I klorna på knarket

Krönika maj 2011

Det händer ibland, att någon säger något som får oss att tänka till. Förstå saker på ett nytt sätt. Inte sällan är författare dessa personer: Herta Müller, Simone de Beauvoir, Virginia Woolf. Men det händer också att en helt okänd liten sextonårig kille får en författare att tänka till.

Lerums gymnasium, en kylig dag. Vi är i aulan. En föreläsning för fyrahundra elever. De har läst mina böcker, jag är både stolt och glad. Det jag skriver är viktigt. Jag talar om fyra ord jag tänkt särskilt på när jag skrev Håpas du trifs bra i fengelset: anhörig (vad betyder det att vara anhörig), narkotika (explosion sedan 70-talet), fattigdom (vad spelar fattigdom i sig för roll för människans psyke?) samt diagnossamhället (arbetarklassens barn är överrepresenterade i diagnoser som ADHD och damp Efter föreläsningen när aulan tömts kommer killen fram till scenen med hjälp av sin lärare. Han rör sig ryckigt, som att han lider av staccato i kroppen, spänd. Han är klädd i svart luvjacka, hängbrallor. Blyg.

–  Dina böcker verkar spännande.

–  Det kanske de är …

– Min pappa har haft narkotika i sitt liv hela livet.

–  Då tror jag att mina böcker kan vara något för dig.

–  Min farmor dog i överdos förra veckan.

”Min farmor dog i överdos förra veckan” är meningen som skakar mig. Känner mig träffad, dum. Också jag är en av alla vuxna som går omkring och slarvigt säger ”ungdomar knarkar”. Sanningen är att mammor, pappor, mor- och farföräldrar (också) knarkar.

När jag var barn på 70-talet förekom ”harmlösa haschpartyn”. En del höll på med amfetamin. Men det var de äldre, och inte så många. Efter 70-talet har narkotikan fullkomligt exploderat: kokainet i storstädernas innekretsar, amfetamin, heroin. Vi har fattigmansdroger, rikemansdroger. Ungdomar dör av oren narkotika inköpt via nätet. Förortsbarnen i Västsverige dukar under av GHB, en narkotikaklassad billig lättillverkad drog som säljs som en luktfri vätska och som också smygs ned i kvinnors drinkar för att de senare ska kunna utnyttjas sexuellt. Drogen är lätt att överdosera, därför mycket farlig.

Vi lever äntligen i en tid då det är mer möjligt att säga ”jag är alkoholist”, min pappa är alkoholist, min mamma, bror eller syster. Det har blivit mindre skamligt. Hjälp finns att få. Folk blir nyktra. Att säga att ”jag är narkoman”, eller att min mamma, mormor är narkoman är i stort sett omöjligt. Skammen är för svår. Stämplingen nära? Hjälpen långt borta?

Silverfisken (Sofia Rapp Johansson) är kanske Sveriges läbbigaste bok hittills? Silverfisken ligger under badkaret och gömmer sig för att komma undan sin drogade farliga far som använder henne som knulldocka.

Det måste finnas tusentals barn i Sverige som vuxit upp med narkotikamissbrukande föräldrar. Vi har sannolikt fler läbbiga böcker att vänta.

Susanna Alakoski