Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Med gråten i halsen till jobbet

15 april, 2016

Skrivet av Daniel Mathisen

Daniel Mathisen är frilansjournalist och skribent, bland annat som ledarkrönikör på Dagens Arena.
Daniel Mathisen är frilansjournalist och skribent, bland annat som ledarkrönikör på Dagens Arena.

Krönika Blickarna är fästa vid mobilskärmarna, någon bläddrar i en tidning, när bussen rullar genom morgontrafiken. Enligt statistiken lider var femte av mina medpassagerare av någon form av ångest eller depression.

I väskan har jag ”Det finns ingenstans att fly”, serietecknaren Ester Erikssons debutroman om att leva med en skör och trasig själ. In och ut på psykakuten, självmordsförsök och en tillvaro som fullständigt domineras av rädsla.

Genom inträngande och finurligt ritade bubblor öppnar hon dörren på glänt till en landsomfattande epidemi— att må dåligt.

Något har hänt de senaste tio åren. Var fjärde svensk upplever stress och psykiska påfrestningar av sitt arbete. Faktum är att Sverige är det land i västvärlden där andelen unga med psykisk ohälsa ökar som snabbast.

Jag bläddrar i Erikssons album och tänker på alla de som biter ihop och går till jobbet fast oviljan tränger ur genom varje por. Hur ett effektiviserat och pressat arbetsliv knuffar en hel generation allt närmre bristningsgränsen.

Och hur var och en av oss i slutändan tänker att det är oss det är fel på. Eller med Ester Erikssons frågande mening ur boken:

”Varför kan jag inte klara det som alla andra verkar klara?”

Fast är det verkligen rimligt att peka ut den som mår dåligt som skyldig när stress och ångest präglar ett helt samhälle?

Nej, det går inte ihop. För det kan inte vara en slump att den psykiska ohälsan skenar i väg samtidigt som klassklyftorna ökar och arbetslivets trygghet urholkas.

Kombinationen hårt samhälle och mjuka människor är lika delar förutsägbar som destruktiv. Den generation som vuxit upp med en arbetsmarknad där skakiga anställningar blivit norm mår också allra sämst.

När Ester Erikssons självbiografiska karaktär skakar av gråt och kryper ihop i fosterställning känns livets krav oöverstigliga. Hon har, modigt nog, publicerat läkarjournaler och anteckningar från sin omtumlande färd genom svensk vård och psykiatri. Läsningen väcker tankar.

Vad har vi för arbetsliv egentligen, vad kräver vi av varandra? Arbetslivets organisering och villkor är direkt avgörande för hur vi mår. Det håller inte att peka ut den enskildes ohälsa som en avvikelse, något tråkigt men oundvikligt. Visst är varje människas situation unik och psykisk ohälsa något som saknar en snabblösning. Samtidigt vet vi vad som fungerar, vad som får människor att må och prestera bättre.

Ester Erikssons darrigt tecknade linjer finns med mig när jag läser om förhandlingarna under årets avtalsrörelse mellan fackförbund och arbetsgivare. Det är lätt att få intrycket att det handlar om procentsatser och ekonomi, när det i själva verket är människor som står på spel. En trygg arbetsmiljö och vettiga villkor är en bra början. Och är det verkligen så mycket begärt om vi slipper gå till jobbet med gråten i halsen?

En kommentar till “Med gråten i halsen till jobbet

  • Om du undrar vart det här leder, kolla på Japan – ett samhälle där kombinationen av enorm arbetspress och social press att arbeta ihjäl sig för synens skull har lett till skenande självmordsstatistik. Det är dit arbetsgivarna vill föra oss, ett samhälle där arbetarna hellre dör än kräver sin rätt.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

Kanske kan våra inre känslostormar peka oss i en ny riktning, skriver Daniel Mathisen.

Ska vi erövra framtiden igen?

Ska vi erövra framtiden igen?

Daniel Mathisen läser Ulf Lundells Vardagar och känner sorgen blandas med hopp.

Vilka krav ska man ställa på den som inte orkar leva?

Vilka krav ska man ställa på den som inte orkar leva?

”Vi tog inte ansvar för Aref eller Ali, utan de dog, Morgan Johansson”, skriver Elisabet Rundqvist.

De visste hur man landar i sig själv

De visste hur man landar i sig själv

Vi kämpar med vår mindfullnes i nedlagda industrilokaler. Männen som en gång jobbade där visste bättre än så, skriver Håkan Wågvi, arbetsterapeut och tidigare industriarbetare.

Ensamheten är inte jämlik 

Coronakrisen fungerar som ett förstoringsglas över känslor vi redan bär på. Ensamhet är inget naturtillstånd – vi kan organisera ett samhälle som inte splittrar oss, skriver Daniel Mathisen.

Skäms inte för att själen är trasig

Skäms inte för att själen är trasig

På arbetet måste vi kunna tala lika öppet om den psykiska ohälsan som att kroppen värker, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Jag hyllar dem som faktiskt härdar ut”

”Jag hyllar dem som faktiskt härdar ut”

I betraktarens öga ter sig konstnärsmyten romantisk. För de som balansera­r på dess tunna egg är den allt annat än just det, skriver Carl Linnaeus.

När löpbandet blir vår nya skärseld

Det finns något djupt sorgligt i att vi ställer allt större krav på oss själva samtidigt som förväntningarna på samhället omkring oss sjunker, skriver Daniel Mathisen.

Under den digitala snuttefilten

”Det som har potentialen att knyta samman människor ökar i själva verket avstånden”, skriver frilansskribenten Daniel Mathisen efter att ha läst om vilken makt tekniken har över vår gemenskap.

”Jobbet ska inte ge dig hjärtklappning”

”Om så många mår så dåligt, är det verkligen människorna eller samhället – och arbetsmarknaden – det är fel på?”, skriver Daniel Mathisen.