Industriarbetarnas tidning

Den hoppfulla väntan på demokrati

18 januari, 2012

Skrivet av AGNETA PERSSON

Medan invånarna i Swaziland svälter lever kungen i lyx och överflöd. Den som höjer sin röst riskerar att råka illa ut. Dagens Arbete åkte till det lilla kungariket i södra Afrika och träffade ett folk som har fått nog. Nu vill de ha rättvisa och demokrati.

Får stöd från Sverige

  • Svenska GS-facket stöttar sedan tio år Sapawu, Swaziland Agricultural Plantations and Allied Workers Union. Det är Swazilands största fackförbund och organiserar arbetare inom jordbruk och skogs-, trä- och byggindustrin. Numera är även svenska Byggnads med och stöttar Sapawu.
  • De svenska fackförbunden finansierar ett arbetsmiljöprojekt. Arbetsmiljön är ofta dålig, det förekommer att arbetare jobbar helt utan skyddsutrustning.
  • Med arbetsmiljöprojektet har GS även för avsikt att vara med och bidra till fackets kamp för demokrati.
  • ” En gräsrotsrörelse måste växa om något ska hända”, säger Yngve Daoson, internationellt ansvarig på GS. Med bidrag från oss får facket en större möjlighet att värva fler medlemmar. Det ger också en större chans att öka kontakten med andra länder, till exempel Sydafrika, och att delta i seminarier och utbildningar.

Förväntad livslängd är 48 år

  • Språk: Siswati, engelska.
  • Invånare: 1,3 miljoner.
  • Arbetslöshet: 40 procent. 70 procent enligt facket
  • Analfabetism: 18 procent.
  • Förväntad livslängd: 48 år, vilket placerar Swaziland på tio i topplistan över länder med lägst förväntad livslängd.
  • Historia: Swaziland blev självständigt från britterna 1968.
  • Kungen: Mswati III har regerat sedan 1986. Han tillhör med sina nästan 1,4 miljarder privata tillgångar en av de 15 rikaste kungarna i världen.
  • Antiterrorlagstiftning: 2008 antog Swaziland en antiterrorlagstiftning. Flera organisationer som strävar efter ett demokratiskt Swaziland förbjöds. Den som har samröre eller sympatiserar med dessa riskerar fängelsestraff på upp till 25 år.
  • Mänskliga rättigheter: Rapporter från bland annat FN, Amnesty, ILO och svenska Utrikesdepartementet pekar på att Swaziland gång på gång kränker de mänskliga rättigheterna. Svenska LO och TCO har skrivit till kungen i Swaziland och kritiserat honom samt uppmanat honom att införa demokrati i landet.

Polisen har väntat länge utanför Sikhumbuzos hus för att kunna kalla honom till förhör på polisstationen nästa morgon. Sikhumbuzo Mtsetfwa, 35 år, far till fyra barn, lågmäld och artig, har alltid ett leende i blicken och ett nästan generat uttryck varje gång han säger något. Nu är han för första gången misstänkt för brott.

Nyligen fick han sparken från sitt jobb. Strax efteråt började det brinna på hans arbetsplats. Polisen misstänker att det var Sikhumbuzo som tände på för att hämnas.

Vi håller andan, försöker göra oss mindre. Poliserna i Swaziland bör man undvika, speciellt som utländsk journalist. Sikhumbuzo däremot sträcker på sig och går med säkra steg fram till polisen. Nog för att han har all anledning att hämnas, men tända på … Nej, han är oskyldig och han har flera vittnen på att han var hemma när det hände. Dessutom har han mer sofistikerade metoder att ge igen på. Sikhumbuzo tänker skipa rättvisa, åt sig själv och två hundra före detta arbetskamrater. Han har alla bevis som behövs för att tvinga företaget att betala miljontals kronor till de anställda.

Swaziland. Jakarandaträden får det lilla kungariket som inte är större än Skåne att skimra i lila. Här och var finns sockerplantager, ananasfält och gummiträd, runda lerhyddor och dignande fruktmarknader. Syrsornas pladdrande fyller kvällsluften, solen är varm, jorden är röd. Swaziland har sagans alla beståndsdelar. Men det är ett sagoland som vinglar och haltar med rejäl slagsida.

På ena sidan kung Mswati III, trind och välmående envåldshärskare med tretton fruar. Ett palats till var och en. Pärlor och paljetter, glitter och guld. Lyxbilar. Mat i mängder. Privatjet och shoppingresor till Dubai. På andra sidan människor som lever på mindre än sju kronor om dagen. Utan el. Utan rinnande vatten. Många är sjuka i aids. FN tror att befolkningen på drygt en miljon kommer att ha krympt till hälften om nio år.

Swaziland rankas som ett medelinkomstland. Ändå rapporterar människorättsorganisationer att det finns de som måste äta kodynga för att stilla den värsta hungern. Hur kunde det bli så här? En förklaring är att industrier lägger ner. Det värsta exemplet är sydafrikanska Sappi som stängde massafabriken 2009. Sex hundra arbetare förlorade sina jobb och fem procent av Swazilands inkomster försvann. En annan förklaring är att landets resurser fördelas allt annat än rättvist.

Hemma pratade de aldrig politik. Inte i skolan heller. Sikhumbuzo fick precis som alla andra swazier lära sig att kungariket är inrättat på bästa tänkbara, oantastliga sätt. Det var bra som det var. Ända tills 2002 då han får fast anställning på kontoret på det nystartade skogsbolaget Usutu. Han lyssnar på radio, hör om andra länder som utvecklas. Går framåt. Sikhumbuzo börjar undra över sin egen framtid. Kommer han att kunna bygga hus? Gifta sig?

En dag kommer facket till skogsplantagen för ett informationsmöte. Sikhumbuzo går dit. Lyssnar, ser hur flera arbetskamrater blir medlemmar.

Själv går han därifrån utan att  säga ett endaste ord. Strax efteråt blir han förflyttad, från kontoret till avdelningen för brandberedskap. Mellan sju och fyra på dagarna gör han ingenting. Läser tidningen från början till slut, lägger patiens, tittar in i väggen.

Han har lärt sig att aldrig sätta sig upp mot någon. Men nu dristar han sig till att försiktigt fråga chefen hur länge han måste sitta så där? Så länge chefen betalar, blir svaret och Sikhumbuzo vet att han har rätt. I ett land med hög arbetslöshet är en arbetare lätt att byta ut.

Det är här nånstans, bland tallar och gummiträd, som det börjar gro en försiktig undran. Ett tänk om … tänk om det trots allt kunde vara annorlunda? Det är som om han blivit biten av myggor. Det kliar. I Sikhumbuzos ögon börjar kungarikets glans sakta men säkert mattas av.

Han går med i facket.

En kväll har vi möte på hotellrummet, bakom fördragna gardiner för att undvika oinbjudna ögon. Jan Sithole, före detta fackföreningsledare, har kommit hit. Som ordförande för flera fackliga organisationer har Jan arresterats, misshandlats, trakasserats, hotats med utvisning, nästan dödats.

Värst var det i mitten av nittiotalet. Den 29 augusti 1995 hade Jan varit på ett sent fackmöte. På väg hem fick han stanna för att släppa boskap över vägen. Konstigt, hann han tänka, att de går över vid den här tiden. Då small det. Ut! Ut! Fyra beväpnade personer med svarta luvor neddragna till hakan släpade Jan ur bilen, drog av honom allt utom kalsongerna och tvingade in honom i bakluckan på hans egen bil.

Skulle de skjuta honom på fläcken? Hälla bensin över bilen, köra ut över ett stup och tända på?

Jan hör hur männen diskuterar och till sist enas om att parkera bilen bakom en vägkrök på den tyngst trafikerade leden och låta en lastbil fixa honom.

Bilen skakar av vinddraget. Lastbilar väjer, tutar och brölar. I skuffen ligger han frysandes, ett par centimeter från döden, och konverserar med Gud. Nu är det upp till dig, säger han. Du bestämmer. Sen tvärnitar en buss och chauffören kliver ut, går försiktigt fram till bilen och öppnar bakluckan med nycklarna som sitter kvar.

Polisen kommer efter en timme. Sen kommer teknikerna. Jan rör ingenting. När bilen blivit undersökt kör han hem. Duschar, klär sig, ringer en kollega som börjar informera omvärlden om vad som hänt.

Ingen straffas.

Efter ett halvår som sysslolös på avdelningen för brandberedskap, börjar Sikhumbuzo jobba som skogsbrandsläckare åt Usutu. Under sommarhalvåret när barnen försöker elda bina ur sina bon för att komma åt honungen, kan det brinna flera gånger om dan. Elden sprider sig snabbt.

Sikhumbuzo och hans arbetskamrater släcker skogsbränder mitt i natten utan en enda krona i betalning. De jobbar helger utan extra ersättning. Det är ett farligt arbete. Vid ett tillfälle är det en som dör. Flera skadas. Företaget säger att det var deras eget fel och drar sjukvårdskostnaderna från lönen.

Missnöjet växer. På kvällarna samlas arbetare hemma hos Sikhumbuzo, som nu blivit klubbordförande. I skenet av oljelamporna skriver de ner siffror i långa rader, räknar ihop hur många timmars betalning företaget är skyldigt alla anställda. Nio år, två hundra arbetare. Det blir mer än fem miljoner rand. Det är omkring fyra och en halv miljon kronor.

Hur mycket var och en har arbetat finns också nedskrivet av cheferna i de stora tidböckerna på kontoret. Arbetarna måste fixa kopior på dem, säkra bevisen på hur mycket övertid de har jobbat. Sikhumbuzo får i uppdrag att sno böckerna. Han jobbar på kontoret en timme varje morgon innan han ger sig ut i skogen. I ett obevakat ögonblick skyfflar han ner böckerna i en väska, lyckas med bultande hjärta smuggla ut den och gömma den i sitt eget hus.

Arbetskamraterna samlar pengar till bussbiljett och kopiering. Med den tunga väskan i ett fast grepp åker Sikhumbuzo till ett kopieringskontor i huvudstaden Mbabane. Personalen blir misstänksam när de ser alla siffror. Vad ska han med dem till? Sikhumbuzo säger som det är. Han får sina kopior, tar bussen tillbaks, nu med dubbel last, smusslar tillbaks originalen och gömmer kopiorna under täcken och kuddar i sin säng. Ingen märker något.

Sikhumbuzo går till chefen för att förhandla. Han nämner inget om bevisen, nöjer sig vid ett första möte med att påtala det faktum att de är många som jobbat gratis och att de enligt kontraktet ska ha betalt. Ledningen lyssnar, säger sen tack och ajö. Strax därefter får Sikhumbuzo sparken. Utan förklaring.

Fackliga företrädare behöver inte längre vara rädda för fysiskt våld, enligt grundlagen i Swaziland har facket rätt att existera. Ändå trakasserar staten facket genom att skicka spioner till möten, avlyssna telefoner och övervaka mejl. Ett och annat obehagligt telefonsamtal, några inbrott på fackexpedititionen och beslagtagna datorer får de också räkna med.

Archie Sayed, ordförande för Sapawu, Swazilands största fackförbund som organiserar arbetare inom jordbruk och skogs-, trä- och byggindustrin, är van vid övervakningen. Men i april förra året försökte flera poliser skrämmas rejält. Facket demonstrerade, polisen använde vattenkanoner och tårgas, folk sprang. Så ropar någon hans namn. Archie! Archie! Sex poliser vet vad han heter. Den största kommer upp bakifrån, kopplar ett hårt grepp runt halsen, håller fast i mer än en halv minut. Archie är nära att svimma. Han blir ordentligt rädd, för ett ögonblick tror han faktiskt att de kommer att strypa honom på riktigt. Så kommer flera arbetare springandes åt hans håll. Polisen släpper Archie och börjar springa efter.

När luften kommer ner i lungorna igen, släpper också rädslan. För Archie är det nämligen enkelt. Förtryck gör honom starkare. Så har det alltid varit. Som ung bodde han flera år i Sydafrika, fick känna rasismen in på bara skinnet. Han vägrade acceptera, hävdade sin rätt att få gå på toa när han så behövde, trängde sig in på en pub för att få dricka när han var törstig. Blev utslängd från båda. Gjorde det igen.

När så hela apartheidsystemet smulades sönder och ersattes av demokrati, tänkte Archie ”ge oss fem år så följer Swaziland efter”. Inbäddat i Sydafrikas stora famn skulle det lilla kungariket liksom följa med av bara farten. Tjugo år senare konstaterar han frustrerat att det fortfarande är kungen som bestämmer. Allt går i snigelfart.

Men nu. Nu måste det vara Swazilands tur. Swazierna har sett och hört om upproren i norr, hur vanligt folk fått nog, gått ut på gatorna i Tunisien, Egypten, Libyen och tvingat bort makthavare efter makthavare. Till och med Khadaffi.

För varje fallen diktator känner Archie hur medvinden blåser starkare. Tusentals människor vågar sig ut på Swazilands gator för att demonstrera och kräva demokrati i kungariket.

Kungen hör – och svarar med att rekrytera fler poliser, fler militärer. Säger till folket att han har vapen nog att slå tillbaks med om det skulle behövas, påminner i nästa sekund om att det här är ett fredligt land, eller hur? Inte vill de väl ha inbördeskrig?

Nej, väpnade konflikter ligger inte för swazierna. Revolution kommer det inte heller att bli. Dessutom, ingen är intresserad av att jaga bort kungen. Han ska få behålla sin tron. Han ska till och med få behålla alla sina palats och ha en generös budget. Swazierna älskar bilden av sitt land som ett traditionellt kungarike och vill att Mswati III ska fortsätta representera dem. Men någon makt ska han inte ha.

Ett par år, tror Archie. Högst. Sen är Swaziland ett demokratiskt land.

Vi följer med Sikhumbuzo tillbaks till skogsplantagen, sicksackar med fyrhjulsdriven pickup mellan djupa hål i asfalten. Träffar gamla arbetskamrater som han inte sett sen han fick sparken. Ryggdunk, handskakningar, breda leenden. Sikhumbuzo! Läget? När kommer du tillbaks? Sikhumbuzo saknar de här killarna. I övrigt var det ärligt talat en skänk från ovan att han kom ifrån Usutu. Arbetsvillkoren var usla, lönen räckte inte till så mycket mer än barnens skolavgifter.

Men ingen ska ostraffat få kicka arbetare utan anledning. Facket har nyligen gjort upp med Usutu om tjugo månadslöner till Sikhumbuzo som kompensation. Det är samma sak som att medge att de gjorde fel. Han är nöjd. Och överraskad. Tänk att detta kunde ske i Swaziland. Om den svage faktiskt kan vinna över den starke även här, vad är inte då möjligt?

Som anställd på Usutu fick Sikhumbuzo bo i en av företagets personalbostäder, men nu ska han ut. Sikhumbuzo fiskar upp nyckeln ur fickan, sätter den i låset en sista gång och vrider om. Tre rum och kök. Utan el, men med vattentoalett och en liten landplätt på baksidan att odla bönor på. Hos grannen kacklar hönsen, i fjärran sträcker sig en rökpelare upp mot himlen. En skogsbrand? Det angår inte honom längre. Sikhumbuzo tar barnens cyklar och lägger dem på pickupen. Sen går han in i sovrummet, viker undan flera lager av täcken, filtar, lakan och kuddar. Tidböckerna ligger kvar. Han packar ner dem i en bag och ställer in den på passagerarsätet.

Åtta skrymmande trumfkort. Facket ska gå till domstol. Usutu kommer inte att ha en chans.

Du kanske också vill läsa…

När Roger blev Regina

När Roger blev Regina

I hela sitt liv har skogsarbetaren Regina Hoberg samlat mod till att berätta vem hon är.

Han var i gruvan när det rasade

Han var i gruvan när det rasade

Skalvet den 18 maj är det största i svensk gruvhistoria och fick många Kirunabor att vakna skräckslagna. 13 personer befann sig nere i gruvan. Två timmar senare skulle de ha varit flera hundra.

10 rekordår med Kina – men finns en plan B?

10 rekordår med Kina – men finns en plan B?

Volvo Cars har tillhört Geely i tio år och bilförsäljningen har slagit rekord på rekord. Det borde vara klang och jubel över jubileet.

I väntan på skygg gris

I väntan på skygg gris

Två fjolårsgrisar äter av bondens grödor och skyddsjägaren Rasmus Wedin höjer sin bössa. Ett skott går av.

Sätter stopp för smittan

Sätter stopp för smittan

Tredje året som skyddsombud ställs Jesper Johansson inför en oväntad fråga: Vad kan han göra för att hjälpa arbetskamraterna under en pågående pandemi?

”Kul att göra något tillsammans”

”Kul att göra något tillsammans”

På pappersbruket i Husum kan de anställda baka tunnbröd om de vill. En gammal bagarstuga står öppen för dem året om.

Tryggare med jobb hos bolagen

Tryggare med jobb hos bolagen

Länge har många maskinförare varit anställda av entreprenörer som kör för skogsbolagen. Nu startar bolagen återigen egna maskinlag. 

Ångesten tog över Tommys liv

Ångesten tog över Tommys liv

Människor är olika, och det är bra, har Volvoarbetaren Tommy Jeansson alltid tyckt. Ändå tvekade han att berätta varför han hela livet känt sig annorlunda.

Skiftschemat delar Grycksbo

Skiftschemat delar Grycksbo

Nattarbete är tufft och tär på sömnen. Därför vill Pappers avdelning i Grycksbo dra ner på arbetstiden och ändra på skiftschemat. Men alla medlemmar tycker inte att det är en bra idé.

Han vill starta ett miljövänligt garveri

Han vill starta ett miljövänligt garveri

Mitt i miljökatastrofen finns en strimma av hopp. Tulin Hossain drömmer om att skapa världens miljö­vänligaste garveri i sin hemby, med maskiner från svenska Bölebyn.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Harald Gatu är en av DA:s mest erfarna reportrar. Men hur många avtalsrörelser har han egentligen bevakat? Och vilken var den mest dramatiska? Lyssna på DA:s poddspecial om avtalsrörelsen.

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Facken inom industrin säger nej till första lönebudet för anställda inom industrin. De anser att opo:s förslag är ”oacceptabelt lågt”. Den första hemställan från opo, opartiska ordföranden, nådde fack och arbetsgivare igår. I den föreslogs ett så kallat ”avtalsvärde” på 4,5 procent över en avtalsperiod på 29 månader. Samtliga fackförbund inom industrin säger nej till […]

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Den bräckliga världsekonomin har legat som en våt filt över årets avtalsrörelse. Men i förra veckan hände det något.

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Medan vårdpersonal gör heroiska insatser för människors hälsa ser industriarbetare till att landet fortsätter att fungera samhällsekonomiskt, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Tuff väg till ett rättvist avtal

Tuff väg till ett rättvist avtal

Arbetsmarknaden har drabbats på olika sätt av pandemin. Det blir svårt att hitta en lönenivå som fungerar för alla, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Industrin svarar på första avtalsskissen

De opartiska ordförandena föreslår ett 29 månader långt riksavtal för industrin. För att gå med på det kräver facken inom industrin en rad förbättringar.

Facket: Här förväntar sig folk löneökningar

Facket: Här förväntar sig folk löneökningar

På Skandinaviska byggelement går fabriken för högtryck, trots coronakris.

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Risk att en redan krånglig avtalsrörelse blir nu ännu krångligare, tror Medlingsinstitutets Irene Wennemo.

Arbetsrätt Striden om las

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Fredagens besked från Svenskt näringsliv och PTK ställer frågan: Kan regeringen driva igenom en ny arbetsrätt trots att LO har sagt nej till förslaget? skriver DA:s reporter Rasmus Lygner.

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

En enig LO-styrelse säger nej till las-förslaget. ”Det gav allt för mycket makt åt arbetsgivarna”, säger GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Dra tillbaka utredningsförslaget och låt parterna förhandla igen efter avtalsrörelsen utan politiska hot, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

Industriarbetare styr ju inte marknaden, dollarkursen eller virusspridningen, skriver Håkan Wågvi.

Las-förhandlingarna återupptas

Las-förhandlingarna återupptas

För två veckor sedan kraschade las-förhandlingarna – nu återupptas de. Tidigast på fredag ska fack och arbetsgivare lämna besked.

Släpp laghotet – förhandla vidare om las

Helle Klein: ”Både fack och arbetsgivare har varit tydliga med att det inte är mer tid de behöver utan mindre av politiskt tvång.”

”Är inte politisk strejk en aktuell kampmetod?”

”Är inte politisk strejk en aktuell kampmetod?”

Utredningsförslaget kan inte tillåtas bli lag. I den kampen måste hela arbetarrörelsen ställa sig på rätt sida, skriver IF Metall-klubbens styrelse på AB Volvo i Umeå.

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Risk att en redan krånglig avtalsrörelse blir nu ännu krångligare, tror Medlingsinstitutets Irene Wennemo.

Opinion

”Ljugande politiker är ett hot mot demokratin”

”Ljugande politiker är ett hot mot demokratin”

Jan Scherman: När Ebba Busch ljuger om sitt festande mitt i en coronakris använder hon sig av samma metod som Donald Trump

Skulle Boden bota min resångest?

Skulle Boden bota min resångest?

Den värsta resfebern lugnas av ett nattåg mot Norrland, skriver Anneli Jordahl.

”Vi måste aktivt skydda demokratin”

”Vi måste aktivt skydda demokratin”

Även vi bör återuppta diskussionen om att förbjuda militanta nazistorganisationer som NMR, skriver journalisten Lisa Bjurwald

Sverige är på rätt väg ur krisen

Sverige är på rätt väg ur krisen

Att förstärkningen av a-kassan blir kvar är en seger för tryggheten, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

”Ni har tystat oss bit för bit, LKAB”

”Ni har tystat oss bit för bit, LKAB”

Brukspatronen har satt kniven i det sista av Malmbergets levande kulturscen, skriver musikern Johan Airijoki.

Självklart väljer vi medlemmarnas sida

Självklart väljer vi medlemmarnas sida

När vi tar strid för varandra visar vi att vi är en kamporganisation, skriver Pontus Georgsson.

Livets gång syns bara från sidan

Livets gång syns bara från sidan

Det är hjärtat som visar oss vägen. Och hundar, skriver Carl-Einar Häckner.

”Metoo gav oss mod – och viktiga verktyg”

”Metoo gav oss mod – och viktiga verktyg”

Kvar efter metoo finns något viktigare än debatten om rätten att skuldbelägga enskilda personer, skriver sex förtroendevalda i IF Metall.

Vi är på väg in i ett nytt läge

Vi är på väg in i ett nytt läge

När vi i Sverige skryter lite extra säger vi att vi är världsmästare i omställning, skriver Peter Larsson.

Bra jobb­satsningar i höstbudgeten

Magdalena Anderssons spara i ladorna har bytts mot satsa järnet. Det är helt rätt, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.