Med en bok i örat i 30 år

7 januari, 2019

Ljudböcker.Det har blivit inne att läsa med öronen. Försäljningen av ljudböcker har exploderat. På Woolpower i Östersund är det inget nytt – där  har sömmerskorna lyssnat på böcker sedan kassettbandens tid.

Swoosh! säger det när yllestrumpan åker in i vakuumsugen och vänds rätt. Ann-Christin Rådström trär den på en fotformad platta och tar nästa. Strumporna åker in i värmen för att få rätt form.

Samtidigt, i Bromma, Stockholm: En tonårspojke har hittats mördad. Familjens städerska blir misstänkt. I de fina villakvarteren växer skräcken, och fördomarna mot utländska arbetare. Ann-Christin är här också, och undrar hur det ska gå för städerskan.

Hon lyfter på håret och visar. En stor svart plupp sitter i hennes öra, binder samman hennes yllestrumpsvärld med mordgåtevärlden.
– En dag utan en ljudbok är en låååång dag! säger hon.

Jag är väldigt kräsen
när det gäller uppläsare.”

Annika Rahm

Landskapet med symaskiner och tillskärningsbänkar är fullt av människor som är här, djupt inne i sina jobb, men också någon helt annanstans.

Längst ner i hörnet sitter Johanna Sandström och syr resår till underställsbyxor, samtidigt som hon i hörlurarna väntar på det slutgiltiga mötet mellan ljusets och mörkrets barn. Lise-Lotte Rundström, som syr blixtlås på ylletröjor, är djupt inne i en dysfunktionell familj. Annika Rahm, däremot, har lyssnat igenom allt hon vill höra på Storytel. I dag blir det radio när hon fixar till kragar till polotröjor.

Johanna Sandström (i mitten) lyssnar igenom minst fem ljudböcker i veckan, säger hon – helst fantasy. För Lise-Lotte Rundström (till höger) blir det minst en, medan Annika Rahm (till vänster) har sina perioder. ”Då har jag haft en tjugo år lång period …” säger Ann-Christin Rådström, som man bara ser foten på. Foto: Adam Daver

En stund senare sitter de alla fyra en trappa upp i fåtöljer och diskuterar.
– Stefan Sauk läser nån som …
– Heter han Silverstolpe …?
– Nej, inte Silfverbielke, han är ju en psykopat utan dess like.
– Ja, så läskig, man får stänga av!

– Nej, en annan med Stefan Sauk, det är en dansk som skrivit, ett dubbelnamn. Det är i Köpenhamn …
– Ja! Assad heter hans polis … Den är så bra!
– Och så har vi Rosengädda, som jag alltid tipsar om, fast ingen läser den. Rosengädda nästa, det är feelgood!

Det sista är Lise-Lotte som ännu inte lyckats övertala de andra att läsa Emma Hambergs serie. Johanna tycker bäst om fantasy, älskar att förflyttas till en annan värld. Synd bara att det finns så lite på svenska.
– Men engelska går bra när man kommer in i det. 

För de andra blir det mycket deckare, det finns så många. Fast Annika har fått nog.
– De är ju likadana. Har man hört några Läckberg så kan man dem. Jag tyckte den första var väldigt bra.
– Men det finns ju annat, dokumentärer … säger Lise-Lotte.
– Det är bra med deckare, man behöver inte tänka, det är avslappnande, säger Ann-Christin.

Anställda har ställt sina cd-böcker på en hylla i fabriken, där alla får låna.

Ljudbokslyssnandet har en lång tradition på Wool-power. Lise-Lotte minns hur hon på nittiotalet satt och lyssnade på kassettband vid symaskinen. Sedan blev det cd-böcker, följt av mp3 och nu senast streamade abonnemang.

I början av 00-talet såg dåvarande högsta chefen hur många av sömmerskorna som lyssnade på jobbet – då skaffade han medlemskap i en ljudboksklubb, så arbetsplatsen fick en cd-bok i månaden.

Ann-Christin började också med kassetter en gång i tiden. Hon bad sin mormor låna talböcker på biblioteket – de var egentligen till för personer med synfel.
– Det … lät … så … här … hela … tiden, säger hon med entonig röst.

Så länge de minns har de också lyssnat på radio-följetong och radioteater.
Dickie Dick Dickens, minns du den?
– Ja, det måste vara sextiotalet.

I dag finns ingen bokklubb på Woolpower. Men väl ett par hyllor fyllda med cd-böcker, några meter från platsen där Annika syr i blixtlås i resårstickade polokragar. Någon på lönekontoret kom på idén att alla skulle ta med sina böcker, nu får den som vill låna.

I en del av fabriken tubstickas yllegarn i svart och grönt. Sedan skärs det till och går vidare till sömmerskorna.

Det var en period jag jobbade över ganska mycket, det var när jag lyssnade på Da Vinci-koden”

Lise-Lotte Rundström.

Lise-Lotte följer hela plagget från början till slut: När hon sytt ärmar, bål och krage på en bunt tröjor flyttar hon dem till maskinen för bandkantning, för att sedan sy på blixtlås. Sedan blir det etikett, krage, muddar och träns. På etiketten står det Sewn by Lise-Lotte Rundström. En gång fick hon ett meddelande på Facebook. En fransman berättade hur hennes tröja hållit honom varm på resor i  Australien och Afghanistan.

Hela vägen från tygstycke till färdig tröja har Lise-Lotte hörlurarna på.
– Är boken åtta timmar, ja då blir det ju en dag.

Johanna växlar mellan att sy resårer och packa produkterna i lådor.  Det är variationen som gör jobbet bra, och böckerna.
– Jag kan nog lyssna på fem i veckan.

Arbetsmomenten sitter i ryggmärgen, därför går det utmärkt att vara i två världar samtidigt.
– Händer något så åker boken liksom bak i huvudet. Sedan får jag gå tillbaka en bit, säger Johanna.
– Bikarbonat! utbrister Ann-Christin plötsligt i rummet där de sitter och pratar.

Lise-Lotte skrattar igenkännande.
– Det är den där … Britt-Marie var här … av han med Ove …
– Alla som har läst den förstår precis vad jag menar.

Vad är det då som gör en bra ljudbok? Ann-Christin vet i alla fall en sak:
– Det beror på vem som läser den.
Annika håller med.
– Jag är väldigt kräsen när det gäller uppläsare.

Helst ska det inte heller vara författaren som läser. Men gärna Stefan Sauk eller Tomas Bolme, säger hon.
– Och Katarina Ewerlöf! säger Lise-Lotte. Hon ändrar sig liksom hela tiden när hon läser.
– Hon har sån inlevelse, tycker Ann-Christin.

Utan en bok i öronen blir arbetsdagen lång. Men det kan också hända att dagen blir ännu längre – på grund av boken.
– Det var en period jag jobbade över ganska mycket, det var när jag lyssnade på Da Vinci-koden, minns Lise-Lotte.

De andra nickar, ibland är boken så spännande att man inte vill att arbetsdagen ska ta slut.
– Och ibland längtar man efter att jobbet ska börja, säger Lise-Lotte

Då åker hörlurarna på och hon får återigen vara i sina två världar.     

Läs mer: Reportage

Anna Julius
aj@da.se

Läs mer på samma tema: