Fast jobb eller utvisning

Nya gymnasielagen De fick en andra chans till ett liv i Sverige. Men villkoren var hårda. Dagens Arbete har följt killarna som bokstavligen slåss för sin överlevnad på den svenska arbetsmarknaden.

Zahoor Dostizada

Vår resa börjar med ett ryck. Det har gått ett tag sedan förra körlektionen. Men snart får Zahoor Dostizada kläm på det hela, och när backspeglar och döda vinklar är kollade rullar vi behagligt ut från parkeringen och vidare ut i det sensommarvackra landskapet på Värmdö i Stockholm.

En smal passage under landsvägen blir den första prövningen.

– Nu får du smygköra fram här och kika försiktigt så att det inte kommer någon, säger Eva Brandsma som handleder från passagerarsätet.

Jag och Eva är gamla kollegor. Vi har inte setts på många år, men på Facebook har jag följt hennes växande engagemang för ensamkommande barn i sin hemkommun. Barn som sedan flyktingkrisen 2015 nu växt upp till unga män.

I våras tog de första studenten. Många har läst praktiska utbildningar, liksom Zahoor som gick ut fordonsprogrammet. Men för att få stanna i Sverige permanent återstår en svåröverstiglig uppgift: Att hitta ett fast jobb inom sex månader.

Tidsfristen går ut innan jul.

Det är därför jag sitter här i baksätet på bilen medan Zahoor, under överinseende av Eva, saktar in vid ett övergångsställe. Jag vill veta: Är det ens möjligt att få fast jobb direkt efter studenten på dagens arbetsmarknad? Vad händer om man misslyckas?

I lagen är svaret glasklart. Ett misslyckande innebär utvisning. I praktiken en enkel biljett till våldets och fattigdomens Afghanistan, där de flesta ensamkommande har sina rötter. För Zahoor, i likhet med många andra, är det en okänd plats. De har vuxit upp som flyktingar i Pakistan eller Iran.

– Under de här fem åren har jag, och alla i min situation, levt under enorm stress. Man hoppas, men man vet inte. Jag bara kämpar och kämpar. Man är rädd inuti. Inom oss finns den här tanken, vad kommer att hända om jag inte får jobbet? Kommer allt att ha varit för ingenting? säger Zahoor när vi stannat för en paus i ett naturområde.

Zahoor tillhör folkgruppen hazarer, en marginaliserad minoritet som utstod hårt förtryck och våld under talibanregimen. Familjemedlemmar saknas, men exakt vad som hänt i hans liv gör för ont att prata om.

– Det var … det är svårt, hur ska jag förklara? Att kunna säga de här sakerna … ah shit … jag vill inte minnas det här. Personligen för mig, det finns ingen väg tillbaka. När jag kom hade jag en one-way-ticket. Jag har ingen väg tillbaka, säger han.

Han pratar hellre om det han älskar: bilar. Deras kraft och design. Favoriten är Ford Mustang. Passionen för bilar är som en ”andra flickvän”, säger han och ler lite blygt. Men tyvärr kräver arbetsmarknaden i regel mer än passion.

– Jag vet inte hur de har tänkt. Nu är det också corona i hela världen. För alla, även svenska ungdomar, är det svårt att hitta jobb. Och fast jobb, det är jättesvårt, säger han.

Migrationsverkets tolkning av den så kallade gymnasielagen är tydlig. Inga vikariat, ingen visstid, inga subventioner. Tillsvidareanställning, eller kontrakt på minst två år, är vad som gäller för permanent uppehållstillstånd.

Sådana jobb är sällsynta. På hela arbetsmarknaden har bara runt hälften av alla löntagare under 25 år tillsvidareanställningar. Andelen är lägre för utlandsfödda. Hos de största arbetsgivarna, kommuner och landsting, har endast 16 procent av utlandsfödda under 25 år en fast anställning, enligt SKR.

Under utbildningen praktiserade Zahoor på Bilia. Ställde alltid upp, försökte lära sig alla detaljer, gjorde sitt bästa för att vara en mönsteranställd. Veckan innan coronaviruset lamslog ekonomin hade han mer eller mindre blivit lovad fast jobb. Sedan kom viruset och det löftet flög all världens väg.

Under pandemin har den öppna arbetslösheten bland unga under 25 år stigit kraftigt. I somras låg den på 13 procent. Arbetsförmedlingen spår att den fortsätter att krypa upp till 15 procent till nästa år. Konkurrensen hårdnar.

Zahoor kämpar nu med sitt körkort, vilket är ett måste för att hitta ett annat bilmekanikerjobb. Men samtidigt öppnade sig en annan möjlighet. Det var här Evas förening kom in i bilden. När bilbranschen tvärnitade slängde sig volontärerna på telefonen, och lyckades med hjälp av pengar från kyrkan boka upp truckutbildningar för de ensamkommande som gått ut fordonsprogrammet.

När jag kom hade jag en one way-ticket. Jag har ingen väg tillbaka.

Zahoor Dostizada

För Zahoor gav truckkortet en provanställning på ett bemanningsföretag som hyr ut till lager. Om prövotiden omvandlas till en tillsvidareanställning får Zahoor stanna i Sverige. Om inte åker han ut. Avgörandet ligger hos chefen.

När Eva och Zahoor berättar förstår jag att det finns en annan helt avgörande faktor i den långdragna historien om de ensamkommande ungdomarna från Afghanistan. Det är nätverken. Vanligt folk. Människor i lokalsamhället som ställt upp för en annan människa i nöd.

Evas ideella engagemang är långt djupare än vad jag tidigare förstått. Föreningen hon driver har ordnat med allt från bostäder till läxläsning och juridisk hjälp. Nu ligger fokus på arbetsmarknaden.

Liknande nätverk finns runt om i hela landet. Människor som frivilligt och utan ersättning öppnat sina hem för ensamkommande unga vuxna för att de ska ha en chans att plugga klart gymnasiet. En chans att stanna i Sverige.

Ett av de större ideella nätverken räknade för några år sedan antalet frivilliga familjehem till cirka fyratusen runt om i landet.

Fyratusen. En folkrörelse.

Kabir Yousefi

Den första jag ser när jag kliver ur bilen i Karlstad är Bengt Alsterlind av alla människor. Barndomens tv-profil från programmet Hajk står precis framför mig på parkeringen utanför Frykdalens bil och fingrar på en splitterny elbil.

Jag är nästan på väg att hälsa ”tjipp”, innan jag blir avbruten när Kabir Yousefi kommer ut genom dörrarna med ett stort leende. För fem år sedan var Kabir analfabet. Han växte upp på landsbygden i ett talibankontrollerat område i Afghanistan och hade aldrig gått i skola.

Jag har haft tur att hitta ett jobb som passar mig.

Kabir Yousefi

I dag har han en gymnasieutbildning från fordonsprogrammet och är på god väg att bli anställd här på Frykdalens bil. Utvecklingen har varit omvälvande.

– När jag var liten hade jag en cykel. Det var inget fel på den, men varje dag skruvade jag isär den. Ibland fick jag ihop den igen, ibland fick pappa hjälpa till.

Jag har haft tur att hitta ett jobb som passar mig, säger han när han visar oss in i verkstaden där han just håller på att montera en dragkrok på en glänsande röd nytillverkad Mazda.

Medan fotografen knäpper bilder knackar jag på hos platschefen Daniel Warg.

– Egentligen hade vi inte ens möjlighet att ta emot en praktikant när de ringde från skolan. Men han var ju en jättetrevlig kille, skitbra. Jag behövde bara ge instruktioner en gång så lärde han sig. Det var ordning och reda, säger han.

Någon fortsatt tjänst var det inte tal om till en början. Men av en slump uppstod en möjlighet i slutet av praktikperioden. Kabir ansökte och förklarade samtidigt sin situation: Utan tillsvidareanställning blir han hemskickad efter sex månader.

– Jag hade ingen aning om det här. Det var ju helt sjukt när han berättade. Jag tycker det är helfel att samhället lägger över ansvaret på oss arbetsgivare. Nu var det ju bara flyt att det gick att lösa. Tänk om vi hade blivit tvungna att säga nej. Det hade känts riktigt taskigt, säger han.

Det är nätverken jag fick tillgång till via Eva som har gjort att jag hamnat här i Värmland. De ensamkommande har med åren rotat sig och trådarna sträcker sig djupt ner i myllan, inte bara i storstaden utan på orter runt om i hela landet. Att Kabir över huvud taget fick chansen på Frykdalens bil, och i dag står och jobbar med en tryckluftsborr i högsta hugg, beror inte bara på hans eget driv.

Det är också ett resultat av enskilda människor som ställde upp. Människor ur det som man ibland kallar civilsamhället.

Jag tycker det är helfel att samhället lägger över ansvaret på oss arbetsgivare.

Daniel Warg, platschef Frykdalens bil.

Allting börjar med flyktingkrisen 2015. Av de drygt 160 000 människor som sökte asyl i Sverige registrerades cirka 35 000 som ensamkommande barn, den stora majoriteten afghaner. Eftersom de var minderåriga placerades de i familjehem eller så kallade HVB-hem för barn under 18 år.

Under anstormningen av ansökningar drog Migrationsverkets handläggningstider ut på tiden. De afghanska ungdomarna fick vänta särskilt länge, många över två år på sitt första beslut, som i de flesta fall var ett avslag. Avslagen överklagades i regel och väntetiden drog ut ytterligare.

Samtidigt pågick ungdomarnas liv, de lärde sig svenska, gick i skolan och fick klasskamrater. Men när de till slut fyllde 18 år, eller skrevs upp i ålder efter ifrågasatta åldersutredningar, ställdes frågan om deras framtid i Sverige på sin spets.

Till skillnad från barn kan vuxna asylsökande efter avslag utvisas, med tvång om så behövs. Flera sådana resor genomfördes, vilket gav upphov till protester och skarp kritik från människorättsorganisationer. Ungdomarna rörde även upp känslor åt andra hållet i den hetsiga migrationsdebatten.

Politiskt växte det fram en opinion mot att utvisa unga människor som redan levt i Sverige i åratal. Opinionen fångades upp av Socialdemokraternas regeringspartner Miljöpartiet, som drev fram två nya lagar: gymnasielagen 2017 och nya gymnasielagen 2018. Den senare gjorde det möjligt för de som registrerats som ensamkommande barn och väntat länge på sina avslagsbeslut, att få stanna med tillfälliga uppehållstillstånd under förutsättning att de studerade på gymnasiet.

Det var en andra chans. Men villkoren för att lyckas visade sig i praktiken vara tuffa. När de ensamkommande fyllde 18 år upphörde kommunernas ansvar och ersättningen till många familje- och HVB-hem ströps. Ungdomarna flyttades antingen till något av Migrationsverkets vuxenboenden, eller tvingades hitta bostad på egen hand. Tusentals ensamkommande rycktes upp ur sin trygghet. För många blev det svårt att hänga med i studierna utan bostad eller på en helt ny ort.

Samtidigt hängde uppehållstillståndet på att de fortsatte i skolan. I det här läget klev civilsamhället in. I Värmland började allt på Stora Ensos kartongbruk i Skoghall.

Många fortsatte jobba på precis samma sätt för att det skulle bli bra för de som kommer.

Margareta ”Marga” Sandström, miljöchef Stora Enso Skoghall.

På tisdagar efter jobbet hade tre kollegor gjort det till sin rutin att knalla över till HVB-hemmet ett stenkast bort för att hjälpa till med läxläsning, berättar Margareta ”Marga” Sandström när vi möts utanför grinden till det gigantiska bolmande fabriksområdet. Marga, som är miljöchef på bruket, är just i dag ovanligt påpassad av journalister.

Efter vår intervju ska hon bli intervjuad i tv om en kritiserad ny deponi som Stora Enso planerar att anlägga. Grannarna har klagat.

– Så i nästa intervju är jag inte längre snälla Marga, då förvandlas jag till skurken Marga, säger hon och ler.

För henne föll det sig naturligt att engagera sig när flyktingarna började anlända 2015.

– Det fanns en lucka i tiden när alla ville engagera sig för de asylsökande. Sen var det en del som gjorde en helomvändning, typ Stefan Löfven, Moderaterna och KD och andra. Men väldigt många i civilsamhället gjorde inte det, utan fortsatte jobba på precis samma sätt för att det skulle bli bra för de som kommer, säger hon.

Läxläsningen var ett nöje och vänskapsband knöts till de unga afghanerna.

– En del som Kabir hade ju aldrig gått i skola. Då fick man prata om att jorden är här och solen är där och matematik och allt annat, säger hon.

På 18-årsdagen var Kabir tvungen att lämna HVB-hemmet och flyttades till Migrationsverkets vuxenboende i Kristinehamn. Skolgången avbröts.

– En kväll satt vi där, vi som hade läxhjälp, och funderade. Finns det ingen med ett för stort hus? Då kom vi plötsligt på: Ann-Charlotte! Hon bor ju själv sedan gubben dog och kan behöva hjälp med snöskottning, vedhämtning och tunga kassar, säger Marga.

Samma eftermiddag sitter vi och fikar med kaffe och sockerkaka i vardagsrummet i en stor gul 20-talsvilla i utkanten av Skoghall. En gång i tiden byggdes villan för överingenjören på bruket. Men sedan 60-talet har den varit ett hem för Ann-Charlotte Eskel och hennes familj.

Hon är i dag 75 år och sedan mannen gick bort för några år sedan har hon bott ensam med sina hundar.

Tills nyligen då Kabir och hans kompis Farzad flyttade in på övervåningen.

– De är lika gamla som mina barnbarn vet du. Är inte det lustigt. Jag har blivit en slags reservfamilj för dem. Ibland har de ryslig hemlängtan ska du veta, så de behöver någon här också, säger hon.

För både Ann-Charlotte och Kabir gick det snabbt att bestämma sig. En timmes fika, sedan var det klart. En vecka senare flyttade Kabir in. Lite senare kom Farzad också.

– Bara det att jag nu har någon att prata med, det betyder mycket, särskilt så här i coronatider, säger Ann-Charlotte.

Hon minns när hon körde ner till Migrationsverkets boende i Kristinehamn för att hämta upp Kabir.

– Vad hemskt det var! En lång korridor med trånga rum och pojkarna bodde fyra i varje, det fanns bara plats för sängar, ett skåp, ingen matta, inga möbler. Det fanns knark i omlopp. Killarna hade slutat gå i skolan, det funkade inte helt enkelt, säger hon.

Hur kan man säga så här: Ni får stanna i Sverige om ni går i skolan och klarar er, men ni har ingenstans att bo!

Ann-Charlotte Eskel, pensionär, Skoghall

Hon har svårt att förstå varför det inte gjordes mer för att se till att ungdomarna kunde bo kvar och gå klart sina utbildningar.

– Det är jättekonstigt. Hur kan man säga så här: Ni får stanna i Sverige om ni går i skolan och klarar er, men ni har ingenstans att bo! Det är ju märkligt. Jag är förvånad över att kommunerna inte gjorde mer för att jaga sådana som mig. Det är väl bara att fråga, det värsta som kan hända är att man får ett nej, säger hon.

Kabir beskriver tiden i Kristinehamn som att han sjönk ner i en depression. Han hade rumskamrater som inte kunde sova om nätterna, vilket höll honom vaken. Det var långt till den nya skolan och han hade svårt att hålla koncentrationen uppe. Maten på boendet serverades på fasta tider som han ofta missade på grund av pendlingen. Han fick gå och lägga sig hungrig.

– Men jag har haft mycket tur. Att hitta en så här snäll människa som jag kan bo hos, det är jätte, jättetur. Jag vet inte vad jag ska göra för att tacka henne. Det går inte att tacka med bara tack, säger han.

Men Ann-Charlotte protesterar.

– Det är ju inte någon välgörenhetsaffär det här, det är lika bra för mig som för han. Jag har folk i huset och så slipper jag laga mat! Det kan ju visserligen bero på två saker: att de är hyggliga eller att de tycker att deras mat är godare. Men det är jättebra för mig! säger hon och skrattar.

Rohullah och Mahdi

Senare samma kväll blir vi hembjudna till en vindsvåning ovanpå en villa i Karlstad. Där bor bästa kompisarna Rohullah och Mahdi. De har båda tagit studenten från byggprogrammet.

Rohullah har lyckats få fast jobb på Moelvens husfabrik i Säffle och kommer med största sannolikhet att få stanna i Sverige.

Mahdi har å andra sidan ett utvisningsbeslut och lever i dag som papperslös. Allt på grund av ett till synes trivialt beslut som han fattade i Malmö i november 2015.
När nya gymnasielagen bereddes fick den skarp kritik av nästan samtliga remissinstanser. Mycket av kritiken fokuserade på de olika tids- och datumgränser som skrevs in i lagen. Den 24 november 2015, är en sådan gräns.
Endast de som sökte asyl som ensamkommande barn innan det datumet omfattas i dag av lagen.

Den novemberdagen befann sig Mahdi i ett tillfälligt asylboende i Malmö, helt ovetande om vad som pågick i regeringskvarteren.

– Eftersom jag hade kompisar i Stockholm bestämde jag mig för att åka dit och söka asyl, i stället för att göra det i Malmö, säger han.

Beslutet var ödesdigert. Hans ansökan lämnades in två dagar för sent.

– Det är kaos. Jag har varit i Sverige i fem år, jag har gått i skolan, jag har lärt mig mycket. Sverige har investerat mycket pengar i mig, i skolan, sjukvård, allting. Jag vill jobba och betala tillbaka. Men Sverige vill inte det just nu, säger han.

Att leva som papperslös är tufft. Inget körkort, inget bankkort, bara tillfälliga jobb och en ständig oro för framtiden. Vänskapen och stöttningen från Rohullah håller honom uppe. Men båda berättar om andra afghaner i liknande situation som inte orkat längre. Två unga ensamkommande har tagit sina liv i Karlstad, den ena alldeles nyligen.

– Jag brukade träffa den killen på bussen. Bara för några veckor sen såg jag honom. Han var papperslös som jag. Vi brukade hälsa och snacka lite om hur han hade det. Han hade väldigt svårt att acceptera sin situation, säger Mahdi.

En forskningsrapport från Karolinska institutet från 2018 visar att självmordsfrekvensen bland ensamkommande barn och unga vuxna är nio gånger högre än bland den övriga befolkningen. Den utlösande faktorn är oftast inte avslag på asylansökan, vilket många tror. Snarare verkar det handla om de långa handläggningstiderna, avsaknad av kvalificerad vård och att många har ryckts upp ur sina sammanhang och, liksom Kabir, flyttats runt på olika boenden.

Reza och Habib

Nya gymnasielagen omfattar runt 8 000 ensamkommande, mestadels afghaner. Hur många av dem som tog studenten i våras är det ingen myndighet som känner till.

De enda som har en nationell överblick är den ideella föreningen Arbetskraftsförmedlingen, som är ett samarbete mellan personer ur näringslivet och civilsamhället. Genom en kartläggning uppskattar de antalet till drygt 1 000.

Mahdi ingår inte i den statistiken och han är inte ensam. Jag pratar med många unga afghaner som nu hankar sig fram som papperslösa. Andra har, trots många år i det svenska utbildningsväsendet, gett upp och dragit vidare.

En vanlig destination har varit Frankrike, där det sägs vara lättare att få uppehållstillstånd. En dag får jag kontakt med Reza som varit fem år i Sverige och utbildat sig till målare. Men liksom Mahdi lämnade han in sin ansökan några dagar för sent och bor nu i ett tält under en motorvägsbro i centrala Paris. Han saknar sin flickvän i Örebro.

– Hundratals afghaner som bor här under bron kan svenska och har gått gymnasiet i Sverige, säger han.

Andra är tillbaka i Afghanistan. Jag ringer upp Habib som tvångsrekryterades av talibanerna i unga år och som nu lever isolerat i en liten lägenhet i Kabul. Han vågar inte gå ut efter klockan 19. Varje natt funderar han på självmord. Efter att ha fyllt 18 blev han tvungen att flytta från sitt familjehem i Örebro och hamnade på gatan. Sov på tågstationen och drogs in i missbruk, droghandel, gängkriminalitet och våld. En dom för rån satte punkt för hans tid i Sverige.

– Det här är värre än något fängelse i Sverige, säger han.

Avgrunden är djup för de unga afghaner som nu kämpar för sina fasta anställningar.

Mikael Färnbo