Heidi trotsade tvivlet

Hon svälte sig själv och var nära att tyna bort. Gymträningen blev vägen tillbaka. Heidi var starkare än någonsin när ett enda slag förändrade allt.

Lukten av blod gick aldrig ur lägenheten. Det spelade ingen roll hur mycket hon skrubbade väggarna. Prickarna på tapeten syntes ändå.

I spegeln kunde hon se sin kropp. Musklerna som hade tagit år att bygga var så gott som borta. I huvudet började en enda tanke gro. Att börja om igen.

Det är bara på nätterna hon skriker. När gymmet är tomt och hon pressar sig till det yttersta.

Den här morgonen är hon inte ensam i träningslokalen. Tyst och koncentrerat pumpar hon två 24 kilos hantlar mot taket. Om några timmar ska hon ta bilen till tryckeriet i Karlshamn. De tatuerade ormarna på ryggen breder ut sina käftar när hon sveper ut armarna i ryggmaskinen.

För att vara så stor vet Heidi Vuorela ovanligt mycket om att vara minst. Tyst och blyg under de första skolåren. Mobbad genom hela mellanstadiet. När hon var 14 år hade hon inga planer på att bli störst. Tvärtom.

En dag ringde personalen på skolan till hennes föräldrar. Heidi äter inget i skolan, sa de. Hon äter inget hemma heller, svarade mamman. Heidi hade blivit dumpad av sin första kärlek.

– Hans nya tjej var ju smalare. Det kändes skithäftigt när man kunde sy in jeansen mer och mer.

Det fortsatte under hela högstadiet. Visaren på vågen sjönk för varje gång hon ställde sig på den. En dag stannade den på 41 kilo.

Högarna med tidningar räddade henne från att tyna bort. Bilderna på de muskulösa kropparna i brorsans bodybuildartidningar hade alltid fascinerat henne.Sista året på högstadiet hängde hon med till gymmet. Heidi hade hittat hem. För att musklerna skulle växa började hon äta och visaren på vågen ändrade riktning.

Tio år av träning har gått sedan dess. Ibland undrar folk hur hon orkar. Samma övningar år efter år. Pressa en tyngd uppåt. Sedan sakta ner igen.

Andra undrar hur hennes muskler blivit så stora. Vissa antyder att hon fått lite hjälp på traven med piller eller sprutor. Då skakar hon på huvudet. Pekar med fingret på tinningen. Där sitter all hjälp hon fått. Järnviljan.

Ibland händer det att någon av killarna på gymmet ställer sig för att träna bredvid henne framför speglarna. När de ser att Heidi kan lyfta tyngre får de plötsligt bråttom iväg till en annan maskin.

– Ingen i Olofström tränar lika mycket som jag.

Heidi är ensam under kvällsskiftet vid tryckpressen. Alla andra har gått hem. När hon började som lärling visste hon knappt vad en tryckpress var. Då hade de sagt att det skulle ta minst sex månader att bli fullärd. Sex veckor senare körde hon maskinen helt själv.

Hon är ensam tjej bland tre manliga tryckare. Gör samma jobb och sliter lika hårt, tycker hon själv. Ändå har det varit stora skillnader i lönen. Två gånger har det blivit förhandlingar som slutade med att ombudsmännen från facket i Stockholm kom ner och tog strid för henne. Fortfarande skiljer det i lön. Efter snart sex år har Heidi börjat tröttna.

Att stå i bikini och spänna sig inför publik. Löjligt, hade hon tänkt. Men kompisarna tjatade om att hon skulle anmäla sig. Nu stod hon där på scenen framför domarna. Benen darrade när hundratals ögon i publiken gled över hennes kropp.

Hemma i vardagsrummet hade hon tränat på de olika ställningarna man skulle inta.

– Jag trodde inte jag hade så stor chans.

En runda i baddräkt och två i bikini. Sedan final. På sin allra första tävling hamnade Heidi bland de fem bästa av 33 deltagare. Nästa gång siktade hon högre.

Hon matar maskinen med mer papper och springer bort till andra änden för att kolla att färgerna stämmer. Pall efter pall fyller hon med nytryckta ark. Ibland tar hon hylsnyckeln för att justera en mutter här och en mutter där. Kaffet dricker hon stående, innan det är dags att torka av färgen från valsarna. Hennes blick fastnar på handen som färgats röd.

– Är det blod? Heidi har slagit sönder en miljon kaffekoppar. Hon överdriver, men det är så det känns när man inte kan lita på sin högra hand. För Heidi är det ingen idé att leta efter något i fickan. Hon känner ändå inte om det finns något att plocka upp. Bara i två av högerhandens fingrar har hon kvar känseln.

Kaffekopparna glider hjälplöst ur handen och krossas mot golvet. Ibland skär hon sig utan att märka något. Hon torkar handen med en trasa. Det var inte blod, bara lite färg från valsarna.

Man skulle kunna tänka sig att världen skiter i vad som händer när Heidi står och svettas på gymmet. Inget kunde vara mer fel. Folk följer varje övning hon gör. Människor skriver till henne på språk hon inte förstår och ber om träningsråd. Andra vill betala för bilder på hennes kropp. Och 18-åriga killar skriver och tigger om råd för att bygga lika starka armar som hon.

Heidi startade sin träningsblogg när hon märkte att andra tjejer som tävlade hade egna bloggar. Nuförtiden går 1 500 personer i Sverige och i världen in på hennes sida varje dag.

Kommentarerna driver henne framåt. I april 2008 är hon på toppen av sin träning. Besvikelsen blir stor när hon hamnar på nionde plats i en tävling. Många av bloggens läsare skriver uppmuntrande kommentarer om tävlingsbilderna. Flera tycker att hon var värd en bättre placering.

Motgången sporrar henne att satsa ännu hårdare på träningen. Då kunde hon inte ana att hon bara ett halvår senare skulle fundera på att sluta med gymträningen för alltid.

Ärret från olyckan slingrar sig som en orm längs underarmen. En fyllegrej, säger hon själv. Heidi hade fest hemma när hon blev förbannad efter att ha grälat med sin syster. Hon vände sig om och slog handen i väggen.

Trodde hon. För väggen var en glasdörr och armen gick rakt genom glaset. När hon drog tillbaks armen rev glassplittret sönder blodkärlen på armens undersida. Dunk. Dunk. Dunk. För varje slag som hjärtat slog sprutade blodet rakt ut mot väggen.

Först var det ingen som gjorde något. Några sprang ut på balkongen i ren panik. Blodet fortsatte spruta. Till slut rev en av festdeltagarna av sig skjortan och knöt den runt såret. Tjugo långa minuter dröjde det innan ambulansen kom.

– Jag såg mamma och pappa framför mig. Vi ses i himlen, tänkte jag.

Det skulle ta dagar att göra rent lägenheten. Prickarna på tapeten gick aldrig bort. Efter operationerna väntade ett halvårs sjukskrivning. Gipset runt armen hängde lösare för varje vecka.

Det kändes som om musklerna tinade bort. Efter åtta veckor togs det av.

– Högerarmen såg ut som en spagettitråd.

Hennes blogg fylldes av uppmuntrande kommentarer. ”Du är ju en riktig kämpe, så jag tvivlar inte på att du snart är tillbaka, starkare än någonsin”.

Själv tvivlade Heidi. Läkarna hade sagt att hon inte fick träna under sjukskrivningen. Hon hade skurit av både muskler och nerver i armen. Känseln i handen var delvis borta och flera operationer väntade.

På nätterna drömde hon att hon stod på gymmet och lyfte skrot. På dagarna satt hon hemma och tittade på bilderna hon lagt ut på bloggen månaderna innan olyckan. Vältränad, stark och i sitt livs form.

– Jag har fortfarande svårt att förlåta mig själv för det som hände. Ett halvår gick utan att hon tränade. År av träning gick sakta förlorade.

En dag när hon tittade på de gamla bilderna bestämde hon sig. Så stod hon där på gymmet igen. En 24 kilos hantel i vänster hand. En enkiloshantel i den skadade högerhanden. Hon tänkte inte ge upp.

Jobbet, gymmet, jobbet. Så har många av hennes dagar sett ut. Snart har hon fyllt sin sista pall med nytryckta ark. Chefen verkade inte förvånad när hon nyligen sa upp sig. Missnöjet med lönen känner han ju till. Det är mest familjen hon kommer att sakna när hon flyttar.

I Halmstad väntar kärleken och en utbildning till personlig tränare. Genom bloggen har hon redan fått flera erbjudanden om jobb inom träningsvärlden. Tio år av tunga lyft på gymmet har öppnat en ny värld.

Efter åtta timmar vid tryckpressen gör sig Heidi redo för dagens andra träningspass. Resten av Olofström sover. Gatorna ligger öde. Nästan allt är släckt. Klockan är tolv på natten och hundägarna har sedan länge gått sin sista runda.

I utkanten av centrum lyser det från ett gym. Genom fönstret syns en ensam skugga röra sig mellan träningsmaskinerna. Med en gul rem surrar Heidi fast en 24 kilos hantel kring sin skadade högerhand. Annars kan hon inte behålla greppet.

Toomas Laagus