Industriarbetarnas tidning

Ledarsidan i Dagens Arbete bildar opinion utifrån arbetarrörelsens värderingar.

I Kata Dalströms liv hittar jag min dröm

19 januari, 2018

Skrivet av Jeanette Herulf

Foto: David Lundmark.

Ledarkrönika Jeanette Herulf läser en bok om Kata Dalström och längtar efter tron på solidaritet och jämlikhet.

Om skribenten

Jeanette Herulf är mångårig DA-medarbetare som efter en längre sjukskrivning nu är tillbaka på redaktionen på deltid. Hon medverkar med ledarkrönikor varannan vecka.

”Det finns olika sätt att se på samhället. Kanske blir det annorlunda när man är långtidssjukskriven och en del av det så kallade ‘utanförskapet’. Detta, och annat som ligger mig nära, står nu i fokus för mitt skrivande.”/Jeanette Herulf.

I dessa tider är det lätt att bli vilsen. I varje fall om man som jag har allmänna socialistiska ideal och drömmer om ett bättre samhälle. Det är kompromisser och pragmatism för hela slanten. Det enda målet i sikte är att tjäna mer pengar, bli en omtalad person. Men drömmarna då? Finns det inga visioner längre?

Då är det en befrielse att läsa en nyutkommen biografi om Kata Dalström, Agitatorn som gick sin egen väg (Historiska media 2017) skriven av Gunnela Björk.

På något sätt hade Kata Dalström figurerat i mitt liv, men nu vet jag betydligt mer om henne och hennes tid i början av 1900-talet.
Och i dag är hon mer aktuell än någonsin. Hon var den där som vågar säga ifrån, inte följa strömmen, ha en egen definition på vad som är en människa och vad en människa behöver.

Hon föddes in i ett borgerligt medelklasshem på gården Emtöholm på gränsen mellan Småland och Östergötland, 1858. I tonåren blev hon övertygad socialist, helt emot vad hennes samhällsklass förespråkade. Men hon visste vad hon ville: större jämlikhet mellan människor, minskad fattigdom.

Däremot ville hon inte sälla sig till borgarklassens ”kvinnoorganisationer” som kämpade för kvinnlig rösträtt. På den tiden, i början av seklet, fanns rösträtt till riksdagen endast för män med en viss status och inkomst. Kvinnlig rösträtt är att bara gå halva vägen, tyckte Kata och ställde sig i stället utanför socialdemokratiska kvinnoklubbar. De ville bredda rösträtten – till fler män, men inte ge kvinnorna rösträtt först. Fel taktik, ansåg de.

Men det tyckte inte Kata

Många människor upptäckte att Kata var en duktig talare och agitator. Hon fick uppdrag i olika föreningar och organisationer. Det var de som byggde upp den svenska arbetarrörelsen, efter tyska och italienska förebilder.

Läran om socialism och alla människors lika värde kom följaktligen också söderifrån, främst från olika tänkare och filosofer i Italien, Storbritannien och Tyskland (Karl Marx). Kata var med och spred idéerna till norra Sverige, där hon bildade arbetarklassföreningar och kvinnoföreningar i små svenska orter. Hon älskade norra Sverige med sina höga berg, svindlande utsikter och djupa skogar.

Det var många som såg hennes utstrålning och talarförmåga. Hon hade stora, mörka, glänsande ögon, var liten och satt och använde envisa tydliga gester med händerna när hon talade. Det var bara ett problem. Hon vägrade att följa ledarna i en viktig fråga: rösträtten.

Kata och hennes gelikar förde en rejäl kamp för att visa att rösträtt bara för vissa män inte är en allmän rösträtt. Hon kom i konflikt med flera betydelsefulla herrar inom den växande arbetarrörelsen: Hjalmar Branting, August Palm och kommande LO-ordföranden Herman Lindqvist.

Men Kata gav sig inte. På hennes resor runt om i Sverige fortsatte hon att agitera för allmän rösträtt för alla, oavsett kön och position i samhället. Och människor från arbetarklassen fortsatte att komma på hennes ”föreställningar”, bildade nya föreningar och lyssnade till hennes brandtal.

Rösträtten var dock inte allt som intresserade Kata. Hon vägrade också följa dåtidens regler för hur män och kvinnor skulle umgås. Själv var hon gift flera gånger och hade sju barn. Detta naturligtvis, vilket hon själv insåg, tack vare hennes ekonomiska välstånd som gjorde det möjligt att lämna över barnen till en barnflicka när plikten kallade.

Om vi återgår till början av artikeln. Jag avundas Kata och människorna runt omkring henne för deras kompromisslöshet och egna val. För Kata var socialism mycket mer än ekonomisk rättvisa. Hon hade en vision om människorna också, och om vår framtid. Hon trodde på ett samhälle ”befriat från privatkapitalismens förbannelse”. Ett samhälle befriat från klasskillnader. Ett samhälle som blir hemvist för goda, kloka och utvecklade människor vars hela livsåskådning genomsyras av tanken om solidaritet.

Åh, vad skönt det låter i mina öron!

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Största problemet är inte pensionerna

”Borde vi inte börja med att göra jobben mer attraktiva, säkrare ur arbetsmiljösynpunkt innan vi kräver av människorna att de jobbar mer?”, skriver Jeanette Herulf.

”Kläm åt fifflare i stället för funktionsnedsatta”

Visst kan vi få hjälp att klara vardagen, men beroende kommer vi alltid att vara. Sätt åt de ekonomiska fifflarna men släng inte ut barnet med badvattnet, skriver Jeanette Herulf.

Arbetsmiljöarbetet är viktigare än någonsin

Den senaste tidens uppmärksamhet runt #metoo är ett bra exempel på att det systematiska arbetsmiljöarbetet inte fungerar med ett nedmonterat Arbetsmiljöverk, skriver Jeanette Herulf.

Gud bevare mig för ett nytt Babels Hus

Skrytbygget Nya Karolinska sjukhuset i Solna visar hur det blir när pengarna får styra i stället för invånarnas behov av sjukvård. DA:s Jeanette Herulf ser om tv-seriens Babels hus och ser obehagliga paralleller.

Sluta tjafsa om ”systemkollaps”

Läget i dag har många likheter med invandringen under 1900-talet. Med rätt insatser kommer de svenska företagen att ropa efter dagens flyktingar om 10 år. Så låt oss sluta bolla siffror och ”volymer” skriver Jeanette Herulf.

Ardis flykt från Afrika är en nutida Utvandrarna

Förr var det Vilhelm Mobergs epos om Utvandrarna och Invandrarna som berättade om kampen för bättre livsmöjligheter i ett okänt land. Nu är det den farliga flykten hit från Afrikas horn, som skildras i Abdi Elmis och Linn Bursells bok ”Gå bara”. Jeanette Herulf har läst.

”Instegsjobb inget för de svagaste”

Förslaget om instegsjobb ska gynna de mest utsatta, men vinnarna är sannolikt de minst seriösa arbetsgivarna, skriver Jeanette Herulf.

Från blomstrande radhus till brinnande höghus

”Kvinnan på fotografiet hade säkert ett hårt arbete på bruket. Men hon kunde bo i ett eget hus som var ritat av någon som hade ideal och visioner.” Dagens Arbetes Jeanette Herulf om hur Josef Franks visionära byggande står i kontrast till dagens kostnadsjakt – med katastrofer som branden i Grenfel Tower en hemsk illustration på vad som kan hända.

En klibbig doft av outsourcing

En klibbig doft av outsourcing

Vi glider fram i ett sommarlugnt Stockholm. Min väninna släpper ratten och pekar ivrigt norrut. Där ligger den nya flotta stationen som servar både pendeltåg och tunnelbana. Hon har redan gjort ett besök där. En fin byggnad, vackert gjord. Men sen tar hon sig för pannan. Hur tänker de egentligen?

Ska vi nöja oss med att dela eländet?

”Jag längtar efter en dag då både förare och sjuktaxi-passagerare är nöjda. Då vi kan stötta varandra, då föraren har en hyfsad lön och är stolt över sitt jobb”, skriver Jeanette Herulf.

Döden på jobbet

Varje år dör runt 50 människor i olyckor på jobbet. Genom de anhöriga visar vi vilka de omkomna var. I snitt tar det tusen dagar innan åtal väcks. En lång väntan för de sörjande.

De kom inte hem från arbetet

Förra året omkom 46 personer i olyckor på jobbet. Här berättar anhöriga om människorna bakom statistiken.

Föräldrarna: Man vittrar sönder

Olle Andersson Larsson och Christina Andersson fick vänta ett och halvt år innan åtalet lades ner. Ingen ställs till svars för deras son Robins död.

Utdragen väntan för de anhöriga

Efter en dödsolycka tar det i snitt 1000 dagar innan åtal väcks, visar Dagens Arbetes genomgång. Sedan kan det dröja över ett år innan domen kommer.

Åklagaren: Förstår att det kan upplevas som lång tid

Dödsolyckor är svåra att utreda, säger Jörgen Lindberg, vice kammarchef och vice chefs­åklagare vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål, Rema.

Kammaråklagaren: De här ärendena måste prioriteras upp

Varken polis eller politiker prioriterar dödsolyckor i arbetslivet. ”De långa utredningstiderna är oacceptabla”, säger Kammaråklagare Christer Forssman.

Ministern: Företag ska inte leka med människors liv

Straffa företag som försummar säkerheten, och ge skyddsombuden rätt förutsättningar. Så vill arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) förhindra att människor dör på jobbet.

Osäkert anställda vågar sällan larma

Ryckigheten i det nya arbetslivet är en stor för­klaring till varför dödsolyckorna sker. Hur arbetet är organiserat, skriver Elinor Torp.

Kamratstödet behövs – mer än någonsin

Facket måste bli det sammanhang där sorgen kan bearbetas, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.