Ett milslångt arbete

De ska kunna avtal och lagar, de ska förhandla, medla och ibland vara psykolog. De kan jobba gränslöst mycket och ändå känna sig otillräckliga. Susanna Hedman är en av dem. Hon älskar sitt jobb.

Fjorton kilo på tre år! Susanna Hedman slår handflatan mot låret. De har smugit sig på, varje litet kilo. Och träningen som hon nästan varit beroende av har successivt blivit mer sporadisk och ovanlig.

– Jag längtar efter att känna det där suget igen.

Susanna är ombudsman i fackförbundet GS. Hon har suttit i bilen sedan klockan sju i morse. Nu kör hon söderut mot Piteå. Till vänster skymtar Harrbäcksfjärden och bortom den väntar skärgården och Bottenviken på isen. Klockan nio kliver hon in på Piteå Såg och Hyvleri och morgonens lösa planer på att gå över till GI-mat slås i spillror. Hon är väntad och välkommen. På fikabordet står en läcker smörgåstårta.

Sju anställda – inklusive de två ägarna – samlas i det kombinerade kontoret och fikarummet. Här fanns tidigare en del frågetecken om arbetstidskontot i sågverksavtalet. Det har troligtvis blivit några kronor för lite till de anställda, men nu ska allt vara i ordning.

– Ni är inte de enda som har missförstått det här, försäkrar Susanna och en timme senare kliver hon ut, nöjd med mötet.

– Det här är det bästa. När det blir så här familjärt.

Här i fackförbundet GS nordligaste avdelning är en majoritet av arbetsplatserna väldigt små och saknar både fackklubb och kontaktombud. När Susanna kommer på besök är hon ofta efterfrågad av både medlemmar och arbetsgivare.

– De flesta vill ju göra rätt. Har det blivit fel så beror det nästan alltid på miss-förstånd.

Livet har förändrats sedan Susanna blev ombudsman för fem år sedan. Fritiden har krympt betydligt sedan hon lämnade golvet på SCA:s sågverk i Munksund. Mest lidande har nog träningen blivit.

– Blir man tillräckligt otränad så är det skitjobbigt att springa fem kilometer. Jag som alltid har hävdat att ”jogga det kan alla, det är bara att lyfta på fötterna”. Ha, ha, ha!

När Susanna och resten av de anställda på GS svarade på frågor om jobb, hälsa, mat och fritid för ett år sen var hon en av dem som fick röd varningsflagg. Mycket ensamarbete, långa sträckor i bil, ont om tid till träning, höga krav på sig själv, arbete som spiller över på fritiden, si och så med maten … det kommer inte att hålla i längden. Men det är svårt att bryta mönstret.

– Jag trodde nog att jag skulle få röd flagg. Jag var ärlig med mina svar om ensamarbete och stress.

Hon sitter i bilen fyra dagar av fem. Tar sig mellan arbetsplatser utspridda i hela södra Norrbotten: Piteå, Boden, Jokkmokk, Arvids-jaur, Luleå, Abborrträsk …

Den femte dagen sitter hon på kontoret i Skellefteå. Då har hon mycket att ta igen. Protokoll ska skrivas, saker ska följas upp, det är möten och telefonsamtal. Dessutom har hon suttit i GS avtalsråd och farit ner till Stockholm för förhandlingar i avtalsrörelsen under hösten.

Avstånden i avdelningen är så stora att ombudsmännen har valt att dela upp jobbet geografiskt mellan sig. Det betyder att de måste ha koll på alla 15 olika avtal plus lagar och föreskrifter.

– Man ska vara en liten minijurist. Och saker ändras hela tiden. Jag ser själv till att jag hänger med i det som händer. Rehabkedjan till exempel, den var jag tvungen att sätta mig in i när den kom.

Det är en dag då molnen skrapar magen mot marken. Susanna fyller på spolarvätska innan resan fortsätter längs Arvidsjaur-vägen, utmed Piteälven, mot Aborrträsk. En död älg ligger övergiven på ett fält, kalhyggen fladdrar förbi och vid Fagerheden smyger myrmarken svart bakom nakna björkar och blekgula grästuvor.

Hon har ett jobb som slukar tid. Arbetstiden är 40 timmar i veckan, men den är oreglerad. Susanna tror att det snarare blir runt 50 timmar. Jobbet är fritt. Med friheten kommer gränslösheten. Hon kan alltid göra något mer, ringa ett samtal till, ta sig an något ytterligare, ta en extra sväng förbi någon som vill ha stöd. Komma hem några timmar senare. Och inte heller där lägger hon ifrån sig jobbet.

– Man ska ju reglera det där men … nog svarar jag i telefon ändå när jag har gått hem. Förut var jag bättre på det där. Det ska jag bli igen.

Foppa möter upp och hälsar när Susanna äntligen hittat fram till skogsarbetarnas koja. Hunden hänger med in för att trängas i värmen. Kaffepannan ställs på gaslågan och en tårta plockas fram. Den lilla skogsentreprenören har investerat i en ny skördare och leverantören bjuder på fika.

En medlem har ringt och bett henne komma. Under samtalet blir det tydligt att arbetsgivaren inte känner till arbetstidskontot och det finns frågetecken om när lönerna höjdes senast. Hon får kontaktuppgifter till företagets bokföringsbyrå som ska ge henne allt hon behöver för att reda ut läget.

Vinden ruskar om kojan. Susanna dricker upp kaffet. Det är dags att åka vidare. Kroppen borde larma för lunch, men med magen full av kokkaffe, smörgåstårta och bakverk är aptiten inte stor. I Arvidsjaur ratar hon lunchbuffén och kliver in på Coop i stället, men de färdiga salladerna lockar inte heller. Det blir drickyoghurt och frukt.

På väg mot Älvsbyn berättar Susanna om en av de tuffa dagarna. En morgon for hon till de rykande resterna av en familjesåg där ägaren och anställda stod med tårar i ögonen. I den sorgen måste Susanna informera om försäkringar och omställningsstöd. Det var tufft att åka därifrån. Direkt därpå ringde en arbetsgivare som misstänkte en anställd för stöld. Efter ett långt samtal mellan Susanna och den misstänkte kom ett erkännande. Det blev en uppgörelse där medlemmen slapp avsked, men fick säga upp sig själv.

– När jag for därifrån så kände jag att det här är för mycket. Sånt här tar så mycket av en. Man blir dränerad.

Under varseltider ökar pressen. Folk är förtvivlade och oroliga. Vid senaste krisen gick ombudsmännens dagar enbart ut på att åka runt på uppsägningsförhandlingar. Allt annat kom i andra hand. Varje dag kretsade kring negativa besked och händelser.

Så hur fyller hon på? Vad är det som gör att hon älskar sitt jobb?

– Det är ju när man känner att man har gjort någonting riktigt bra för en medlem. När de ringer och säger tack. Det är det bästa.

Hon tänker att det gäller att ha balans. Mellan det tunga och det positiva. Mellan jobbet och privatlivet. Om jobbet är slitsamt och privatlivet också är kaos, då är det svårt att hitta stunder som fyller på. Då blir det bara dränering och till slut är man tom.

Bilen passerar byn Deppis i duggregn och Susanna slår en signal för att få en vägbeskrivning. Förbi Lauker och Åkroken och sen vänster när du åker under kraftledningen. Bakom kröken i en skogsbacke dyker kojan upp och dörren öppnas av Pär Jonsson.

Ett stridsplan snuddar vid talltopparna, kaffet är färdigt och bjuds i färgglada kåsor. Samtalet ringlar sig från avtalsrörelse och färdtidsersättning till en fråga om skyddsombud. De är bara tre i arbetslaget, men totalt är de fler anställda än så. Visst har de rätt att välja ett skyddsombud?

Besöket avslutas med lite direkt demokrati när Pär spottar ut prillan och frågar Mattias Greisman och John Lidman om det är okej att det blir han som far på facklig utbildning. Svaret blir ett enhälligt ja.

Det skymmer redan när Susanna tar avsked. Arbetslaget som har dröjt sig kvar efter jobbet i väntan på hennes besök beger sig hemåt.

– Det var roligt att ni kom ut, säger Pär.

Susanna är också glad. I Pär ser hon en möjlighet att engagera ett arbetsplatsombud. Med utbildning och stöd kan han bli en viktig länk mellan avdelningen och medlemmarna ute i skogen. Det behövs fler som vill och våga-r ta det steget. Till Susannas jobb hör också att hjälpa och uppmuntra dem som gör det.

– Som ombudsman kan man lyfta människor. Det är fantastiskt när man får se att någon har gjort en sån resa.

Dagen börjar ta slut och Susanna är nöjd. Att träffa medlemmarna är viktigt. Facket måste komma ut och visa sig, förklara vad de gör och hur avtalet fungerar. Och ändå:

– Vi har inte varit hos de här medlemmarna på flera år.

Trots 50 timmars arbetsvecka hinns det inte med.

Det blev 40 mil i bilen i dag. När Susanna släpper av reportern vid flygplatsen har hon jobbat i tolv timmar, men arbetsdagen är inte över riktigt än.

Hon vänder bilen hemåt och längtar efter att känna suget igen. Att ge sig ut på en löprunda och känna att det går bra. Att spänna på sig skidorna och fylla lungorna med kall luft i spåren runt Grisberget. Kanske ska hon se om något av träningspassen på gymmet kan locka i kväll.

Först ska hon bara skriva en sammanfattning av dagen och en lista på allt som måste göras i morgon. Och äta middag. Sen får vi se. Kanske en annan dag?

Marie Edholm