Kamratstödet behövs – mer än någonsin
Facket måste bli det sammanhang där sorgen kan bearbetas, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.
Ledarkrönika Läget i dag har många likheter med invandringen under 1900-talet. Med rätt insatser kommer de svenska företagen att ropa efter dagens flyktingar om 10 år. Så låt oss sluta bolla siffror och ”volymer” skriver Jeanette Herulf.
Om skribenten
Jeanette Herulf är mångårig DA-medarbetare som efter en längre sjukskrivning nu är tillbaka på redaktionen på deltid. Hon medverkar med ledarkrönikor varannan vecka.
”Det finns olika sätt att se på samhället. Kanske blir det annorlunda när man är långtidssjukskriven och en del av det så kallade ‘utanförskapet’. Detta, och annat som ligger mig nära, står nu i fokus för mitt skrivande.”
/Jeanette Herulf
Ett stort antal nyanlända väntar på ett arbete. Och fler lär det bli. Ändå fortsätter käbblet om de hägrande ”enkla jobben”. Arbetsgivarnas organisation Svenskt Näringsliv vill en sak, löntagarna en annan. Medierna och politiker talar om ”systemkollaps”. Man talar om ”volymer” och antal. Desto fler flyktingar som kommer hit, desto större katastrof.
Men måste flyktingarna räknas som problem? Folkomflyttningar har det funnits i alla tider. Här i Norden senast vid industrialiseringen i början på förra seklet. Människor flyttade från land till städer för att söka jobb och möjligheter till ett bättre liv. De som inte hittade en bostad eller arbete hade det svårt. Efter andra världskriget kom en ny våg av ”invandrare” från den svenska – och finska – landsbygden.
Stängde vi gränserna då? Nej, den svenska modellen växte fram i samarbete mellan frivilligorganisationer som religiösa grupper, nykterhetsrörelsen, fackföreningar. De ideella organisationerna samarbetade i lokala/regionala myndigheter med ett visst mått av självstyre. Många ställde upp, av solidaritet, av känsla för det lokala, (de blivande) grannarna, föräldragrupper, hyresgästföreningar.
Sedermera byggdes ett skyddsnät upp genom lagstiftning på områden som arbetsrätt, sociala försäkringar och statliga subventioner för att få fart på bostadsbyggandet.
Militärkupper och kriget gjorde att sedan människor från Grekland, Chile och Balkan sökte asyl i Sverige. Vanliga människor ställde upp och försökte hjälpa flyktingarna som flytt från våld och förföljelse genom frivilliga insatser.
Det kostade en del att ta emot så många flyktingar, men de pengarna kunde staten låna till. Senare, när flyktingarna acklimatiserats i Sverige, behövdes deras arbetskraft mer än väl.
Läget i dag har många likheter, om tio år kommer de svenska företagen att ropa efter dagens flyktingar.
Låt oss alltså sluta bolla siffror och ”volymer” Det föreslår utredarna Örjan Nyström och Anders Nilsson i boken Flyktingkrisen och den svenska modellen (Celanders förlag). Jag läste den och kände mig hoppfull igen. Kanske kan vi sluta käbbla nu?
