Drömmen om att slippa sår

Spruckna hjälmar och strumpor på händerna i stället för handskar. Så ser verkligheten ut för många arbetare i Swaziland i södra Afrika. Med pengar från svenska GS-facket ska arbetsmiljön bli bättre.

Jag har bytt handskar med Colani Nhlabatsi. Jag fick hans trasiga. Han fick ett par nya, skinande vita i skinn, av mig. Dom kostade tjugofem kronor. Han blev så otroligt glad, kunde inte sluta skratta. I dom gamla såg hans händer ut som en fågelskrämmas. Jag tänkte ta hem handskarna till Sverige, som en påminnelse om hur arbetare i Swaziland kan ha det.

Colanis jobb är att hacka hål i marken och sen stoppa ner små babytallar och babygummiträd som om tjugo år ska bli pappersmassa. Utan ordentliga handskar får han både stickor och barr i fingrarna. Colani får inga nya. Han vet inte varför. Kanske vill chefen visa vem som bestämmer. Kanske är han bara snål.

Vi är i Swaziland, ett litet kungarike i södra Afrika med drygt en miljon invånare. Här står fyrtio procent utan jobb, sjuttio procent enligt facket. Med så hög arbetslöshet är en arbetare lätt att byta ut. Det gör att arbetsgivarna kan göra som dom vill. Till exempel strunta i att dela ut ordentlig skyddsutrustning. Det händer att arbetare i brist på annat sätter strumpor på händerna. Trasiga hjälmar förekommer också. Jag ser en som spruckit nästan mitt itu.

Vi följer med Mandla Tsabedze från fackorganisationen Sapawu till sågverket Swaziland Plantations i norr. Det är en av många arbetsplatser som inom dom närmsta två åren kommer att få besök av facket. Med pengar från svenska GS och Byggnads ska Mandla och hans kolleger under parollen ”Handskar i stället för strumpor” åka runt i landet och bland annat utbilda skyddsombud. Målet är att minst femhundra arbetare ska förses med personlig säkerhetsutrustning och att minst trettio skyddsombud lärt sig mer om vad lagar och regler säger om arbetsmiljön och lämplig utrustning.

Swaziland Plantations har mycket att förbättra. Till exempel får vi vänta i en timme på att få fram två hjälmar till oss tre besökare. Mandla suckar, menar att bara det visar vilken dålig säkerhetsstandard dom har här. Lukten av kemikalier sticker i näsan. Maskiner vibrerar så hårt att dom ser ut att vilja slita sig från golvet när som helst. Mandla ser sig omkring, luktar, knackar, känner. Kemikalierna ska täckas över, säger han. Och den här då, är den verkligen tillräckligt fastskruvad?

Vi kliver försiktigt över kokheta rör utan isolering, hoppar över gropar, duckar för brädor och bråte. Gör oss så lätta vi kan när vi tar oss över stockar som ligger staplade som ett gigantiskt plockepinn längst upp i en backe. Börjar en rulla kommer alla andra efter. Längst ner står en ensam arbetare med ett spett, beredd att ta emot en stock i taget.

Män och kvinnor jobbar sida vid sida i blåställ och hjälmar. Somliga har skyddsskor, andra bara gympadojor. En kvinna går i strumpor och sandaler. Orange gummihandskar finns på mångas händer, men inte allas. Gummi blir svettigt, en del tar dom av sig frivilligt och betalar priset för en stunds torr svalka. Hörselproppar finns till den som vill ha, men många väljer att jobba utan. Det blir vått och ömt efter ett helt arbetspass, speciellt på sommaren när temperaturen sticker över fyrtio grader. Rejäla hörselkåpor kan dom bara drömma om, säger Mandla. Han önskar att arbetsgivaren kunde minska bullret och farorna.

I Swaziland är korta kontrakt vanliga. Folk kommer och går, och därmed håller kunskaperna om lagar, regler och fackliga rättigheter en låg nivå. Sapawu, som är Swazilands största fack och organiserar arbetare inom jordbruk och bygg-, trä- och skogsindustrin, måste hela tiden börja om från början i arbetet med att utbilda. Medan facket jobbar i ständigt uppförslut, har arbetsgivarna fri medvind. Så länge dom anställda inte känner till sina rättigheter eller vågar bråka, kan arbetsgivarna anställa och avskeda som dom vill, betala ut för låga löner, betala för sent, låta bli att förhandla med facket, blunda för allt som heter kollektivavtal.

Friday Ginindza stänger av sågen och tar av sig hjälmen. Han är försiktigt lågmäld och kortfattad när han svarar på mina frågor. En arbetsledare med vaksam blick är vår ständige följeslagare. Mandla gör vad han kan för att avleda honom så vi kan prata ostört. Nej, Friday har inga handskar. Jo, han har bett om nya, för tre månader sen. Han är skyddsombud på sin avdelning. Kanske just därför, säger han snabbt, får han inga. Arbetsgivaren gillar inte såna som är fackligt aktiva.

Vi bestämmer oss för att lämna arbetsplatsen under lunchrasten så vi kan prata utan övervakning. Elias Mkhonta, fackets klubbordförande på sågverket, följer också med. Vi piper ut bakvägen, tar stigen vid parkeringen, hoppas att chefen inte märker att vi försvinner genom stängslet, bort till arbetarnas bostäder.

Fem personer på Fridays avdelning klyver plank barhänta sen flera månader. Friday har gått till chefen och fyllt i en order på nya handskar, men chefen la demonstrativt beställningen åt sidan. Friday vill inte hamna i trubbel. Därför håller han tyst och fortsätter kapa plank med oskyddade händer.

Sedan 2005 har ändå säkerheten på Swaziland Plantations blivit bättre. Då utrustades alla arbetare för första gången med hjälmar, hörselskydd, skyddsglasögon och arbetshandskar. Innan fick dom bara blåställ och skor. Problemet är bara att få ut nya när så behövs. Det kan ta ett år innan en trasig hjälm byts ut. Och handskarna är av så dålig kvalitet att dom ofta går sönder redan efter någon månad.

Arbetarna här, säger Friday och Elias, får höra att dom ska vara tacksamma att dom över huvud taget har ett jobb och inte komma och begära en massa saker. På sju år har Elias fått ett par nya handskar.

Vad tror dom krävs för att ledningen ska ändra attityd? Jag har tydligen ställt en vansinnigt rolig fråga. Friday och Elias slår sig för knäna och brister ut i bubblande skratt. Att cheferna skulle börja tänka på arbetarnas bästa är komiskt.

Alltså, säger dom sen allvarligt, det är vi arbetare som blir skadade. Det är vi som är lätta att byta ut. Det är vi som gråter i tysthet. Inte ledningen.

På väg tillbaks måste Mandla krypköra. Himlen har blivit riktigt arg och blixtarna skjuter sicksack mellan sockerrören ute på fälten och skolbarnen som är på väg hem längs vägkanten.

Mandla är irriterad. Inte på vädret, det är typiskt för Swaziland och han är van. Han är irriterad på det som också är typiskt för det här landet, men som faktiskt borde gå att göra något åt. Alla dessa ledningar, alla dessa chefer.

Mandla säger att kapitalister är likadana. Dom vet att arbetare inte har ekonomiska muskler. Kapitalister gör precis som dom vill och går det att spara pengar på att beställa handskar, hjälmar och skor så sällan som möjligt så gör dom det. Kan det sen användas som ett sätt att trakassera obekväma personer, desto bättre.

Vi kryper förbi plantagen där Colani, han som fick handskarna, hackar hål i jorden. I dag kommer han att komma hem utan nya stickor i händerna.

Agneta persson