Uppgivenhet på lönelistans botten

De har flest kvinnor av alla och ligger i botten av 
lönelistan. På Finess Hygiene i Kisa har kämparglöden för länge sedan slocknat.

Finess Hygiene i Kisa brukade vara en arbetsplats fylld av skratt, liv och rörelse. Ett arbete där varje dag var rolig och där de anställda glatt vandrade mellan maskinerna. Det brukade vara en arbetsplats där människor kom och gick, där personalen utbildades kontinuerligt, där män och kvinnor var jämställda och där de anställda var glada för att just de arbetade just där.

Rita Gunnarsson skrattar till när hon tänker tillbaka på tiden, trycker på konverteringsmaskinens röda stoppknapp och ägnar en stund åt att titta ut över fabriken. En ung blond kvinna kör förbi i en truck. Marie Hultman byter pappersrulle i sin maskin en bit bort och Inga-Lill Fröjd paketerar taktfast tvättlappar i plastpåsar.
68 procent av de anställda är kvinnor, fler än på någon annan pappersarbetsplats i landet. Precis som på så många andra arbetsplatser ger fler kvinnor låga löner även här. Enligt Rita känns det i luften, men det är inget som de någonsin pratar om.

– Det kommer upp en lapp då och då när det är dags att förhandla. Mer än så är det inte.

En gång i tiden hörde Finess Hygiene ihop med pappersbruket i Kisa, men efter att de delades gled lönerna isär. Medan pappersbruket gick mot femskift och fler tillägg stod Finess Hygien kvar med ett lönesystem som enligt facket borde bytts ut  för länge sedan. Männen blev kvar på bruket medan kvinnorna följde med konverteringsmaskinerna till Finess Hygiene.

Nicko Tataridis, ordförande i facket, beskriver företagets gradsystem som föråldrat. En av alla de anställda har lyckats ta sig upp till den högsta, grad 20, men annars är det inte mycket det ger. Systemet med lång och trogen tjänst fungerar också det dåligt. 13 år på företaget ger 316 kronor på månadslönen.

– Systemen gör att det blir svårt att bevisa för arbetsgivarna att de får rätt löner. Flera borde fått bättre betalt än vad de har i dag, säger Nicko Tataridis.

Nicko tror att lönerna beror på att de kvinnoyrken som utförs på Finess Hygiene sedan länge inte rankas lika högt i statuslistan. Arbetet med konverteringsmaskinerna värderas lägre än vad andra pappersyrken gör, vilket också gör dem till en låglönebransch. Historiskt sett var det så det såg ut, kvinnorna packade tvättlappar medan männen körde laminatorerna, och så har det fortsatt att vara.
En ny långsam förändring börjar sakta synas, men det tar tid. Unga kvinnor kommer in och visar att det visst går att gå över till den mansdominerade sidan, köra maskiner och truckar.

Nicko och de andra i facket har försökt jobba aktivt med att bryta den osynliga gränsen, men vid flera tillfällen när de kvinnor som arbetat inom företaget i många år försökt rekrytera internt till nya mer välbetalda jobb, har det inte varit någon som nappat.

– Jag tror att det är en rädsla. Många tror att de inte kan.

Rita trycker återigen på den gröna knappen, fortsätter paketera etthundra ljusblå papperslakan i varje kartong och berättar att folk slutade dela med sig av sina åsikter för många år sedan. Till och med hon har gett upp. Öppenheten, det är det hon saknar.

Någon som bryr sig om dem och som lyssnar. I stället känner hon sig som en jobbig medarbetare som tycker saker, så från och med nu är hon tyst.

– Likgiltigt, det är rätta ordet. Nu när inte ens jag orkar bry mig längre tror jag inte att någon annan kommer att göra det heller.

Marie Hultman tar tag i den stora pappersrullen på maskinen bredvid Ritas. Även om hon inser att lönen borde vara högre vet hon inte vad hon själv skulle kunna göra åt saken. Orättvist, det är så det känns. De gör ju samma jobb som andra så varför ska de då inte få lika mycket pengar? Det enda svar hon kan komma på är att de bor i en byhåla. Ingen vågar kräva något för om de börjar göra det kanske de står utan jobb och då har de plötsligt ingenting kvar.

Vid en annan maskin står Inga-Lill Fröjd. Hon vet inte ens om att pappersarbetare brukar vara relativt högavlönade. Här i Kisa är det ingenting som de märker av, och precis som Marie är inte heller hon den som ställer sig upp och vågar göra sin röst hörd. Mötena är oftast tysta nuförtiden. Först efteråt, när alla återgått till golvet, kommer åsikterna krypande. Kanske, om hon hade tillräckligt många bra argument, skulle hon våga säga vad hon tycker direkt på mötet. Men hon är rädd för konsekvenserna.

– Vad tror du skulle hända? Om jag inte har det här jobbet finns ingenting. Ingen skulle vilja anställa en sådan som mig.

I fabrikens verkstad arbetar några av de få männen på arbetsplatsen. Ingemar Svensson är en av dem. Sedan 1968 har han lagat maskiner som gått sönder, byggt om i fabriken och ordnat allt annat som behöver repareras under en arbetsdag. I dag jobbar han på en ställning som ska hålla uppe en av de nya maskinerna, men när lönen kommer på tal måste han sätta sig ner. Ämnet gör honom frustrerad.

Han är fullt medveten om hur läget ser ut, att deras arbetsplats hamnat på plats 57 i lönelistan och att de stora pappersbruken tjänar långt mycket mer. Men nej, inte heller han pratar om det. Alla håller det för sig själva. Om han hade fått några tusen till i månaden hade han utan tvekan pensionssparat, men som det är nu finns det ingen möjlighet till det.

Ibland jobbar han jour. När maskiner går sönder mitt i natten är det han som kommer till arbetet för att se till att allt kommer i sin ordning igen. Den ersättning han då får är det som ger guldkant på tillvaron, men det är ingenting som går att lita på. Ingemar är en av få som i flera år försökt få en klarhet i varför just de ligger så dåligt till i löneläge.

– Vi får ingen respons. Facket säger att vi ska prata med chefen och chefen att vi ska prata med facket.

Ingemar suckar när han tänker på samtalen. Han får höra om potten, om han ska ha mer får någon annan i stället mindre. Och det var väl ändå inte det han ville? Andra argument är att konjunkturen är dålig, att det är tufft för pappersbruken just nu och att euron är låg.

Facket vet om problemet. Nicko Tataridis har så sent som i år tagit över rollen som ny ordförande och arbetsmiljön och de låga kvinnolönerna är något han, precis som facket centralt, kommer att satsa på.

När färre personer ska göra mer jobb ökar olycksstatistiken och den psykosociala arbetsmiljön blir snabbt sämre. Skyddsombuden måste bli mer aktiva och få till en gemensamhet på arbetsplatsen. Det är så målen ser ut.

Cathrine Höglind, vice ordförande, började sitt arbete i den kvinnodominerade städbranschen och blev arg för just en sådan här sak. Varför lön går efter kön och varför inte hon kunde tjäna lika mycket som männen som körde maskiner var frågor som då på 90-talet tog över hennes tankeverksamhet. Hon tröttnade på situationen, klättrade uppåt inom pappersbruket och hamnade till slut där männen och pengarna fanns. Men självklart, säger hon, är det inte så det ska behöva vara.

– Det är höga slitningar och ofta tyngre här bland konverteringsjobben än vad det är i de mansdominerade yrkena så givetvis tycker jag att lönerna borde vara högre.

Där håller Nicko Tataridis med. Det statiska arbetet borde generera mer pengar, men tyvärr är det inte så det ser ur. Från ledningens sida pratas det också om historia.

Pappersmassa ger mycket pengar, konvertering lite pengar. Det beror också på att de, till skillnad från de stora pappersbruken, kan stänga av sina maskiner och på så sätt vara lediga under storhelger.

Flera av de anställda anser att det inte alls bara är lönerna som skulle bli bättre om fler män kom till konverteringsbranschen och fler kvinnor började köra de större maskinerna. Som det är nu tycker många faktiskt att det är skönt när en maskin går sönder. Då kommer männen. De som lagar, fixar och som gör arbetsplatsen något mera jämställd.

Malin Timan