Kampen går vidare men nu tackar jag för mig
Helle Klein: Under tio år har jag haft äran att leda er tidning. Stort tack för förtroendet!
Ledarkrönika”Borde vi inte börja med att göra jobben mer attraktiva, säkrare ur arbetsmiljösynpunkt innan vi kräver av människorna att de jobbar mer?”, skriver Jeanette Herulf.
Om skribenten
Jeanette Herulf är mångårig DA-medarbetare som efter en längre sjukskrivning nu är tillbaka på redaktionen på deltid. Hon medverkar med ledarkrönikor varannan vecka.
”Det finns olika sätt att se på samhället. Kanske blir det annorlunda när man är långtidssjukskriven och en del av det så kallade ‘utanförskapet’. Detta, och annat som ligger mig nära, står nu i fokus för mitt skrivande.”/Jeanette Herulf.
Puh. Jul- och nyårshelgen är över för den här gången. Värre än någonsin. Kanske för att man skrivit och talat mer om pengar än någonsin.
Månaderna före jul var all sorters media och reklam överfulla med ångest runt våra pensioner. Skulle pengarna räcka? Kanske väntar oss en ålderdom på fattighuset. Hundmat och kalla våningar?
Fattiga miljöer som i Karl-Bertils jul flimrade förbi. Ölhallar, kärror och kläder med hål i.
Slutsatsen var en enda: nu gäller det att jobba mer – och längre. Principen att summan i det oranga kuvertet, den allmänna pensionen, skulle räcka till alla är befängd, sades det. Vi behöver mer pengar i systemet. Vi lever för länge, jobbar för få år för att pensionen ska räcka livet ut.
Förhandlingar pågår för att revidera det ”gamla” systemet. Det gamla systemet som gäller i dag, som säger att du ska jobba tills du är minst 61 år. Och för den som vill stanna kvar längre gäller gränsen 67 år.
Tanken är att gränserna ska höjas så att totalt antal arbetade timmar ökar, så att pensionerna räcker även i framtiden.
Men vadå räcka? Måste vi leva på samma sätt i framtiden som i dag? I ett system där konsumtionen ökar hela tiden? Där ojämlikheten i samhället ökar, där man fortsätter att konsumera och resa som om ingenting hänt?
Ojämlikheten består för att det nuvarande systemet spär på skillnaderna mellan fattig och rik. Har du haft en bra lön ska du också kunna fortsätta leva på den nivån. Har du haft en usel nivå på lönen, ska pensionen inte bli bättre.
Fortsätter vi att resa som tidigare lurar många fällor runt knuten. Koldioxid som spys ut i luften genom flyget, eldrivna bilar där frågan uppstår: var kommer elen ifrån? Hur är batterierna tillverkade?
Varför egentligen? Varför ska vi jobba ännu mer för att behålla vårt nuvarande system? Och varför ska de som har det sämst (de tunga jobben) tvingas att jobba längre?
Ett förslag från pensionsgruppen går ju ut på att alla ska fortsätta jobba tills de är minst 63 år (i dag gäller 61 år). Sönderstressade människor och människor med slitna kroppar ska alltså tvingas kvar längre i arbetslivet.
För mig är det något lurt med denna tankegång. Bak- och fram på något sätt. Borde vi inte börja med att göra jobben mer attraktiva, säkrare ur arbetsmiljösynpunkt innan vi kräver av människorna att de jobbar mer?
Låt oss slippa tänka mindre på pensionen och julklappar nästa år. Det finns andra problem att bekymra sig över.
De som behöver ska ha pension oavsett om de är 55, 60 eller 65. Att höja pensionsåldern är feltänkt. De äldre måste få lugn och vila. Antingen har man jobbat tillräckligt för att helt enkelt bara vara förtjänt av pension, eller så är man sliten, skada eller sjuk. Dessutom behöver de arbetslösa och yngre jobben. Se därför till att grundpensionen höjs och att pensionärerna kompenseras fullt ut för jobbskatteavdraget.
Jag anser att pensionen ska vara minst 15 000 per månad netto för alla och att det ska ges den hemhjälp och hemsjukvård som behövs. Detta ska inkludera alla assistenter som behövs. Det är detta som borde diskuteras och inte att höja pensionsålder. Alla sådana förslag är fackföreningsfientliga