Eva Burman: Systemet hänger inte med
”Arbetslivet blir tuffare – men varken pension eller trygghetsförsäkringar hänger med”
Vilket är mitt skäl att skämmas?
Publicerad 2017-02-02, 13:49 Uppdaterad 2020-09-07, 12:04
Ledarkrönika”Kan någon snäll person förklara, vad är bidragsberoende i detta? Att jag haft otur? Att försäkringarna – som jag själv varit med och betalat, tvingats utlösas? Ska jag skämmas?”, skriver Jeanette Herulf angående att sjuka och arbetslösa misstänkliggörs.
Om skribenten
Jeanette Herulf är mångårig DA-medarbetare som efter en längre sjukskrivning nu är tillbaka på redaktionen på deltid. Hon medverkar med ledarkrönikor varannan vecka.
”Det finns olika sätt att se på samhället. Kanske blir det annorlunda när man är långtidssjukskriven och en del av det så kallade ‘utanförskapet’. Detta, och annat som ligger mig nära, står nu i fokus för mitt skrivande.”
/Jeanette Herulf
Jag vänder mig bort numera. Vill inte se politiska ledare lägga huvudet på sned och tala om utanförskapet, det tragiska i att hamna i bidragsberoende, inte kunna försörja sig själv.
Själv är jag tydligen självskriven till gruppen. Långtidssjuk sen snart tre år tillbaka, jobbar numera 25 procent. Eftersom jag bor och lever i Sverige ingår jag i den allmänna sjukförsäkringen. Vi som är anställda/har varit anställda tidigare bidrar själva till den allmänna sjukförsäkringen genom sjukavgiften, som är en del av arbetsgivaravgiften. Jag har dessutom haft skötsamma arbetsgivare som betalat in pengar till en avtalspension. I den ingår det en sjukförsäkring (ett utfyllnadsbelopp som drygar ut ersättningen från Försäkringskassan).
Kan någon snäll person förklara, vad är bidragsberoende i detta? Att jag haft otur? Att försäkringarna – som jag själv varit med och betalat, tvingats utlösas? Ska jag skämmas?
Något skäl borde jag ha. Jag lever ju inte upp till Arbetslinjen. Jag straffas ju redan för att jag inte arbetar. Jag får bara göra jobbavdrag på skatten för inkomster jag lönearbetat mig till – inte pengarna jag får från Försäkringskassan eller från företaget som står för min avtalspension.
Attityden att lägga huvudet på sned, ett slags spelad humanism, blir allt mer provocerande. Granskningen i Dagens Arbetes nu aktuella nummer, Arbetslösa jagas – storfuskare går fria, visar på allt fler möjligheter att kontrollera, stänga av, straffa människor med infrysta ersättningsdagar. Det handlar om belopp som har stor betydelse för människor som kanske lever på 8000 kronor i månaden.
Dessa människor deltar i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd och får sin ersättning från Arbetsförmedlingen. Långtidsarbetslösa, ibland med ett funktionshinder, ibland sjuka på ett eller flera sätt. Människor som – ve och fasa – inte kan försörja sig själva.
Bidragsberoende, helt enkelt.
Fotnot: Dagens Arbetes granskning visar också att kontrollmöjligheterna av enskilda ökat sen 2005–2007. Möjligheterna att kontrollera företagen som tjänar pengar på systemet genom att få betalt för tjänster de aldrig utfört (till exempel genom att strunta i att betala in avtalspension för en man som jobbat länge med lönebidrag) är däremot små. Jag håller med tidigare skribenter: bidragsbrottslagen måste ändras – det finns inget skäl till att den bara ska gälla enskilda.
Jag håller med o är i en snarlik situation. Det är ekonomin, försäkringskassan, arbetsförmedlingen som tär sönder människor som har det som Jeanette o jag. Människor är t.o.m tvungna att dra sina egna tänder med polygrip o utan bedövning för de har inte råd att gå till tandläkare. Det enda vi vill är att kunna gå till doktor o tandläkare, kunna betala sina mediciner, köpa nya glasögon när det behövs, tak över huvudet, mat i magen o kläder på kroppen. ÄR DET SÅ MYCKET BEGÄRT?????
Hej Jeanette
Jag håller med dig till 100 procent, det får faktiskt vara slut på att jaga människor som är sjuka, vi har faktiskt fullt upp med att komma tillbaka. Därför är det oroväckande att försäkringskassan återigen skärper sin tillämpning av sjukersättningen. Det kommer oroväckande rapporter om att dubbelt så många har nekats sjukersättning under det senaste året jämfört med året innan. De sista femton åren har präglats av att misstänkliggöra de sjuka.
Så i nästa nummer av DA Nr 2 skriver jag om detta i min krönika.
Alliansregeringen förstärkte detta med sin råa politik med rehab kedjor och utförsäkringar, människor for illa genom att de tvingades ut på arbetsmarknaden, med olika svåra diagnoser som cancer, hjärtinfarkter, ryggont, för det var arbetslinjen som var den förhärskande, inte att folk skulle bli friska.
Det får faktiskt vara slut på klappjakten, här kan regeringen vara betydligt klarare och vissa på en solidarisk politik som inte misstänkliggör de sjuka.
Den värdeminskning som inträder när en människa blir sjuk/skadad är en fullständigt absurd företeelse och det tillsammans med det som sker när du har skador som du anser beror på ditt jobb. Det ska finnas ett antal utredningar som visar vad som orsakat dina skador samt dess uppkomst ytterligare så ska det utredas hur dessa skador inverkar på din arbetsförmåga. Jag gick hem från arbetet Okt -02 och fick sköta rehabiliteringen själv, så jag har ingen rehabiliteringsutredning eller rehabiliteringsplan som lagen föreskriver, ingen arbetsträning gjord. När jag skulle återvända -05 så lät arbetsgivaren meddela att någon anpassning eller investering i hjälpmedel skulle inte göras, omfördelning av arbetsuppgifter skulle heller inte göras utan det skulle krävas samma arbetsinsats av mig som av övriga anställda. Dessutom så blev jag uppsagd 19 April -04 11 dagar efter min första axeloperation, den drogs inte tillbaka förrän Dec samma år. Den 30 Sept -04 lät den behandlande läkaren meddela handläggaren på Fk att han och behandlande sjukgymnast var överens om att det var arbetsträning som gällde för att se vad axlarna och de outredda skadorna i nacke och rygg skulle säga om det, den utredning av den psykosociala arbetsmiljön som läkaren föreslog 20/12 -02 hade ju tillsammans med de fysiska skadorna förnekats av arbetsgivaren på mötet 28/2 -03. Och sen har jag aldrig fått gehör för min psykosociala problematik. Den 9 Nov hölls ett möte på Fk då handläggaren bedömde det fanns ett gemensamt behov av att genomgå handlingar i ärendet, på detta mötet deltog arbetsgivaren, rehab – ansvariga, en företagssköterska som jag aldrig träffat och min handläggare, jag, behandlande läkare, sjukgymnast eller IF Metall var inte inbjudna. Jag kan lugnt påstå att den rehabilitering och anpassning samt den utredning av mina arbetsskador som ska göras har ALDRIG blivit gjorda plus att jag har en dom nr 90/06 från AD som talar om att här har det inte utretts huruvida jag kan återgå i arbete och därigenom så har inte lagen om rehabilitering och anpassning följts. Det gjorde den ändå inte så den 17 Maj 2007 var jag tvungen att säga upp mig trots världens bästa arbetsmiljölagstiftning och en dom från AD som det före detta regionala skyddsombudet på IF Metall säger har hjälpt så enormt många under de 10 år som han arbetat som ombudsman på fastighetsanställda. Och min fråga är när ska den dom jag var med om att få hjälpa mig? Eftersom jag återigen ska upp i förvaltningsrätten för att få min rätt till arbetsskada för skadorna i rygg, nacke och psykosocial problematik och sitter själv och skriver ihop det yttrandet till försäkringskassan som begärts, men denna gång så har jag begärt muntlig förhandling och jag har all tid i världen att beskriva för dem hur jag arbetat under de tio år som jag svetsat produkterna åt företaget!
Det som nu sker med den nya regeringen är att försäkringskassan stoppar utbetalningen av sjukpenning systematiskt istället. Nu får alla sjuka lida ännu mer, med eller utan stupstock så blir det inte bättre för sjuka och skadade människor.
Vem i hela världen kan man lita på?