”Det hade varit skönt om de förstått”

DilemmatDeras första barn dog kort före förlossningen. Tre veckor senare återvände Filip Nordin till arbetet. Men där fanns nästan bara tystnad.

Filip hade bestämt sig. Att gå tillbaka till arbetet var vad han behövde: något slags struktur och vardaglighet som skulle hålla ihop livet. Men på byggarbetsplatsen var det tyst. Några visste vad som hade hänt, andra inte.
– Jag valde att inte prata om det med många av mina kollegor. I stället höll jag tyst. Det var svårt för andra att förstå. Kan man sakna ett barn som aldrig fick leva? Att behöva förklara kan vara väldigt krävande. Ibland sa jag att jag var pappa, ibland inte, säger han.

Filmaren Karin Ekberg följde familjen i närmare tre år efter dotterns död. Hennes dokumentär Efter Inez är en film om hur svårt det är att bearbeta förlusten av ett barn.
– Jag såg att Filip var ­väldigt tyst och ensam. I början var han ömsint och känslomässigt närvarande. Sedan hände något och han gick in i en klassisk mansroll: han skulle funka, han skulle jobba, han försökte stänga av. Nästan två år senare fick han åka ambulans efter en ångest­attack, säger hon.

I en scen ses Filip sitta ­mittemot två kollegor. Deras stora ryggtavlor fyller ut nästan ­hela bildrutan – bara hans ansikte syns. Hans stilla uppsyn berättar om en sorg som inte riktigt går att greppa.
– Det hade varit skönt om kollegorna förstått vad det innebar att förlora ett barn eller gå igenom en kris.

Hur hjälper man en kollega som sörjer?

Personlig kris. Om en nära anhörig insjuknar eller dör kan det vara svårt nog att själv uttrycka sorgen. Hur ska en kollega över huvud taget kunna bryta tystnaden och närma sig smärtan?

Inget krav att kunna hjälpa

Allan Linnér, leg. psykolog och psykoterapeut, känd som Radiopsykologen i P1:
– Först måste man komma över alla tankar om huruvida man kan vara till hjälp eller inte – alla föreställningar om att möta en människa i sorg. Det är viktigt att försöka ta sig förbi det. För det handlar inte om vad man säger eller gör, utan att man visar att man förstår att det är åt helvete just nu: ”Om du vill prata, ha sällskap eller hjälp finns jag här för dig.” Det är budskapet. Ni kan prata om fåglar eller om sorg, egentligen om vad som helst – är ni kollegor kan man erbjuda sig att ta ett extra arbetspass.

– Det är inte nödvändigt att vara terapeut för att kunna prata om sorgen. Kanske ­behöver man inte ens prata? Ibland behöver människor bara någon som ser dem.
Ett vittne. Någon som säger: ”Jag ser, jag finns här.”

Fråga på ett kamratligt sätt

Göran Andersson, kamratstödjare, Swegon Kvänum:
– En del människor går helt in i sig själva och måste komma en bit på vägen innan de vill prata. Andra vill prata omedelbart. Det beror på vem det är. Men det finns ingen handbok för hur man ska göra. I så fall skulle det finnas sex miljarder hand­­böcker, för människor är olika.

– Förr eller senare vill de flesta prata. Då måste det vara på deras villkor. Det bästa är att närma sig på ett kamratligt sätt. Jag börjar med att helt enkelt fråga om de vill prata – om de vill det brukar vi gå ut och sätta oss. Sedan ger det ena det andra: de kan berätta om sin ilska eller sin sorg eller så sitter vi bara tysta en stund. Och när någon säger till mig att livet inte är rättvist, kan jag bara svara: ”Nej, det är inte det.”

Var inte rädd för att bli avvisad

Johanna Bredgaard, kamratstödjare, Volvo Cars, Göteborg:
– Vi umgås mer med varandra på jobbet än vi umgås med våra familjer hemma. När vi står på banan och bygger bilar, brukar vi skoja och säga att vi är varandras psykologer. Därför märker vi om någon mår dåligt eller inte har det bra. Man får inte vara rädd för att fråga. Om man vet att en kollega har råkat ut för något, faller det sig ofta naturligt att säga: ”Hur är det?” Det räcker.

– Man kan inte lösa andra människors sorg, men man kan vara ett stöd för dem: ”Jag vet vad som har hänt. Om vill du prata om det finns jag här.” Skulle personen be en att dra åt skogen är det bara att vänta och försöka igen senare – man ska inte släppa det bara för att man blir avvisad första gången. Det är kanske för tätt inpå.

Rasmus Lygner