Deckarklassiker i nya kläder

Deckare.Omvärlden förändras, deckargåtan består. De riktigt bra kriminalhistorierna kan leva långt efter författarens död. DA:s deckarexpert Lennart Lund dyker ner i floden av nyutgivna klassiker.

Agatha Christies Dolken från Tunis har utsetts till världens bästa deckare. Den utkom första gången 1926 och har just givits ut igen, i ny översättning. Det är en av dessa mordhistorier med evigt liv. Den är även exempel på vad Raymond Chandler syftar på när han beklagade sig över den stenhårda konkurrensen i deckarbranschen. Det är nämligen inte bara de levande författarna en deckarförfattare måste tävla med, det är även de döda. I boken Mordets enkla konst förklarar han varför:

”Ett utmärkande drag hos detta slags litteratur är att de egenskaper som gör att folk läser aldrig går ut ur modet. Hjältens slips må vara lite omodern, och den präktige gråhårige kommissarien må anlända i dogcart i stället för i en strömlinjeformad modern bil med tjutande sirener – vad han tar itu med när han kommer fram är samma gamla beskäftiga pysslande med tidtabeller och förkolnade papperslappar och vem som klev i rabatten nedanför fönstret till biblioteket.”

Nyöversättningar behövs ibland för att polera upp berättelserna så det guld som finns får blänka.

Därför kommer denna ström av nyutgåvor av berättelser från 1800-talets slut och framåt. Ibland blir kontrasten mellan gårdagens och dagens värderingar påfallande stor – Agatha Christies mästerliga Tio små negerpojkar har följaktligen döpts om till Och så var de bara en. Nyöversättningar behövs ibland för att polera upp berättelserna så det guld som finns får blänka (det finns en del slagg också, som bäst ligger orört). Hos Christie är guldet intrigen, gåtan, pusslet: Vem är den skyldige? Här är hon oslagbar. Bookmark har tacknämligt gjort en stor nysatsning på Christie, med pärlor som Mordet på Orientexpressen och 4.50 till Paddington.

Även om berättelserna ofta utspelas i idylliska engelska byar försjunker man inte i dessa pusseldeckare för miljö- eller personskildringarna. Sådana finns däremot i överflöd i Kommissarie Maigrets Paris. Ett exempel är Maigret på nattklubb. När en striptease-dansös hittas mördad drar visserligen en vanlig brottsplatsundersökning i gång, med fingeravtryck, alibin och vittnen. Maigret lämnar snart mordplatsen och beger sig till nattklubben, bekantar sig med ägaren och dennes hustru, talar med den dödades väninnor – snart är läsaren bekant med en rad människor. 

När Maigret till sist löst fallet är det lätt att känna ett visst välbehag, för även om berättelsen handlar om ett brott, har läsaren samtidigt vistats i miljöer att längta tillbaka till.

Personskildringen är viktig eftersom Maigrets arbetssätt är att tränga in i platsens atmosfär för att förstå de inblandade, deras relationer och allt annat som är brottets bakgrund. Hit hör omgivningarna i vid mening. Maigret strövar därför runt i Paris och tar ett glas vitt vid zinkdisken på caféerna där han samlar ledtrådar. 

För läsarna innebär dessa promenader miljöskildringar som gör det omöjligt att inte längta till Paris när man läst klart. Atmosfären är lika drabbande när Maigret flyr storstaden i Min vän Maigret, som utspelas på den sömniga semesterön Porquerolles i Medelhavet.

När Maigret till sist löst fallet är det lätt att känna ett visst välbehag, för även om berättelsen handlar om ett brott, har läsaren samtidigt vistats i miljöer att längta tillbaka till. Det gäller däremot inte Cornell Woolrich berättelser.

Här handlar det inte om platserna, utan om stämningen, den påtagliga känslan av hotande, ostoppbar olycka. James Ellroy, själv etablerad leverantör av brutala brottsskildringar, har sagt att ”Du kan bokstavligen känna ångesten i Woolrich verk”. Citatet är från omslaget till Modernistas novellsamling Fönstret åt gården, som filmades av Alfred Hitchcock 1954, och nyinspelades av Jeff Bleckner 1998.

Berättelsen handlar om en rullstolsburen man som för att lindra tristessen börjar följa grannarnas liv genom fönstret mot innergården. När en grannfru försvinner efter ett hörbart gräl försöker han förgäves påkalla polisens uppmärksamhet. Han misslyckas, men börjar snart märka att han själv bevakas  …

Oskyldiga människor som oförskyllt drabbas är återkommande hos Woolrich som i Natten har tusen ögon. Men också skoningslösa hämnare som i Bruden bar svart. Dessa båda, och många, mång fler har filmats – Woolrich räknas till de betydelsefulla namnen i den hårdkokta genren inte minst för hur hans berättelser inspirerat till filmer i noir-genren. Att han nu lyfts fram är en välgärning.