Kampen går vidare men nu tackar jag för mig
Helle Klein: Under tio år har jag haft äran att leda er tidning. Stort tack för förtroendet!
Ska vi nöja oss med att dela eländet?
20 juli, 2017
Skrivet av Jeanette Herulf
KrönikaJag lutar mig fram. Kan det vara sant? Framrutan har ingen spricka. Bilen blänker ren. Chauffören bär en sober svart pullover med vit skjorta. Han ser vänligt på mig och frågar om jag vill sitta bak eller fram. Är det en dröm?
Om skribenten
Jeanette Herulf är mångårig DA-medarbetare som efter en längre sjukskrivning nu är tillbaka på redaktionen på deltid. Hon medverkar med ledarkrönikor varannan vecka.
”Det finns olika sätt att se på samhället. Kanske blir det annorlunda när man är långtidssjukskriven och en del av det så kallade ‘utanförskapet’. Detta, och annat som ligger mig nära, står nu i fokus för mitt skrivande.”
/Jeanette Herulf
En önskedröm efter gårdagens två timmars väntan på en sjuktaxi i snålregnet utanför rehabanläggningen. En himmelsk önskan efter alla färder med livsfarliga filbyten och ovänliga, trötta, nonchalanta förare?
Nej, jag sitter i en ”vanlig” taxi och betalar själv. Jag känner mig som en prinsessa. Taxin kör lugnt. Det finns gott om plats för mina trötta ben. Jag sjunker ned i den mjuka skinnklädseln, blundar, njuter. Sitter du bra, frågar föraren med ett vänligt leende i backspegeln.
Tänk att få känna sig så nöjd, omhändertagen på ingen annans bekostnad. Det vet jag förstås inte, men chauffören jobbar åt ett åkeri som inte kör sjuktaxi och färdtjänst åt landstinget. De fick inget avtal för att de var för dyra för landstinget. Nej, som sjukskriven och funktionshindrad gäller ingen dylik lyx. De företag som kör våra landstingssubventionerade resor ska vara billiga. Då får vi nöja oss med slitna bilar, utnyttjade chaufförer utan kollektivavtal som ibland tvingas jobba 12 timmar om dagen för att få ihop en timlön på 50 kronor.
Det kan låta cyniskt att jag som har förmånen att bli sjuk i ett land som Sverige gnäller över en fantastisk möjlighet (samhällsbetald sjuktaxi till en låg självrisk) som knappast finns i andra länder. Men varför ska vi sjuka hamna mittemellan? Ska vi nöja oss med att dela eländet? Vi som kämpar med rörelsehinder och de som kör oss, människor som ofta är underbetalda och utsugna i största allmänhet?
Tänk om vi funktionshindrade och sjuka fick de där minuterna av omvårdad, service? Tänk om vi för en gångs skull fick slippa det dåliga samvetet? Varför ska vi knapra på dem som har det sämre?
Jag längtar efter en dag då både förare och sjuktaxi-passagerare är nöjda. Då vi kan stötta varandra, då föraren har en hyfsad lön och är stolt över sitt jobb.
