I Kata Dalströms liv hittar jag min dröm

Ledarkrönika Jeanette Herulf läser en bok om Kata Dalström och längtar efter tron på solidaritet och jämlikhet.

I dessa tider är det lätt att bli vilsen. I varje fall om man som jag har allmänna socialistiska ideal och drömmer om ett bättre samhälle. Det är kompromisser och pragmatism för hela slanten. Det enda målet i sikte är att tjäna mer pengar, bli en omtalad person. Men drömmarna då? Finns det inga visioner längre?

Då är det en befrielse att läsa en nyutkommen biografi om Kata Dalström, Agitatorn som gick sin egen väg (Historiska media 2017) skriven av Gunnela Björk.

På något sätt hade Kata Dalström figurerat i mitt liv, men nu vet jag betydligt mer om henne och hennes tid i början av 1900-talet.
Och i dag är hon mer aktuell än någonsin. Hon var den där som vågar säga ifrån, inte följa strömmen, ha en egen definition på vad som är en människa och vad en människa behöver.

Hon föddes in i ett borgerligt medelklasshem på gården Emtöholm på gränsen mellan Småland och Östergötland, 1858. I tonåren blev hon övertygad socialist, helt emot vad hennes samhällsklass förespråkade. Men hon visste vad hon ville: större jämlikhet mellan människor, minskad fattigdom.

Däremot ville hon inte sälla sig till borgarklassens ”kvinnoorganisationer” som kämpade för kvinnlig rösträtt. På den tiden, i början av seklet, fanns rösträtt till riksdagen endast för män med en viss status och inkomst. Kvinnlig rösträtt är att bara gå halva vägen, tyckte Kata och ställde sig i stället utanför socialdemokratiska kvinnoklubbar. De ville bredda rösträtten – till fler män, men inte ge kvinnorna rösträtt först. Fel taktik, ansåg de.

Men det tyckte inte Kata

Många människor upptäckte att Kata var en duktig talare och agitator. Hon fick uppdrag i olika föreningar och organisationer. Det var de som byggde upp den svenska arbetarrörelsen, efter tyska och italienska förebilder.

Läran om socialism och alla människors lika värde kom följaktligen också söderifrån, främst från olika tänkare och filosofer i Italien, Storbritannien och Tyskland (Karl Marx). Kata var med och spred idéerna till norra Sverige, där hon bildade arbetarklassföreningar och kvinnoföreningar i små svenska orter. Hon älskade norra Sverige med sina höga berg, svindlande utsikter och djupa skogar.

Det var många som såg hennes utstrålning och talarförmåga. Hon hade stora, mörka, glänsande ögon, var liten och satt och använde envisa tydliga gester med händerna när hon talade. Det var bara ett problem. Hon vägrade att följa ledarna i en viktig fråga: rösträtten.

Kata och hennes gelikar förde en rejäl kamp för att visa att rösträtt bara för vissa män inte är en allmän rösträtt. Hon kom i konflikt med flera betydelsefulla herrar inom den växande arbetarrörelsen: Hjalmar Branting, August Palm och kommande LO-ordföranden Herman Lindqvist.

Men Kata gav sig inte. På hennes resor runt om i Sverige fortsatte hon att agitera för allmän rösträtt för alla, oavsett kön och position i samhället. Och människor från arbetarklassen fortsatte att komma på hennes ”föreställningar”, bildade nya föreningar och lyssnade till hennes brandtal.

Rösträtten var dock inte allt som intresserade Kata. Hon vägrade också följa dåtidens regler för hur män och kvinnor skulle umgås. Själv var hon gift flera gånger och hade sju barn. Detta naturligtvis, vilket hon själv insåg, tack vare hennes ekonomiska välstånd som gjorde det möjligt att lämna över barnen till en barnflicka när plikten kallade.

Om vi återgår till början av artikeln. Jag avundas Kata och människorna runt omkring henne för deras kompromisslöshet och egna val. För Kata var socialism mycket mer än ekonomisk rättvisa. Hon hade en vision om människorna också, och om vår framtid. Hon trodde på ett samhälle ”befriat från privatkapitalismens förbannelse”. Ett samhälle befriat från klasskillnader. Ett samhälle som blir hemvist för goda, kloka och utvecklade människor vars hela livsåskådning genomsyras av tanken om solidaritet.

Åh, vad skönt det låter i mina öron!