Bråk om rättvisemärkt skog

GS-facket vill att mänskliga rättigheter ska skrivas in i kraven för att få FSC-märka en produkt. Men internationella skogs- och träindustrin har sagt nej, med hänvisning till ett pågående arbete om frågan. Facken befarar att resultatet ska bli urvattnat.

En FSC-märkning garanterar att träråvaran i en produkt kommer från ett ansvarsfullt skogsbruk, som tar hänsyn till natur och människor. Men även efter att trädet har fällts borde krav på grundläggande fackliga rättigheter gälla, ansåg flera deltagare vid organisationen FSC:s generalförsamling i Vancouver i Kanada i oktober.

I en motion krävde de att alla anställda i de industrier som tillverkar produkter som får en FSC-märkning, ska ha samma rättigheter och skydd som finns i regelverket för själva skogsbruket. Enligt motionen borde FN-organet ILO:s åtta kärnkonventioner skrivas in i den så kallade spårbarhetscertifieringen (se faktaruta) som gäller för produktionen som tar vid efter skogsbruket. Det handlar till exempel om förbud mot barnarbete och rätt att organisera sig fackligt.

– Det är dags för industrin att ta ett ansvar. Ska FSC vara en trovärdig märkning måste även industrin ta ansvar för mänskliga rättigheter, säger GS ordförande Per-Olof Sjöö som även är ordförande för det internationella bygg- och träfacket BWI.

Men under generalförsamlingen ville arbetsgivarna i skogs- och träindustrin till en början inte ens diskutera motionen på det sätt som det brukar gå till, berättar Tony Berggren på GS-facket, som var en av delegaterna på plats.

– Vi fick ett möte till slut, men industrin hade bara invändningar. Om konventionerna skrivs in ska det också utvärderas hur de följs och det skulle kosta för mycket, var ett av argumenten. För GS kan mänskliga rättigheter aldrig ses som kostnader.

Enligt Tony Berggren är motståndet allra starkast från nordamerikanska bolag. Han hade förväntat sig stöd från de svenska bolagen på plats, men blev besviken.

– De sa ingenting. Om någon av dem ändå hade räckt upp handen och sagt att det här med mänskliga rättigheter inte är något konstigt. Men vi fick ingen draghjälp alls.

Motionen röstades senare ned med bred marginal.

Karin Fällman, chef för skogsskötsel och miljö på Sveaskog, var på plats i Vancouver.

– Vi står definitivt bakom intentionen i deras motion, säger hon och betonar att svenska bolag sedan länge följer ILO-konventionerna.

– Men det finns länder där ILO-konventionerna inte är ratificerade (juridiskt bindande, red:s kommentar). Det är svårt för ett företag att jobba enligt konventionerna när man inte riktigt vet hur de skulle se ut i en lagstiftning, säger Karin Fällman.

Det har varit ett problem även inom skogsbruket, menar hon. Därför har en arbetsgrupp inom FSC de senaste tre åren arbetat för att enas om vad det innebär för ett företag att följa ILO-konventionerna. Arbetsgruppens rapport godkändes av FSC:s styrelse i augusti i år. I rapporten formuleras krav som förbud mot barnarbete, tvångsarbete och diskriminering samt krav på rätten att organisera sig fackligt och förhandla kollektivt.

Nästa steg är att utifrån rapporten uppdatera det befintliga regelverket för FSC-godkända skogsbruk. Dessutom ska en arbetsgrupp under nästa år börja jobba med en process för att reglerna även ska gälla resten av industrin.

Hade motionen röstats igenom skulle den ha försenat hela processen och allt det arbete som redan har gjorts, menar Karin Fällman.

GS-fackets ordförande Per-Olof Sjöö håller inte med.

– Är det något som redan är utrett ordentligt så är det hur de här konventionerna ska tolkas. Sedan 1944 finns mängder med avgjorda fall. Vi menar att man inte kan förhandla om mänskliga rättigheter.

Hur menar du då?

– Vi är rädda för att om man inte tar in kärnkonventionerna i standarden (FSC:s regelverk, red. kommentar) så kommer de bara att tunnas ut i den här arbetsgruppen. Det kan bli en jättestor fajt om hur det här ska ske. Vi har inga garantier för att vi inte kommer att behöva sänka kraven. Vår besvikelse handlar om att man över huvud taget ska behöva förhandla om den allra lägsta nivån som finns för arbetstagares rättigheter.