Vi kan ställa krav på det vi producerar
30 års facit visar att vi inte kan överlåta klimatkrisen till politiker, företagsledare och en anonym marknad, skriver Volvoarbetaren Lars Henriksson.
”Att vara arbetare är i dag att vara ingenting”
18 januari, 2016
Skrivet av Lars Henriksson
Gästkrönika ”Alex jobbar i underrättelsetjänsten medan Danny är slacker”. Så presenterade SVT nyligen huvudpersonerna i serien London Spy – och gör återigen arbetaren osynlig.
När filmen rullar syns den mystiske Alex aldrig jobba medan Danny långtifrån är någon arbetsundvikande slashas utan har ett lågbetalt lagerjobb som dessutom har betydelse för handlingen. Jag tror inte att detta var en slump, att vara arbetare är i dag att vara ingenting.
När jag var liten, alltså för mycket länge sedan, hände det att min far tog med mig på promenad längs kajen i Göteborg, bland söndagsstilla kranar, järnvägsvagnar och förtöjda skepp var det ingen tvekan om vilken verksamhet som normalt pågick: arbete. På vardagsmorgnar fraktade färjor arbetare från centrum till varven på Hisingssidan där det, för inte alls länge sedan, gick att se svetsbågeblänk och skärbrännarstjärnfall glittra över älvens kvällsmörker.
I dag syns vi inte, åtminstone inte för den som inte inser att servitriser, städare, bussförare, affärsbiträden och alla andra som håller igång staden är arbetare. Hamnen kan möjligen skönjas mot horisonten, varven har givit plats åt samma sorts vattennära bostäder som byggts åt ”den kreativa klassen” världen över och jag har genom åren inte så få gånger sett folk hissa upp ögonbrynen när jag talar om mitt jobb vid det löpande bandet: ”Finns sådant verkligen kvar?”
Att vara arbetare har sällan varit något att skryta med men det har ändå funnits tider när vi tagit utrymme i samhället. Till exempel under några år på 70-talet när gruvarbetare, skogsarbetare, städerskor och sömmerskor blev förstasidesstoff genom fackliga aktioner som ibland gick över det lagligas gräns, ett bångstyrigt hot underifrån och en viktig drivkraft för de arbetsmarknadslagar som ännu finns.
Snabbt blev dock arbetare ointressanta, praktexempel var S-affischen i valet -85, den med en kostymklädd ung man i öppen bil som, med vattenskidor i baksätet och dalmatiner vid sin sida, ville ”ha ordning på ekonomin”. Med 90-talets arbetslöshet tystnade arbetsplatserna och högervågen sköljde bort de sista resterna av arbetarnärvaro. Många fattade inte ens att de var arbetare utan inbillade sig att de tillhörde ”medelklassen” bara för att de inte gick i blåställ.
Så upptäckte moderata reklambyråpolitiker att ordet var ledigt och förvandlade alla som hade lön till arbetare, börsmäklare som undersköterska. Men liksom det mesta som säljs som ”nytt” miste ”det nya arbetarpartiet” snabbt sin glans. Nu är a-ordet åter glömt.
Ingen flirtar med oss. Ingen vill vara som vi, knappt vi själva ens och en del som skulle föra vår talan passar på att leva grosshandlarliv om de får chansen. Men vi behöver alla vara del av ett sammanhang, något större än vi själva. Idag är det identiteter formade kring religion, idrott eller nation som erbjuds, klasslösa identiteter, ofarliga för den ekonomiska makten.
En gång gav vi oss själv denna känsla av att vara något mer än bara maskinslav och konsument, men i takt med att vi lämnat organisationerna åt experter har vi också tappat denna gemensamma identitet. Om vi kan få den tillbaka, identiteten, utrymmet och platsen i samhället? Ja, det beror nog på hur mycket plats vi tar oss i våra egna organisationer.
Lars Henriksson
Medlem i IF Metall har arbetat på Volvo Torslandaverken sedan 1978 och varit fackligt aktiv sedan dess, idag som skyddsombud.
Skriver regelbundet i olika tidningar och är redaktör för den oberoende fabrikstidningen Kvasten. Även författare till boken Slutkört, om bilarna jobbet och klimatet.
Jag förstår inte riktigt vad det är du vill uppnå. Det är sant som du säger att den svenske arbetarens identitet är borta, men det är också en identitet som var resultatet av sin tid, en produkt av 50-tals drömmar. Det Sverige finns inte längre, och kommer förmodligen aldrig tillbaka. Arbetare var något man blev för det var vad som bjöds på orten. Nu dras vi med både en ostabil arbetsmarknad, giriga och opålitliga arbetsgivare som använder sin position som ett vapen, och en större värld som hela tiden hånar en med att det finns bättre där ute. Det blir ingen mer solidaritet så länge folk bara vill fly.
Det jag försöker säga är att vi behöver återupprätta någon slags gemensam stolthet och respekt för oss själva och att det hänger samman med om vi lyckas med att slåss för våra egna intressen. Och att vi då även behöver ta itu med att ta oss ton, plats och utrymme på alla nivåer i våra fackföreningar.