Spriten gjorde oss till vuxna barn

Sveriges första utbildningsdag på temat ”vuxna barn”, genomfördes i maj. Dagen syftade till att ur olika synvinklar lyfta fram vuxen barn-problematiken, det vill säga oss med uppväxt i någon form av dysfunktionell miljö.

Petra Östergren, jag, Åsa Jinder deltog utifrån våra böcker och erfarenheter av att ha förlorat föräldrar, nära och kära i missbruk. Det blev en känslosam och vis dag. Vem blir man när mamma mördas, när mamma försvinner in i dimman, när pappa super ihjäl sig?

Alkoholen flödar inte bara i våra hem, den flödar även i bokhyllan. Jag växte upp med Bellman och hans mustiga berättelser om hur den vuxne genom rus fördes tillbaka till barndomens trygghet.

Tyst broder, Bacchus har somnat,
Det må han få
Hans kropp af winet har domnat
låt waggan gå:
Så sofwe lull, så vyssie lull
så sofve lull, lulla, lulla
Tills glasen åter bli fulla!

Henrik Tikkanens självutlämnande böcker stod
i bokhyllan och 1978 utkom så äntligen Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga, som skildrar hennes förhållande med den alkoholiserade maken. Kärlek, beroende och mänskliga relationer, allt klätt i ett språk som sköt sig rakt in i benmärgen.

Medan männen charmfullt supit i litteraturen har kvinnorna varit medberoende oavsett klasstillhörighet, och fabriksarbeterskornas usla löner gick ofta åt till äkta hälftens sprit. Läs till exempel Moa Martinsons självbiografiska trilogi om Mia. Men, efter Århundradets kärlekssaga har det hänt saker. Ett antal alkoholistbarn och andra anhöriga har intagit arenan och fram har bilden av total oglamorös tillvaro trätt. Missbruket skildras som helvete, terror och sjukdom på sida efter sida, i Skammens boning av Doris Dahlin, i Hatet av Anders Nyqvist, Varulvsdansen av Sigge Eklund och ännu tidigare i Lo Kauppis Bergsprängardottern som exploderade. Silverfisken av Sofia Rapp Johansson måste vara Sveriges hittills läskigaste bok i genren, hur överlever ett barn när den förväntade tryggheten förvandlas till barnets värsta fiende?

Birgitta Crafoord, den gravt alkoholiserade, tillika rika kvinnan, som introducerade AA-rörelsen i Sverige på 80-talet, beskriver naket i Alkoholist med rätt att leva (2000) hur hon krälade i sina egna spyor, gömde sprit, ljög, knaprade piller, körde bil full, inte åt. Men hon skriver också om hur de känslomässiga minnesluckorna blev en fasansfull upptäckt. När hon blev nykter kom hon inte ihåg sina tre söners uppväxt, vare sig kramar, skratt eller gråt. Hon trodde också att Wilmer X var detsamma som Malcolm X.

Vuxen barn-dagen i Höör handlade om Gittans söner. Den handlade om mig, om Åsa Jinder och Petra Östergren. Den handlade om alla oss, spritens ungar och barnbarn.

Narkotikans dito.

Hur överlever man?

Vem blir man?

På vilket sätt påverkas du som vuxen av din
historia?

Och utan att en sekund förringa det lidande som det innebär att växa upp med missbruk, utan att förminska kampen för överlevnad – bland nackdelarna finns också fördelar. Om såren får möjlighet att läka kan en ocean av kapacitet öppna sig. Alltså om såren får möjlighet att läka.

Tetra Pak har sedan många år ett samarbete med Nämndemansgården. Anställda med missbruksproblematik erbjuds behandling. Numera erbjuds även vuxna barn till missbrukare behandling.

Enligt Gittan Crafoord är den person alkoholist som ”trots upprepade negativa konsekvenser av sitt drickande fortsätter att dricka”. Vuxet barn är den som tog hand om de negativa konsekvenserna i stället för att leva sin barndom. Hur många kan vi vara, där ute i yrkeslivet?

Susanna Alakoski