Sista striden för anrik smålänning

Ding dong, ding dong, ding dong! Kyrkklockorna dånar över byn denna tidiga morgon år 1939. En tryckare öppnar brevlådan. Där ligger ett inkallelsebrev.

På hans arbetsplats, Nässjötryckeriet, rör sig samtalen kring ”pappersransonering, Hitler och annat djävulskap”. Inte bara papper ransoneras. Även tryckfärger, bensin, fotogen, bränsle och elkraft. De försöker med stor svårighet driva produktionen. Tjärolja, dåliga surrogatvätskor och sur ved är allt de har till hjälp. Lokalerna blir dessutom allt mer avfolkade på arbetskraft.

Tryckaren kramar brevet i handen. Tänker på sin familj och ber en stilla bön. Måtte kriget snart ta slut. Måtte tryckeriet finnas kvar när han kommer tillbaka. Han måste ha ett jobb.

Historien återges under vinjetten ”NT:s öden förr i tiden” i personaltidningen NT-Spegeln i slutet av 70-talet. I december 2011 ligger spridda utgåvor tillsammans med gamla fotografier på ett bord i de öde hallar som fortfarande kallas Nässjötryckeriet. Nedanför står fyra kartonger. Böcker med slitna pärmar sticker upp. ”Huvudbok 1928”, ”Avlöningsbok 1944”. En evighet av rader och kolumner med handskrivna siffror finns tecknade över sidorna. Ingen vi frågar vet vad som ska hända med sakerna. Kanske ska de slängas. Någon från museet har redan varit här och gått igenom, räddat klichéer och typ-lådor till samlingarna. Vid nyår tar tryckeriets historia slut.

Den enda maskin som är i gång i dag bearbetar parkeringsböteslappar. Inget annat tryckeri i Sverige har utrustningen som kan göra blanketterna. Det blev Magnus Svenssons sista jobb att trycka två års förbrukning av ”det som folk hatar mest”. När de är slut får beställaren vända sig till någon som kan utforma en ny modell på lappen, säger han. Nu för tiden är det ju digitaltryck som gäller.

Han visar oss den digitala pressen, den enda de har, inkapslad i ett vitt och blått plasthölje står den overksam längs en vägg.

– Tre år, och redan gammal.

Längre bort väntar senioren i parken, Heidelbergaren från 1965. Den ser ut som en antikvitet men är lika pålitlig som dagen den byggdes. Inte så snabb kanske. Men den kan med svårslagen precision hantera pappersvikter på allt mellan 30 och 900 gram. Förmodligen får den jobba vidare någonstans i Sydamerika nu: ”Såna här rycker de direkt där nere.”

Magnus själv vill stanna i Nässjö. Han är 45 år, har en plan och kan leva på makaroner i några år. Frun som är förskollärare får gå upp i arbetstid. Kanske säljer de bilen. Kanske tar han ströjobb. Men han har en plan, och han ska komma ut på andra sidan.

De andra oroar han sig mer för. Medelåldern på golvet är 55 och de flesta har jobbat i lokalerna sedan skolåldern.

Nässjötryckeriet grundades 1923 av Carl Forsmark och drevs vidare som ett familjeföretag. 1983 tog Herencokoncernen över. Nedläggningsbeslutet som kom i augusti förra året motiverades med ett enkelt argument: Dålig lönsamhet. Orderna bjöds bort till deras värsta konkurrent, Strålfors.

– Av gamle vd:n Stig Forsmark hade man fått sparken bara av att nämna Strålfors vid namn, säger Magnus.

Vid bandet där p-botlapparna flyter fram står Eva-Lisa Johansson, 59 år.

– Min man jobbar också här, han är 60. Vi blir utan jobb båda två och det går ju inte ihop. Första 100 dagarna går det men inte sen.

Hon hade inte väntat sig det här. Dåliga tider har ju kommit förut, och gått igen. Till exempel 1976, det år som Eva-Lisa som 24-åring började på tryckeriet. Då skrev Forsmark ofta i NT-Spegeln om sin oro för ”marknadens tröghet”, och ”oljeländernas osäkra agerande”.

Roligare var det att bläddra igenom resten av tidningen. Hon kunde läsa om anställda som förlovat sig och att ”Monica och Göran har fått en dotter som ska heta Silvya”. Om alla idrottsevenemang: ”I hård blåst och tio minusgrader genomfördes NT-mästerskapet på skidor”; ”NT-turneringen i Hockey-Bockey har avgjorts till dagtidarnas fördel”.  Hon fick veta att fritidssektionen hjälpt ”Plutt” Gustavsson med samkvämet i sporthallen i samband med julbowlingen, och att Galleri NT visat polsk konst. Bilderna som fyllde sidorna var tagna vid luciafiranden, julgransplundringar och personalresor.

Kommande årtionde var Nässjöborna så stolta över sitt tryckeri att den som snackade skit om det kunde få på käften, även av såna som inte jobbade där, säger Magnus. Det var de gyllene åren, då han bland mycket annat stod och tryckte floder av Bingolotter på rullpressen, svenska folket fick aldrig nog av dem, satt som klistrade framför Leif ”Loket” Olsson varje helg.

Några år därefter passerade hela landets inkomster revy inför deras ögon när de fick uppdraget att trycka fram deklarationerna. Känslan av framåtanda satt kvar i väggarna en bra bit in på 90-talet. Någon gång i början av 2000 gick proppen ur fullständigt. Kraft, tid och pengar investerades i och för sig: i ett nytt affärssystem. Och det var inte populärt i produktionen.

– Det är gjort av akademiker som inte fattar vad vi behöver på golvet, det fungerar jättedåligt, säger Kalle Landin, 45 år med 26 år på tryckeriet.

– Jag är så besviken så det är inte sant. Det är en skam. Man står med en marknad som man säger är digitaliserad. Men att vi gått mot en digitaliserad värld borde väl inte ha kommit som någon överraskning?

Han säger som många andra att Herenco kört dem i botten med dåliga beslut. Dessutom finns det en hel del jobb som ännu inte är digitala, tillräckligt för att driva tryckeriet vidare, det är Kalle övertygad om.

– Vi hade trots allt en stor orderstock. Vi hade en ägare med kapital. Vi var inte konkursmässiga. Något hade kunnat göras. Jag är så jävla ledsen. Och det värsta är nog att de lägger ner helt utan att undersöka möjligheten att någon annan ska kunna driva oss vidare.

– Ja, man är besviken på sättet de gjorde det på, säger Magnus.

Herenco har avsatt en fond för studier och praktik. Men enligt facket är det få som fått ut något av den.

Magnus fick avslag med hänvisning till att han kunde söka CSN-bidrag. Trots det drog han efter andan och gick upp till personalchefen för att få hjälp med sin plan. Han som inte pluggat sedan han gick ut nian bad om att få jobba kvällar under uppsägningstiden för att kunna läsa in gymnasieämnen.

– Jag frågar eftersom du sa att du skulle göra allt som står i din makt för att hjälpa oss. Jag har jobbat här i 23 år utan att komma upp och be om något så du ska inte tro att jag frågar i onödan.

Svaret blev nej.

I dag är de ändå bara ett tiotal på plats. Resten går hemma eftersom för lite finns att göra. Och vid årsskiftet ska allt ha lagts ner.

Bredvid spåren av gemenskap och räkenskap, lådorna med bokföring och tidningar, säger Kalle att han nog aldrig får ett så roligt och varierat arbete igen. Men kanske har han ett vaktmästarjobb på gång. I annat fall får han väl ta hand om åldringar. Eva-Lisa vill ha ett jobb, vilket som helst bara det är rörligt.

– Jag är en sån där som inte kan sitta still.

När hon har rannsakat sin hjärna har hon dykt på tanken att starta hundpensionat.

Fas 3 är något de inte ens vågat tala om. ”Måtte det aldrig gå så långt.”

– Skulle jag hamna där är det mycket möjligt att jag skriver ett brev och hänger mig i parken, konstaterar Magnus.

Det tror han nu inte. Han har en plan. Oavsett om företaget hjälper honom eller inte.

Vi tänker oss en vårmorgon år 2012.

Fåglarna kvittrar över staden denna tidiga timma. En tryckare öppnar brevlådan. Där ligger ett antagningsbrev. Magnus har kommit in på utbildningen till installationselektriker. Den ska han klara. Sen öppnar han eget. När allt kommer omkring är ett villkor detsamma för honom som för alla de generationer av tryckare som stämplat in och ut från Nässjötryckeriet sedan 1923. Han måste ha ett jobb.

Anna Tiberg