Bilder av det nya Europa

Böcker Den ene är en underhållande provokatör. Den andre en klarsynt men skrämmande analytiker. Tillsammans ger de sin bild av ett sönderfallande Europa.

Huvudpersonen i Michel Houellebecqs senaste bok Serotonin är en man med problem. Han är ensam, sexfixerad, röker och dricker för mycket. Dessutom sprängfylld med antidepressiva medel.

Efter uppbrottet från senaste flickvännen flyktar Florent-Claude ut på den franska landsbygden. Han har lämnat det tidigare livet bakom sig och söker sina minnen och gamla flickvänner.

Till slut hamnar han hos en tidigare studiekamrat, en adlig bonde, som numera är aktiv i ett pågående bondeuppror riktat mot regering och Bryssel.
Kan sägas att huvudpersonen bidragit till krisen för mjölk- och ostbönderna genom jobb på jordbruksdepartementet.

Precis som i sin förra bok Underkastelse, har Houellebecq en enastående förmåga att ta pulsen på det som rör sig under ytan i samtiden. I Underkastelse handlar det om att Muslimska brödraskapets kandidat i kamp mot Nationella fronten tar hem presidentvalet.

Vad som sedan sker är att utbildningspolitiken genomgår en radikal förändring och ställer huvudpersonen, en universitetslärare, inför valet att fortsätta undervisa i ny, saudisk, regi eller få sparken.

Houellebecqs böcker är idéromaner som rör sig i samtiden. Ställer frågor och provocerar. Det gör också den bulgariska statsvetaren Ivan Krastev. I allra högsta grad.

Krastev, verksam vid Centre for Liberal Strategies i Sofia och Institute for Human Sciences i Wien, anses rätt allmänt stå för de skarpaste analyserna av utvecklingen i dagens Europa.

I boken Efter Europa beskriver han ett Europa i genomgripande förändring. Från ett toleran­t samhälle genomsyrat av mänskliga rättigheter till ett mer förtryckande, där repression och intolerans börjar formuleras till nya ledord.

Boven i dramat har stavats eurokris och synen på migration, som slagit en kil mellan västliga och östliga EU-länder.

Han skildrar ett Europa där andra världskriget fallit i glömska och där det inkluderande samhället börjat knaka i fogarna. Ett Europa där globaliseringens offer – ofta vit arbetarklass – börjat protestera och där populistpartier får sin näring.

Men vi får också en insikt i varför dagens Östeuropa agerar som man gör, trötta som de är på att behandlas som sekunda vara i dagens EU. Framför allt de stater som en gång utgjorde Europas kärna, det gamla Centraleuropa.

Ivan Krastev vidgar perspektiven och gör det än mer djupgående i relativt nyutkomna Ljuset som försvann. Denna gång skriven ihop med den amerikanska juristprofessorn Stephen Holmes vid New York University.

Boken handlar mycket om att ”imitationens epok” är över. Varken östländer inom EU, än mindre Putins Ryssland, ser längre de liberala staterna i väst som något man vill efterlikna. Det handlar i stort om den självtillräckliga liberalismens kris.

För den som är intresserad av att förstå samtiden och den förändring som samhällen och länder genomgår, är detta en riktig ögonöppnare. Särskilt mot bakgrund av att valdeltagandet i Europa generellt sjunkit från 71 till 41 procent under den senaste tjugofemårsperioden.

Framtiden var bättre förr och frågan är ställd:
Vart är vi på väg?