Ni har rätt att få veta det här
Att granska sina egna ägare är inte lätt. Men samtidigt helt nödvändigt, skriver chefredaktör Eva Burman.
”Min jul räddades av dem som flytt till oss”
Publicerad 2017-01-17, 09:00 Uppdaterad 2023-11-16, 10:40
Ledarkrönika ”Jag måste nypa mig i armen. Är detta verkligheten? Människor från andra världsdelar som kommer till Sverige och tar hand om oss som är sjuka?”
Om skribenten
Jeanette Herulf är mångårig DA-medarbetare som efter en längre sjukskrivning nu är tillbaka på redaktionen på deltid. Hon medverkar med ledarkrönikor varannan vecka.
”Det finns olika sätt att se på samhället. Kanske blir det annorlunda när man är långtidssjukskriven och en del av det så kallade ‘utanförskapet’. Detta, och annat som ligger mig nära, står nu i fokus för mitt skrivande.”
/Jeanette Herulf
Lyssnar trött på en debatt mellan den Liberala ledarskribenten Alice Teodorescu och Ursula Berge, samhällspolitisk chef på SSR. Det talas förstås om flyktingar.
De kostar, säger Teodorescu. Antingen får vi höja skatterna, eller skära ned i välfärden.
Nu får det vara nog, tänker jag från min säng på akuten. Det är en vecka före jul. Jag har fått ett bakslag i min sjukdom, blir inskriven på sjukhus i tre veckor.
När jag lämnar akuten och kommer upp på sjukhusavdelningen möts jag direkt av en ung man som hämtar vatten till mig, frågar om han kan stötta mig till toaletten, lägger en vänlig hand på min panna.
Nästa dag, när jag pratar mer med den unge mannen berättar han att han är ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan, att han färdats i en gummibåt över Medelhavet, att han via Paris kommit till Sverige och Säter. I Säter utbildade han sig till undersköterska. Där fanns det inga lediga jobb, men gott om bostäder. Så nu har han flyttat till Stockholm och fått ett ettårs vikariat på sjukhuset.
Det blev en lång historia. Men mannen är inte ensam. Avdelningen rymmer undersköterskor från många olika länder. Flera kvinnor kommer från Kina, några andra kommer från Eritrea och Etiopien, en man har Marocko som hemland, en kvinna är född i Latinamerika.
Människorna från all världens hörn blir de som stöttar mig på natten, tar ett fast tag i mig när jag vinglar fram till toaletten. Det är också de som tar blodtryck och tempen på morgnarna. Serverar mig frukost, föreslår att de ska hjälpa kvinnor som inte har nära anhöriga som kan ta hand om dem. De tvålar in, springer med schampo som luktar gott, ordnar med mjuk kräm.
Jag måste nypa mig i armen. Är detta verkligheten? Människor från andra världsdelar som kommer till Sverige och tar hand om oss som är sjuka, vår åldrande befolkning? Betalar skatt och känner sig uppskattade.
Ja, det är konstigt att tillbringa julen på sjukhus. Men för mig kändes det som om jag befann mig mitt i verkligheten.
