Eva Burman: Systemet hänger inte med
”Arbetslivet blir tuffare – men varken pension eller trygghetsförsäkringar hänger med”
Än lever industriavtalet
Publicerad 2017-04-06, 09:32 Uppdaterad 2020-08-25, 14:07
Märket satt. Arbetsfred i tre år fick kosta arbetsgivarna högre löneökningar än de tänkt sig och en låglönesatsning.
Industrins parter har slutit avtal. Märket är nu satt och det blev ett treårigt avtal med ett värde på 6,5 procent varav 0,5 procent är avsättning till deltidspension.
På Pappers område blev det ett avtal om löneökningar på 5,9 procent på tre år men med ett nytt delpensionskonto. Avsättningen till detta konto bli 0,2 procent per år.
Och det gäller alla.
Mycket stod i år på spel inte minst frågan om Industriavtalets normerande roll på arbetsmarknaden. Krypskyttet mot Industriavtalet har pågått länge från både andra fackförbund liksom från arbetsgivare i framförallt kommun och landsting som driver sifferlösa avtal.
Att parterna inom industrin lyckades enas om ett långsiktigt och väl balanserat avtal är en seger för alla.
Arbetsgivarna fick arbetsfred på tre år vilket är mycket värt i dessa oroliga tider. Från att ha krävt att löneökningstakten kraftigt skulle växlas ned har de nu accepterat löneökningar på 2 procent under tre år. De fick dessutom ge sig på två avgörande punkter – arbetstidsfrågan och låglönesatsningen.
Det blir nu en låglönesatsning enligt den modell som LO-förbunden enats om. Det gynnar kvinnorna som alltför ofta har de lågt betalda jobben inom industrin.
På jämställdhetens område finns dock betydligt mer att göra. Parterna tillsatte en arbetsgrupp förra avtalsrörelsen och vi väntar med spänning på vad den ska föreslå.
LO-facken i industrin har drivit frågan om en låglönesatsning hårt och tjänstemännen har backat upp i solidaritetens namn. Arbetsgivarsidans Anders Weihe har tidigare hotat att säga upp industriavtalet om facken driver låglönesatsningen. Att han nu gått med på den är trots allt historiskt. Striden var hård in i det sista. Facken kan känna sig nöjda av att ha fått igenom låglönesatsningen utan att ge med sig på andra frågor.
Årets avtalsförhandlingar har ytterst handlat om att ”rädda industriavtalet”. Därför har avtalet blivit ett ”rent avtal” – enbart ett löne- och pensionsavtal. Striden om tiden lär fortgå framöver.
Facken inom industrin har visat att den fackliga solidariteten mellan tjänstemän och arbetare lönar sig. Dessutom har man räddat hem en lönebildningsmodell som faktiskt gett löntagare på hela arbetsmarknaden reallöneökningar i två decennier.
Parterna har nu satt märket och visat att industriavtalet vill bli äldre än 20 år.
En fråga: existerar något ”industriavtal”, är inte det bara en överenskommelse/praxis att inte skriva på avtal från förbundens sida innan alla är klara (bortsett Pappers)?
Eller menar Helle att industriavtalet är ett avtal alla, inkl arbetsgivaren, måste skriva under om det ska bli något avtal och att det är tvingande för alla berörda?
Vad gäller avtalet i sig så råder delade meningar om innehållet eftersom regeringens skattepolitik förmodligen kommer att innebära att reallönerna inte bibehålls, för visst var det väl just det som är det fackliga löftet (att inte skriva på ngt sämre avtal än det förra, och här bör prisbilden i landet inkluderas).