Fabrikören med PLASTFROSSA

Tempo, Nära Dej och Esso. Rad efter rad med konsumtionssamhällets fossiler. I värmländska Jössefors finns Sveriges historia i påsform.

Lars Lundins guldarmband rasslar till när han räcker över en smutsgul påse med snedställda bokstäver: Ni sparar kronor, inte ören hos Favör.

Ett mikrokoncentrat av en försvunnen värld. Vem bryr sig väl om ören i dag?

Längre in i samlingarna finns en skrynklig kasse där en hattprydd man med sjövilda ögon förklarar att allt annat än Galne Gunnar är vansinne.

I arkivet på Bengt Lundin AB hänger fyrtio års svensk påshistoria. Från den första
Åhlénskassen till de stora plastschabraken från dagens matvarujättar. Men låt oss backa ett par decennier.

I början av 1960-talet skulle företaget Cello-plast i Norrköping fira 25-årsjubileum. Till det ville man ha något alldeles extra. Resultatet blev Temakassen, den första svenska plastpåsen. Med sina två förstärkta handtag och sinnrika konstruktion var den revolutionerande i sin enkelhet. Det är förresten samma påse som säljs av Systembolaget än i dag, exakt utmätt för att rymma fyra vinpavor.

Några år senare satt Lars Lundins pappa Bengt på sitt företag i närheten av Arvika och klurade ut en annan påsform. Den här gången var det en rektangel med utstansade hål som handtag. Modellen fick heta Sinuskassen och tog detaljhandeln med storm. Den var billig, lättproducerad och stark nog att hålla en skolåda eller ett par jeans. Den stora plana ytan passade dessutom bra till grafiska tryck.

1972 hängdes den första plastpåsen upp i arkivet på fabriken i Jössefors, mitt ute i de värmländska skogarna. Sen dess har det fyllts på, och med en årsproduktion på 600 miljoner kassar har det hunnit bli några stycken.
I dag hänger över 6 000 olika plastkassar här.

– Redan från början sparade vi en påse av varje som referensprov. Vi får hoppas att någon tar hand om allt det här sen. Det börjar bli för trångt nu och det är väl mest jag som fortfarande tycker att det är roligt.

Lars Lundin går fram och tillbaka mellan raderna av krokar. Hästsvansen dansar när han rotar runt bland arkivskåp och hängare. Han drar fram en röd Icakasse. Stjärnhallen i Arvika skryter i fetstil med att de håller öppet även på lördagar.

Uppe vid taket skymtar ett naket ben mot en vit bakgrund. En av H&M:s skandalkassar från tiden då Anna Nicole Smith fick bilar att åka i diket. Lars Lundin nickar gillande och säger att det var roligare tryck förr i tiden, då påstillverkarna hjälpte till att ta fram originalen. Nu är allt så slätstruket.

– Vi var många konkurrenter som tävlade om kunderna. Då försökte vi överträffa varandra genom designen på påsarna.

Om roliga tryck styrde produktionen för tjugo år sedan så är det förtjänsten som är allenarådande i dag. Plastkassen är en av de mest lönsamma produkterna i butikerna. Trots att mängden plast per påse minskar och ersätts med billigare och mer miljövänliga material så ligger priset för oss konsumenter ganska stadigt. På en kasse som kostar en och femtio för dig så är nästan en hel krona ren vinst för butiken.

Inne i arkivet plockar Lars Lundin ner en påse från ett kryssningsfartyg med bolagets logotyp på ena sidan och reklam för sprit och tobak på den andra.

– Det här är toppen. Här tar rederiet först betalt av spritföretaget för reklamen och sen betalt av kunden som köper den. Det är bra.

Björn Wendelborn Barr