Kom två minuter för sent – fick inte jobba kvar på Textilia

Nebije kom några minuter försent vid två tillfällen. Det räckte för att inte få nytt kontrakt på Textilia i Rimbo.

– Arbetsgivaren har satt i system att en stor del av arbetsstyrkan ska vara tillfälligt anställda. Det skapar otrygghet, säger fackordföranden Mikael Herrgård.

Rösten håller inte. Nebije sträcker sig efter en servett och torkar tårar som rinner ner för kinderna. Hon har tagit en liten paus från arbetet vid mangeln på tvätteriet Textilia i Rimbo. Trots att hon bott länge i Sverige har hon aldrig haft en tillsvidare­anställning.

Tidigare har Nebije jobbat som städerska och i äldreomsorgen. Hon har alltid fått höra att hon är duktig men det har hon tröttnat på.

– Det spelar ingen roll. Jag vill ha ett fast jobb.

Arbetsgivaren har genom åren satt i system att en stor del av arbetsstyrkan ska vara tillfälligt anställda. Det skapar otrygghet.

Mikael Herrgård, fackordförande, Textilia i Rimbo.

 

Otryggheten tär. Att inte veta hur länge hon får jobba kvar. På Textilia är hon inte ensam. Upp till en tredjedel av personalen har tidsbegränsade anställningar, enligt statistik som IF Metallklubben tagit fram. Fackordföranden Mikael Herrgård visar en bunt med tillfälliga anställningskontrakt för det senaste halvåret, ungefär 700 stycken.

– Vi har haft ett cyniskt utnyttjande av korta kontrakt, säger han och fortsätter:

– Arbetsgivaren har genom åren satt i system att en stor del av arbetsstyrkan ska vara tillfälligt anställda. Det skapar otrygghet.

Nebije säger att hon aldrig kan planera och bestämma något i sitt liv. Uppstår en möjlighet till övertid säger hon alltid ja.

– Mina tre barn stöttar mig. Säger att det kommer gå bra.

Men det gick inte bra. När Nebije gick in till sin närmaste chef för att söka ledigt för sin dotters examensdag, fick hon veta att det inte behövdes. Hon skulle inte få sitt kontrakt förlängt, berättade chefen.

– Han sa att jag kommit för sent några minuter vid två tillfällen, att jag brutit mot företagets regler.

Hon trodde inte att hon hört rätt. Hon frågade om det berodde på att hon inte jobbat tillräckligt snabbt. Men det var inte problemet fick hon veta. Det var de gånger hon kommit för sent som låg henne i fatet.

Sju månader hann Nebije jobba på Textilia. Hon trodde att hon åtminstone skulle få jobba i ett år. På Textilia har mängder av anställda genom åren fått jobba strax under tolv månader. Sedan har det varit stopp. Arbetsgivaren vill inte ”lasa in” någon, det vill säga låta visstidsanställda stanna tolv månader och därmed – enligt lagen om anställningsskydd – få förtur när en tillsvidareanställning uppstår på företaget.

Mikael Herrgård satte sig med företagsledningen och ifrågasatte varför Nebije fick sluta. De menade att de inte gjort något fel, att de helt enkelt valt att inte förlänga hennes kontrakt.

– Jag tolkar det som att Textilia av någon anledning ville statuera ett exempel, säger han.

Mikael Herrgård har vant sig vid att hantera oro från medlemmarna, det är en del av vardagen som fackligt engagerad på tvätteriet. Många upplever också en orättvisa de gånger det är dags att anställa på tillsvidaretjänster.

– Ibland blir de som inte har jobbat särskilt länge fast anställda. De som jobbat här längre upplever det som orättvist. Då får jag förklara att arbetsgivaren bestämmer.

Nebije har gett upp sina drömmar. Hon har passerat 50 år och menar att de unga har framtiden framför sig, inte hon.

Det enda hon vill är att slippa känna stressen och ovissheten.

– Känslan när man kommer hem efter att ha jobbat hårt är skön. Det är det enda jag vill. Nu är jag deprimerad och ledsen.

Företaget har misskött sig genom åren och valt att balansera på knivseggen för vad som är tillåtet.

Mikael Herrgård.

Inne i det stora tvätteriet doftar det nytvättat och torktumlat. Lakan från sjukvården och personalkläder som rockar och byxor kommer åkande i taket, ligger i bingar eller hängs upp av flinka händer. Totalt tvättas cirka 40 ton varje dygn, mest från vårdinrättningar i Stockholmsregionen.

Kontor och matsalar är nyrenoverade. För några år sedan fick Textilia en ny ägare, DFD, som är Danmarks största textilserviceföretag. Tidigare ägdes man i olika omgångar av riskkapitalbolag som eftersatte underhållet, berättar Mikael Herrgård.

I 20 år har han jobbat på Textilia, de senaste tio har han suttit i fackstyrelsen. Han har tagit fram statistik som visar att andelen visstidsanställda legat på en hög nivå i tio års tid. Fackets teori om varför bolaget gjort så är att lönekostnaderna blir lägre.

Nyanställda går in på 113 kronor i timmen som efter tre månader ökar till 122 kronor.

– Företaget har misskött sig genom åren och valt att balansera på knivseggen för vad som är tillåtet, säger han.

Mikael Herrgård begär ofta förhandlingar när arbetsgivaren inte följer kollektivavtalet. Ibland slutar de i förlikningar, som genom åren har gett medlemmarna runt 800 000 kronor i ersättning, berättar han.

– Jag gör det inte för att jäklas, men det är mitt enda medel. Att förhandla.

Efter ägarbytet, och sedan nya plats­chefen Christer Söderberg tillträdde ­förra året, ser Mikael Herrgård en ljusning.

Christer Söderbergs ambition är att minska antalet visstidsanställda på Textilia i Rimbo. Ett första steg är att komma ner till en andel på 10 procent. Det senaste halvåret har ett tiotal fasta tjänster tillsatts och fler är på gång.

– Jag ser fördelar med att ha fler fast anställda och vill inte ha hög personalomsättning.

– Och jag är inte säker på att det blir ­billigare med korta anställningar i ­längden. Fast personal behöver inte utbildas och introduceras hela tiden, säger han.

Vad är förklaringen till att Textilia har haft så stor andel tillfälligt anställda?

– Jag vill inte spekulera i hur det var innan jag kom hit. Min ambition nu är att minska andelen, säger Christer Söderberg.

Han vill dock inte svara på om det är praxis på Textilia att några minuters sen ankomst leder till att ett anställningskontrakt inte förlängs.

– Vi kommenterar av naturliga skäl inte enskilda personer och ärenden.

Marcus Derland