Varje industrijobb skapar ett nytt på annat håll

Centrala löneförhandlingar är inget bra sätt att skapa jämställda löner, skriver Industrins ekonomiska råd i sin rapport. Rådet tillbakavisar den kritik som funnits mot industrins roll att sätta lönenivån.

I våras gick professor Lars Calmfors och Arbetsmarknadspolitiska rådet ut med kritik mot Industriavtalet och den exportberoende industrins roll att sätta normeringen på lönemarknaden. Kritik har också kommit från fackligt håll om att industrins ”märke” bibehåller ojämställda löner.

Lars Calmfors kritik går ut på att om efterfrågan på arbetskraft på den inhemska arbetsmarknaden ökar fortare blir det ohållbart att industrin håller tillbaka löneökningarna.

– Vi håller inte med. Meningen med kollektivavtal har aldrig varit att till fullo avgöra det slutgiltiga löneutfallet, säger Juhana Vartiainen, en av experterna i rådet.

Industrins ekonomiska råd anser att de centrala kollektivavtalen bara är en del av lönebildningen – det är fullt möjligt att öka lönerna mer lokalt eller individuellt. Marknaden och den centrala lönebildningen kompletterar varandra.

På så sätt kan efterfrågan på arbetskraft inom till exempel vården lösas marknadsmässigt.

– Tycker man att man behöver med personal på sjukhusen, då är det enkla lösningen att ge mer pengar till sjukhusen, säger Juhana Vartiainen.

Den fackliga kritiken mot industrinormen har bland annat handlat om att den inte kommer till rätta med ojämställda löner. Lågavlönade kvinnor får inte högre löneökningar än högre avlönade män, och den mansdominerade industrin behåller sin löneledande roll.

Industrins ekonomiska råd menar dock att centrala avtal inte fungerar som ett bra instrument för att nå jämställda löner. Det är den relativa produktiviteten som i slutändan avgör lönerna. Därför kommer satsningar på lågavlönade i en avtalsrörelse på längre sikt inte ha någon effekt.

– Det är som om du har två brunnar på din gård och bär vatten från den ena till den andra. Du kanske har mer vatten i den andra ett tag men efter ett tag  är det lika mycket i båda igen, säger Juhana Vartiainen.

Han tar ett exempel från Finland från 2007 när politikerna lovade sjuksköterskorna högre löneökningar än andra. Sjuksköterskornas löneökningar spillde över till andra grupper. I slutändan hade inte löneskillnaderna jämnats ut, men arbetslösheten var högre och konkurrenskraften sämre.

Juhana Vartiainen varnar särskilt för en situation där den offentliga sektorn skulle sätta märket. Det skulle leda till oförutsägbara löneförhandlingar och risk att politikerna använder lönebildningen för sina egna syften.

Ni anser inte att den centrala lönebildningen är ett bra sätt att komma till rätta med ojämställda löner. Vad vore ett bra sätt?

– Ingen har en slutgiltig sanning. Jag tror att nyckeln till jämställdhet är att skapa en mer symmetrisk arbetsfördelning hemma och på arbetsmarknaden.

Rapporten behandlar också industrins roll i svensk ekonomi och för sysselsättningen. Den vänder sig mot dem som hävdar att industrin är på väg att tappa sin roll, med Fredrik Reinfeldts famösa citat från 2013 som paradexempel: We used to have people in the industry, but they are basically gone.

Enligt rapporten är industrin fortfarande den enskilt största sektorn, men framför allt finns spridningseffekter eftersom den påverkar hela ekonomin. En anställd i gruv- och tillverkningsindustrin ger ytterligare en anställd i övriga ekonomin. Skulle sysselsättningen i industrin minska skulle alltså sysselsättningen minska i hela landet.