrelserna rätt kompetens för att driva våra företag till framgång genom de föränderliga tiderna? Anders Olofsson på Caterpillar i Göteborg vill se fler samarbeten mellan parterna även efter krisen.
Människor är olika, och det är bra, har Volvoarbetaren Tommy Jeansson alltid tyckt. Ändå tvekade han att berätta varför han hela livet känt sig annorlunda.
Svensk fordonsindustri startar upp sin produktion i mindre skala. På Volvo powertrain i Köping har montörer som varit permitterade i fyra veckor börjat komma tillbaka till jobbet.
Bemanningsanställda rök först när Volvo stängde. När produktionen drar igång igen står de sist i kön för att få tillbaka jobben. Än så länge är Joel Gustafsson och Mikael Olsson utan arbete.
När fordonsjättar som Volvo Cars, Scania och AB Volvo stoppar produktionen berörs uppåt hundra tusen anställda runtom i landet.
Harald Gatu är en av DA:s mest erfarna reportrar. Men hur många avtalsrörelser har han egentligen bevakat? Och vilken var den mest dramatiska? Lyssna på DA:s poddspecial om avtalsrörelsen.
Facken inom industrin säger nej till första lönebudet för anställda inom industrin. De anser att opo:s förslag är ”oacceptabelt lågt”. Den första hemställan från opo, opartiska ordföranden, nådde fack och arbetsgivare igår. I den föreslogs ett så kallat ”avtalsvärde” på 4,5 procent över en avtalsperiod på 29 månader. Samtliga fackförbund inom industrin säger nej till […]
Den bräckliga världsekonomin har legat som en våt filt över årets avtalsrörelse. Men i förra veckan hände det något.
Medan vårdpersonal gör heroiska insatser för människors hälsa ser industriarbetare till att landet fortsätter att fungera samhällsekonomiskt, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.
Arbetsmarknaden har drabbats på olika sätt av pandemin. Det blir svårt att hitta en lönenivå som fungerar för alla, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.
De opartiska ordförandena föreslår ett 29 månader långt riksavtal för industrin. För att gå med på det kräver facken inom industrin en rad förbättringar.
På Skandinaviska byggelement går fabriken för högtryck, trots coronakris.
Risk att en redan krånglig avtalsrörelse blir nu ännu krångligare, tror Medlingsinstitutets Irene Wennemo.
21 oktober är det Skyddsombudens dag. DA frågade tre ombudsmän från tre fackförbund hur de tänker uppmärksamma dagen.
I över 15 år har Lotten Loberg varit den enda åklagaren i landet som arbetat heltid med arbetsmiljöbrott.
Nu när hon gått i pension tar ingen över hennes arbete på heltid.
Skyddsombudet Momodou Lamin Sanneh har 75 fackliga utbildningar i bagaget. Men han är fortfarande hungrig på kunskap.
”Jag upprepar allt ännu en gång i huvudet. Har vi missat något?” Regionala skyddsombudet Linda Forså skriver om när uppdraget att arbeta med vår säkerhet tog en ny vändning, och om att äntligen få fika i samma rum som andra människor.
Tre av tio skyddsombud har funderat på att avsäga sig sitt uppdrag på grund av svårigheter med att utföra det. Det visar en undersökning som Dagens Arbetsmiljö har gjort bland skyddsombud i industrin.
Fyra år efter att lagen skärptes – nu handlar mer än var tredje larm från skyddsombud om den psykosociala arbetsmiljön, visar en unik kartläggning från Dagens Arbetsmiljö.
Tredje året som skyddsombud ställs Jesper Johansson inför en oväntad fråga: Vad kan han göra för att hjälpa arbetskamraterna under en pågående pandemi?
Fredagens besked från Svenskt näringsliv och PTK ställer frågan: Kan regeringen driva igenom en ny arbetsrätt trots att LO har sagt nej till förslaget? skriver DA:s reporter Rasmus Lygner.
En enig LO-styrelse säger nej till las-förslaget. ”Det gav allt för mycket makt åt arbetsgivarna”, säger GS ordförande Per-Olof Sjöö.
Dra tillbaka utredningsförslaget och låt parterna förhandla igen efter avtalsrörelsen utan politiska hot, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.
Industriarbetare styr ju inte marknaden, dollarkursen eller virusspridningen, skriver Håkan Wågvi.
För två veckor sedan kraschade las-förhandlingarna – nu återupptas de. Tidigast på fredag ska fack och arbetsgivare lämna besked.
Helle Klein: ”Både fack och arbetsgivare har varit tydliga med att det inte är mer tid de behöver utan mindre av politiskt tvång.”
Utredningsförslaget kan inte tillåtas bli lag. I den kampen måste hela arbetarrörelsen ställa sig på rätt sida, skriver IF Metall-klubbens styrelse på AB Volvo i Umeå.
Risk att en redan krånglig avtalsrörelse blir nu ännu krångligare, tror Medlingsinstitutets Irene Wennemo.
Jag förstår inte riktigt vad det är du vill uppnå. Det är sant som du säger att den svenske arbetarens identitet är borta, men det är också en identitet som var resultatet av sin tid, en produkt av 50-tals drömmar. Det Sverige finns inte längre, och kommer förmodligen aldrig tillbaka. Arbetare var något man blev för det var vad som bjöds på orten. Nu dras vi med både en ostabil arbetsmarknad, giriga och opålitliga arbetsgivare som använder sin position som ett vapen, och en större värld som hela tiden hånar en med att det finns bättre där ute. Det blir ingen mer solidaritet så länge folk bara vill fly.
Det jag försöker säga är att vi behöver återupprätta någon slags gemensam stolthet och respekt för oss själva och att det hänger samman med om vi lyckas med att slåss för våra egna intressen. Och att vi då även behöver ta itu med att ta oss ton, plats och utrymme på alla nivåer i våra fackföreningar.