Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

”Att vara arbetare är i dag att vara ingenting”

18 januari, 2016

Skrivet av

Lars Henriksson

Gästkrönika ”Alex jobbar i underrättelsetjänsten medan Danny är slacker”. Så presenterade SVT nyligen huvudpersonerna i serien London Spy – och gör återigen arbetaren osynlig.

När filmen rullar syns den mystiske Alex aldrig jobba medan Danny långtifrån är någon arbetsundvikande slashas utan har ett lågbetalt lagerjobb som dessutom har betydelse för handlingen. Jag tror inte att detta var en slump, att vara arbetare är i dag att vara ingenting.

När jag var liten, alltså för mycket länge sedan, hände det att min far tog med mig på promenad längs kajen i Göteborg, bland söndagsstilla kranar, järnvägsvagnar och förtöjda skepp var det ingen tvekan om vilken verksamhet som normalt pågick: arbete. På vardagsmorgnar fraktade färjor arbetare från centrum till varven på Hisingssidan där det, för inte alls länge sedan, gick att se svetsbågeblänk och skärbrännarstjärnfall glittra över älvens kvällsmörker.

I dag syns vi inte, åtminstone inte för den som inte inser att servitriser, städare, bussförare, affärsbiträden och alla andra som håller igång staden är arbetare. Hamnen kan möjligen skönjas mot horisonten, varven har givit plats åt samma sorts vattennära bostäder som byggts åt ”den kreativa klassen” världen över och jag har genom åren inte så få gånger sett folk hissa upp ögonbrynen när jag talar om mitt jobb vid det löpande bandet: ”Finns sådant verkligen kvar?”

Att vara arbetare har sällan varit något att skryta med men det har ändå funnits tider när vi tagit utrymme i samhället. Till exempel under några år på 70-talet när gruvarbetare, skogsarbetare, städerskor och sömmerskor blev förstasidesstoff genom fackliga aktioner som ibland gick över det lagligas gräns, ett bångstyrigt hot underifrån och en viktig drivkraft för de arbetsmarknadslagar som ännu finns.

Snabbt blev dock arbetare ointressanta, praktexempel var S-affischen i valet -85, den med en kostymklädd ung man i öppen bil som, med vattenskidor i baksätet och dalmatiner vid sin sida, ville ”ha ordning på ekonomin”. Med 90-talets arbetslöshet tystnade arbetsplatserna och högervågen sköljde bort de sista resterna av arbetarnärvaro. Många fattade inte ens att de var arbetare utan inbillade sig att de tillhörde ”medelklassen” bara för att de inte gick i blåställ.

Så upptäckte moderata reklambyråpolitiker att ordet var ledigt och förvandlade alla som hade lön till arbetare, börsmäklare som undersköterska. Men liksom det mesta som säljs som ”nytt” miste ”det nya arbetarpartiet” snabbt sin glans. Nu är a-ordet åter glömt.

Ingen flirtar med oss. Ingen vill vara som vi, knappt vi själva ens och en del som skulle föra vår talan passar på att leva grosshandlarliv om de får chansen. Men vi behöver alla vara del av ett sammanhang, något större än vi själva. Idag är det identiteter formade kring religion, idrott eller nation som erbjuds, klasslösa identiteter, ofarliga för den ekonomiska makten.

En gång gav vi oss själv denna känsla av att vara något mer än bara maskinslav och konsument, men i takt med att vi lämnat organisationerna åt experter har vi också tappat denna gemensamma identitet. Om vi kan få den tillbaka, identiteten, utrymmet och platsen i samhället? Ja, det beror nog på hur mycket plats vi tar oss i våra egna organisationer.

Lars Henriksson

Medlem i IF Metall har arbetat på Volvo Torslandaverken sedan 1978 och varit fackligt aktiv sedan dess, idag som skyddsombud.

Skriver regelbundet i olika tidningar och är redaktör för den oberoende fabrikstidningen Kvasten. Även författare till boken Slutkört, om bilarna jobbet och klimatet.

2 kommentarer till “Att vara arbetare är i dag att vara ingenting

  • Jag förstår inte riktigt vad det är du vill uppnå. Det är sant som du säger att den svenske arbetarens identitet är borta, men det är också en identitet som var resultatet av sin tid, en produkt av 50-tals drömmar. Det Sverige finns inte längre, och kommer förmodligen aldrig tillbaka. Arbetare var något man blev för det var vad som bjöds på orten. Nu dras vi med både en ostabil arbetsmarknad, giriga och opålitliga arbetsgivare som använder sin position som ett vapen, och en större värld som hela tiden hånar en med att det finns bättre där ute. Det blir ingen mer solidaritet så länge folk bara vill fly.

  • Det jag försöker säga är att vi behöver återupprätta någon slags gemensam stolthet och respekt för oss själva och att det hänger samman med om vi lyckas med att slåss för våra egna intressen. Och att vi då även behöver ta itu med att ta oss ton, plats och utrymme på alla nivåer i våra fackföreningar.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

”Det är bara att börja röjningsarbetet”

”Det är bara att börja röjningsarbetet”

”Löntagarmakt, demokratisk planering och jämlikhet. Det som nu behövs, akut och för framtiden, är varken nya eller märkvärdiga idéer.” Volvoarbetaren Lars Henriksson skriver om vägen framåt efter coronakrisen.

Glenn Bergström: Jag känner mig hedrad

Glenn Bergström: Jag känner mig hedrad

Arbetarna på Volvo Cars i Göteborg har fått en ny lunchplats i solen. Vad den heter? Glenntan förstås.

”Stått över löneökning? – kräv en del av företaget”

”Stått över löneökning? – kräv en del av företaget”

Centrum för personalägande: Det är ett sätt för er som avstått löneökningar under pandemin att få ta del av framtida framgångar.”

10 rekordår med Kina – men finns en plan B?

10 rekordår med Kina – men finns en plan B?

Volvo Cars har tillhört Geely i tio år och bilförsäljningen har slagit rekord på rekord. Det borde vara klang och jubel över jubileet.

”Facklig självmordsstategi att förhandla las under fredsplikt”

”Facklig självmordsstategi att förhandla las under fredsplikt”

Om vi inte åtminstone försöker använda fackets enda motmakt när grundläggande intressen hotas så kommer allt fler att ställa sig frågan varför de alls ska vara organiserade, skriver Volvoarbetaren och skribenten Lars Henriksson.

”Hur var det med hedern och samvetet när krisstödet söktes”

”Hur var det med hedern och samvetet när krisstödet söktes”

Om du skickar in en ansökan om a-kassa måste du på heder och samvete intyga att du verkligen är arbetslös. Precis som företag som söker krisstöd intygar att de är i en djup ekonomisk kris, skriver industriarbetaren Kennet Bergqvist.

”Bra Karl-Petter, men ta ett steg till”

”Bra Karl-Petter, men ta ett steg till”

Jag saknar fortfarande en tydlighet från LO:s styrelse om turordningsreglerna i las, skriver Jan-Olov Carlsson, IF Metallklubben på Volvo Lastvagnar Umeå.

”Följ med oss på kompetensutveckling”

”Följ med oss på kompetensutveckling”

Har verkligen företagsledningarna och bolagsstyrelserna rätt kompetens för att driva våra företag till framgång genom de föränderliga tiderna? Anders Olofsson på Caterpillar i Göteborg vill se fler samarbeten mellan parterna även efter krisen.

Ångesten tog över Tommys liv

Ångesten tog över Tommys liv

Människor är olika, och det är bra, har Volvoarbetaren Tommy Jeansson alltid tyckt. Ändå tvekade han att berätta varför han hela livet känt sig annorlunda.

Smittskydd i fokus när Volvo drar igång igen

Smittskydd i fokus när Volvo drar igång igen

Svensk fordonsindustri startar upp sin produktion i mindre skala. På Volvo powertrain i Köping har montörer som varit permitterade i fyra veckor börjat komma tillbaka till jobbet.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Samhall­anställda känner sig svikna av facket

År efter år betalar medlemmarna in pengar till facket. Men när jobbet gör dem sjuka finns ingen där. Samhalls vittnen berättar hur fackförbunden slutat agera i arbetsmiljöfrågor.

”Jag är så arg på att facket inte agerar”

Magnus hade det så stressigt på jobbet att han inte orkade längre. Då blev sambon Catharina svårt sjuk i Covid. Nu kämpar de för att komma vidare.

De utsatta på Samhall behöver fackets stöd

Anställda på Samhall vittnar om att fackförbunden gör för lite för att hjälpa dem. Som en röd tråd i berättelserna från Samhallgolvet kommer facket in, fackets svek, skriver DA:s Elinor Torp.

Marie Nilsson, IF Metall: Vi slänger inte ut någon

Vi måste ta till oss av kritiken, säger IF Metalls ordförande Marie Nilsson om den besvikelse på facket som anställda på Samhall gett uttryck för.

Skapa ett Samhallfack

Alltför många Samhallarbetare far illa. Det är en politisk skandal men också en facklig, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.