Elsa – lever du fortfarande?

Grusvägen knastrar, jag cyklar i Signes spår. Bakom träden rullar svallvågorna in från Bornholmsfärjan. Det är tyst på stranden nu, björklöven ligger blöta på marken. Det är höstljummet, en frän men mjuk doft av tång ligger i luften. Ringklockan är trasig, väjer för två hundar och deras ägare som överrumplas av mig, cyklisten. Jag säger något om att jag måste laga ringklockan.

Har sett Signe cykla denna väg så många gånger. Sedan gick hon med stavar, blev för gammal för att cykla? Hur såg människorna henne? En gammal kvinna med krökt rygg, gifte hon aldrig om sig när maken dog? Så bra hon klarade sig, trots allt. Han söp ju ändå ihjäl sig, mannen. Hur gick det för sönerna?

Det gick bra för sönerna. Den ena drev restaurang, gifte sig med en skönhet, skilde sig. Han hade hund ett tag, bytte stad. Gifte om sig, fick fyra barn och en ny hund. Den andre arbetade också inom restaurang, kom sedan in i databranschen, gjorde karriär. Pendlade många år. Gifte sig, fick två barn.

En skugga framför mig. Det är Elsa. Vad hände med Elsa? Man såg henne aldrig cykla. Aldrig promenera. Hon arbetade i kassan på Konsum. Alltid fin i håret. Alltid fint hemma. Jag lekte med hennes pojkar, Tommy och Bosse. Deras pappa var alkoholist. Är det någon som minns Elsa i dag? Har det slutat viskas? Inte bara pappan var alkoholist, också sönerna blev det.

Det är något med dessa två kvinnor, där på grusvägen. Jag minns dem för att det doftar tång, för att det är höst och för att det är en barndoms grusväg jag cyklar på.

Så många av mina barndomsvänner är killar. Jag vet vad som hände dem, jag träffar några av dem ibland än i dag. Deras pappor söp liksom min. Mammorna höll rent hemma, stod där i vått och torrt. Gjorde de? Inte min, inte alltid.

Nu, så här många år efteråt har jag facit. Det gick så illa för så många, också för Signes söner, även om deras öden skiljer sig åt. Signes ena son blev också alkoholist, han förlorade sin familj – även hunden – och åkte dit för bedrägeri.

Sist jag hörde något från honom var han hemlös och fick nobben att bo hos sin egen bror. Brodern orkade inte längre, sa han. Orkade inte, och själv hade han gått upp i vikt, vägde hundrafemtio kilo nu, denne smalis. Han fick hjärtinfarkt innan han fyllt femtio men överlevde. Efter det har vi inte setts.

Elsas pojkar dog båda två. Den ena i överdos av piller, fylla, den andre av ett fylleslag. Föll baklänges och slog huvudet i ett element.

Livet.

Signe, går du med stavar än i dag?
Elsa, lever du fortfarande?
Kan ni leva på era kvinnopensioner?
Jag cyklar längs havet till vägs ände.
Jag tänker på dessa två kvinnor.

Men jag tänker också på en tredje, min egen mamma. Men den tanken är ännu för svår. Därför vänder jag cykeln, skyndar mig därifrån.

Susanna Alakoski